Lördag

Ett dumt, dumt hopp, men kanske inte en dum idé. Och vad har jag att förlora?

Tralala

Idag var jobbet roligt och de blev så himla glada när de såg mig. Imorgon ska jag på genusmiddag och på torsdag ska jag skåla i öl till min egen ära. Och på lördag ska jag dansa. Jag tycker om alla mina fina söta vänner. Jag hoppas att allt blir bra.

Sometimes it hurts instead

Jag känner i hela kroppen, i ryggraden och i fingertopparna, att det kommer hända den här veckan. Det skulle vara så självklart, om det skulle ske de här dagarna, innan min födelsedag så att han förstörde den igen trots att han för länge sedan glömt den. Han kommer stå där, med henne under armen och sitt nya skägg över hela sitt nya ansikte och inte se mig. Inte känna någonting alls. Inte röra en min. Precis som förra gången. Precis som alltid. Och jag kommer låtsas som ingenting, men inuti kommer något gå sönder igen. Och jag vill inte det. Inte om det jag kände idag betyder att det är lagat, helt igen. Jag vill inte låta honom komma in där igen, rakt in där allt det sköraste finns, men han når dit på en blick och sedan blöder jag igen.

Sometimes I feel like

Hela dagen idag har jag känt mig helt kär, men det finns ju inget objekt jag fäster dessa känslor vid så det är bara något konstig slags flygande maskrosdun som värmer mig inifrån men som också får mig att längta till döds efter att träffa någon att låta känslan slå rot i. Det kanske är ett klartecken från inuti att det är grönt ljus igen. Det kanske är en startsignal. Det kanske funkar igen, det där hjärtat.

All was well

ÅH VAD SKÖNT JAG ÄLSKAR DIG C!!!!!!!!!!!!!!!!!

Advent är mörker och kyla (min favoritlåt i barnkören)

Fint ändå att det kom snö på första advent. Och idag julpyntades huset, och så åkte vi och köpte den OBLIGATORISKA honungssenapen på klostret. Och bakade pepparkakor. På fredag fyller jag år och sen C och sen mamma och sen julafton!

Och jag är så feg egentligen, för hade jag inte varit det hade jag sagt det högt.

S i l e n c e

Läser säkert inte ens här. Bryr sig kanske inte. Eller nej, det var elakt. Bryr sig. Men kanske inte som förut. Eller, jag vet inte. Känns ännu mer som om jag saknar värde, som att jag inte tillför något, som om jag är töntig och i vägen och inte passar in. Som om min roll är bortediterad och inte har en plats mer. Bara kanske hemma, bara kanske i sängen eller soffan eller köket, men aldrig i musiken och i ljuset och i skratten och där saker händer som det pratas om som minns som berättas om. Kanske är det mitt fel egentligen. Kanske har jag blivit grå och trist och efterhängsen och jobbig och ful och dum. Det är så jag känner mig, onekligen. Här i mitt hus, går aldrig ut, ser inget nytt. Det är kanske därför. Men jag saknar.

Den här bloggen är så jävla dålig.

Joyeux Noel

Såg just Joyeux Noel och grinade från början till slut. Herregud vad bra. Herregud vad sorgligt.

Kvitto

Saker börjar kanske ta form. Jag börjar kanske kanske kunna greppa något fast och konkret när jag trevar i den här dimman som ligger mjölkig och ogenomtränglig över hela mitt liv, min framtid och mig. Det kanske är så, att ju närmre man kommer, ju mer skingrar den sig. Igår grät jag tills jag somnade halv fem, för någon annans skull. Kanske egentligen min. Det är nog ett ganska tydligt tecken, och det ska faktiskt bli skönt att ta tag i det här nu.

Snartttttt

Även fast det kanske är för tidigt börjar jag redan planera våra fredagskvällar, vad vi ska laga för middag, utflykter vi kan göra på lördagarna och promenaderna vi kan ta på söndagarna.

Är ganska kul, även som handikappad.

Jaha. Medan jag tycker synd om mig själv och lunkar fram som en pensionär här hemma så är C i huvudstaden och efterfestar med Skrillex och Wiz Khalifa. Inga konstigheter. Jag frågade om han presenterade sig "MY. NAME. IS. SKRILLEX." men hon har inte svarat än. Hon kanske snackar AIK med Wiz Khalifa, who knows?

Vekling

Nej nu är jag TRÖTT på att ha ONT och att HALTA och vara SVULLEN och inte kunna röra sig. Vill ju att detta ska ha gått över tills på lördag. Det här är så jävla äckligt, det känns som om senorna i knät sitter runt ett stort klot och när jag rör benet glider de omkring på det där klotet. Det tar emot på fel ställen. När det här hände sist sa läkaren att jag kanske skulle behöva operera om det hände igen. Känns ju sådär. Att kunna böja benen är ganska viktigt i min vardag.

