Livstecken

Bor i mitt favoritland, är förkyld och den 21 december MÅSTE jag se Patrick Wolf på Union Chapel i Islington. Vill gråta när jag tänker på det. Gråter lite på riktigt när jag tänker på att jag är i samma land som honom just exakt nu. Exakt nu. Klockan är 11.44 för honom också.

Att det gör mig så ledsen idag vet jag inte, för andra gånger har jag bara ryckt på axlarna och till och med sett fram emot att vara ifred. Fast då har jag ju jobbat hela dagen. Idag är jag ledig. Hela hela dagen är jag ledig. Och imorgon jobbar jag nio. Alltså 09.00. Alltså sent. Alltså sovmorgon. 

Men men, ska väl ifrågasätta hela min existens, måla naglarna och se nån film ikväll då.

And why is it New Years Eve is always shit?

Även om det är lite (prestations-)ångest som susar i denna kropp idag tänker jag mycket på hur bra jag har det.
Jag har varit dålig på att släppa saker, jag har burit omkring på grejer som kanske borde hanterats med en axelryckning eller en suck, jag har haft arga och besvikna känslor med så djupa rötter att jag inte vetat om de är jag eller om de faktiskt bara är känslor. Men jag börjar inse att det är hög tid att kapa av den delen av livet nu. Det finns så mycket jag kan strunta i, egentligen. Så himla mycket som skulle kunna sluta spela roll om jag bara slutade låta det spela roll. Personer jag inte bryr mig om längre, platser som påminner om gammalt ledsamt. Det skulle vara som att rensa i Bloglovin-prenumerationerna, tänker jag. Det är rätt okänsligt att säga så när det delvis handlar om personer, men skit samma. Jag vill fylla luckorna som blir med de nya människorna jag har, de gamla jag fått tillbaka, och nya platser, minnen, tankar och kärlekar. Tänk bara: Världen har gett tillbaka mina favoritpersoner, de har återvänt från England, Spanien, Australien, Syd- och Centralamerika, varenda land i hela Asien, Tyskland och snart till och med Georgien. De har upplevt saker jag aldrig sett, pratat med människor jag aldrig nånsin kommer prata med, lärt sig saker om sig själva jag inte förstått förut. De har så himla mycket att lära mig och berätta för mig. Varje enskild person är nu en skinande ny, uppdaterad version av sig själva och jag har ynnesten att få vara med dem och lyssna på dem och vara en del av det. Det är så himla lyxigt! Sen åker jag själv iväg, gör något jag aldrig i mitt liv gjort förut men på en plats som är hemma. Och nu är det så fantastiskt kort tid kvar. Tills dess ska jag göra saker jag mår bra av.
Kort lista på saker jag mår bra av:
- Prata och hänga med personer jag känt sedan dinosaurs walked the earth och jorden var platt, som får mig att känna mig bra och trygg och glad
- Prata och hänga med personer jag känt kanske mindre än ett år men som är helt magiska och som anförtror mig saker, litar på mig, schamponerar mitt hår, betalar massa pengar för att resa till mig, klär av mig och stoppar om mig när jag inte kan det själv
- Maila
- Jamie T
- Patrick Wolf
- Mat
- Film
-Eddie Redmayne
- Baka
- Högsta volym på CD-spelarn

Jaha, då vet ni.

LIVET genom CASPAR DAVID FRIEDRICH

Känsla då:

Känsla nu:

DAGENS ÅNGEST: ALLT

Elegia // One of those pretty summer summer days

Det var ju så himla bra, runnit ut lite i sanden på ett smärtfritt sätt och sådär. Sen flammade det upp igen och jag gjorde som jag alltid gör. 

Jag skyller på den här årstiden, den påminner mig om solbränd nacke och att cykla till den lilla sjön. Ha väskan på bussätet bredvid. 

Idag har jag jobbat, sen gick jag hem och tog det svinlugnt, sen åkte jag med S och slet ut mig och sen letade vi efter rabarber men hittade bara en katt som jag klappade. Jag åkte hem, sen fick jag ett sms från jobbet där de sa att det funkade så bra med mig och att alla gillade mig. Då blev jag jättejätteglad. Nu är jag skönt matt i kroppen och ska svara på roliga mail, sen planera min och Ss roadtrip imorgon! Så bra dag idag!