PARTY LIKE A ROCK STAR

Igår åkte jag till Staden igen. Först gled jag hem till F i stadslyan och åt stark men god thaigryta och drack äppelvin. Sen satte vi av till fots mot inflyttningsfesten hos JoH och där var det en miljard människor och ungefär lika många grader celsius. Vi skrattade och pratade med roliga och åt kakor och goda röror på kex ("chips") och sen skulle vi på nation men vi hamnade på McDonalds och så kan det gå ibland! Men nästa helg är det Deportees och då ska vi INTE äta fett istället.

Tråkig sak: På väg från lägenhetsfesten in till stan råkade man ju ramla på hala löv va och vred knät IGEN = har haltat sedan dess. Skäms för att vara *hon som ramlade* men det var ju inte på grund av fylla, det var ett ärligt misstag som kunde hänt vem som helst! Alkoholen lindrade bara smärtan, så den verkade endast positivt i situationen. Idag har jag huggit julgran och linkat omkring i skog och mark, och nu ska jag vila min lilla kropp amen.

I woke up today in a very simple way

Jag vaknade nyss. Igår var väldigt trevligt och åh vad jag tycker om basgruppen!!!! Ju mer jag lär känna dem ju mer vill jag att det ska kunna vara så här för alltid, att vi kan träffas allihop och prata om viktiga eller oviktiga saker tills vi blir gamla och grå. Men snart kommer väl folk spridas lite över världen och vi kommer glida isär och inte ha så mycket gemensamt längre och så. Men tills dess kan vi ju ses och skratta och berätta saker som ingen visste förut om varandra. Ett liiitet, litet obehagsmoln bara, som seglat upp, men annars var allt jättemysigt. Nu ska jag äta chipsen från igår och kolla på How I Met Your Mother.

Mindre nervös

Nu har jag städat, dammat och dammsugit. Fortfarande iklädd pyjamas. Är svettig och äcklig. Nu ska jag smyga genom alla nystädade rum och duscha, sen handla och jag är så JÄVLA RÄDD FÖR IGÅR LÄMNADE JAG FAVVOCYKELN VID TORGET OCH FICK SKJUTS HEM = KAN VARA STULEN INATT ÅH NEJ!!!!!

Nervös

Nu är jag som vanligt efter i min tidsplanering och nervös som fan för Basgruppen kommer ikväll och jag ska städa och handla och göra mig fin och jag skulle gått upp ur sängen vid tio SENAST men nu är klockan 12.50 och här sitter jag!!!!!!!!!!!!

Chokladboll och te

Jag fick jobba idag igen, men jag sov bara 3 timmar så det blev en jobbig dag. Somnade till medan jag ströläste Flugornas Herre i väntan på att någon behövde hjälp. Det skäms jag ohyggligt för nu.

Efter jobbet gick jag direkt till bussen och åkte in till Staden. Där mötte jag K på stora torget, och vi nationsfikade och pratade i tre timmar. Först var det lite stelt och konstigt, vi har ju inte suttit ner och pratat ordentligt på över ett år. Men sen släppte det där obekväma och det kändes bara så himla skönt. Hon var glad och kanske kär och tyckte att mina planer lät kul och spännande, inte dumma och misslyckade som jag kände när jag berättade dem. Hon pratade om sin utbildning och om lägenhetsjakt och om han som kastat bort henne. Sedan pratade vi om J och I. Jag älskade allt hon sa. Jag ville spela in det och lyssna på det tre gånger om dagen i månader. Fast det kändes lite sorgligt när hon berättade om den gången hon och J pratat om mig första gången, innan hon ens sett mig, precis när jag och J träffats. Och på bussen hem var det så konstigt att åka förbi husen där han bor nu. De bor nu. Någonstans där inne sitter han just exakt nu, tänkte jag, och tittade ut över hyreshusområdet. Sedan sov jag hela vägen hem.

Nova

Inatt sov jag två timmar. Sedan ringde klockan för jobb, 06.00. Sådana morgnar är det värsta jag vet. Och sådana nätter är ännu värre. Jag hatar att jag fortfarande tänker allt det där, att jag fortfarande minns. Och nu är jag rädd för att det enda jag ser fram emot ska gå förlorat och jag är arg på min egen feghet och min hjärna känns som gröt som jäser mot kraniet och får mig att må illa. Jag vill bara sova tills allt är bra och ordnat.

Mind

Idag började jag grina när mamma och pappa bara frågade helt lugnt NÄR jag skulle åka till Vardetnublir, för att de på grund av ett missförstånd fått för sig att jag skulle åka i februari. Jag har inte velat leta ordentligt hittills, för jag har så svårt att se mig själv i den situationen och i det sammanhanget, "det är ju bara att bita ihop, äsch det är inget", men jag borde nog hitta en psykolog på riktigt nu.

To the Lighthouse, My Friend

Detta var DET. BÄSTA. JAG. N-Å-G-O-N-S-I-N. SETT. Jag ville bara explodera i små partiklar och sjunka in i Patrick Wolfs kropp och ligga där för alltid och bara få VARA EN DEL av det OTROLIGA han faktiskt är. Och William stod vid merchen och jag blev helt pirrig och starstruck lite och varm inuti för det var så fint och jag köpte en tour poster av honom och kände mig skithäftig fast jag bara sa "poster" och "thanks" i princip. Den ska jag sätta över min säng och sen be till den varje kväll. För hur kan man inte vara värd det när man har en FALK på axeln när man står på scen?! Plus spelar ALLA bra låtar (nästan) och sjunger som om man själv är ett intrument. Och det blixtrade och dundrade och kändes i magen. Förbandet var ruttet dock, och det var fruktansvärda väntetider och köande (inte pga mycket folk, för det var precis lagom, utan pga konstig planering) men det var SÅ HIMLA VÄRT DET och hela jag känns som en ballong fylld med fyrverkerier och ÅH KOM TILLBAKA SNART, MIN ÄLSKADE PATRICK WOLF!!!!!!!

TIME OF MY LIFE

Idag ska jag se Patrick Wolf och det kommer bli helt jävla otroligt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Now you're just somebody that I used to know (you didn't have to stoop so low)

TRÖTTHETEN/ILSKAN

Efter helgen är jag dränerad, och inte av dans dans dans utan av tjat tjat tjat om död, besvikelse och tider som flytt. Det är knäpptyst i hela huset nu, ingen orkar prata och ingen orkar lyssna. Det känns sorgligt att det behöver vara som det är, jag skulle önskat det annorlunda om jag kunde. Det känns som en kalldusch av egocentrism, blindhet  och dödsångest varje jävla gång vi träffas, och jag vill inte det. Jag vill att det ska vara enkelt och trevligt och att hon ska SE och att hon ska HÖRA och JAG ORKAR INTE LYSSNA MER. Och det är sorgligt för jag kommer säkert ångra mig när det är för sent.

Visselpipa

Ilskan är kanske dum att hålla fast vid. Inte pålitlig och trygg att gripa efter. Ett sjunkande skepp på ett sätt, men samtidigt Titanicdörren som finns där att flyta på för ett ögonblick, om man vill, men egentligen syns ingen annan utväg. Och jag vet att jag borde släppa den där dörren, för jag vet att den kommer försvinna i djupet så småningom och har jag inte hittat något annat att flyta på tills dess är jag förlorad. Men jag stannar i ilskan ett litet tag till. För jag vet inte hur man gör.

Shake it out

Det här känns så himla RÄTT. JA, jag tycker att jag är en quitter och JA jag är besviken på mig själv och JA det kommer kännas helt jävla ruttet att inte vara en del av allt det roliga som alla genusar kommer syssla med, men VAD FAN jag ORKAR JU INTE? Varför ska jag tvinga mig när allt jag gör är att tappa hår av stress (true story) och sover fem timmar HÖGST per natt för hundra tusen tankar sticker mig som hundra tusen nålar i huvudet? Idag vaknade jag sent, såg på tv och läste i min nya bok. Sen åkte jag till Gymnasiumstaden och handlade saker och åt middag med mamma och L. Nu ska jag läsa lite till kanske, gå en promenad i mörkret med min nyladdade iPod kanske och allt jag ska tänka på är hur SKÖNT det är att idag fick jag jobb och jag ska tjäna pengar och bli GLAD och inte bli fattigare och vara LEDSEN mer. Och imorgon ska jag gå upp tidigt, promenera någon timme, sen ligga i Cs säng så länge jag bara hinner och kan, och det ska bli FANTASTISKT för det var så länge sen!

Jo

"Är det nu man ska tacka för MVGt i musik?"

Prisa gud

Så löste sig allt, allt, som legat som en hård, bultande, värkande, vass sten i magen. Och jag kan andas igen. Och jag ska göra mitt bästa nu men jag behöver inte ens det om jag inte vill. Det riktigt pirrar i cellerna av denna FRIHET jag inte känt sen dagis. Halleluja.