inte ens detta längre

Iko Iko

Livet framöver kommer inte ens räknas som liv. Det kommer vara jobb och sömn. Imorgon lämnar C Sverige och jag kunde inte ens komma och säga hejdå ordentligt för jag har knappt kunnat resa mig ur sängen sen igår. Ska vara hemma från jobbet imorgon också, men på fredag måste jag dit, annars kanske jag får sparken. Det har jag inte råd med. Har redan haft sammanbrott över ekonomin idag, när jag stod i duschen och darrande försökte hålla mig upprätt.

En sak som glatt mig idag dock är att paketet till Schweiz bör ha kommit fram idag, eller möjligtvis imorgon. Det här med att ge är roligare än att få tedde sig tämligen orealistiskt förr, men nu kan jag knappt bärga mig. Har gottat mig i flera dagar åt hur hon kommer se ut när paketet landar i brevlådan, när hon läser brevet eller när hon lyssnar första gången. Tänker mig att hela familjen kommer sitta samlad i deras söta Schweiziska hus, gunga i takt och lovprisa musiken med gnistrande leenden. "Magnifique!" kommer de att ropa, "Nous voulons plus!". Eller något liknande. Det där var ju google translate-franska.

Jag längtar till februari.

Jag jobbar igen, och det gör ont i kroppen och mitt huvud är så trött så trött så ofta, men jag tänker på pengarna som vanligt och då känns det överkomligt ändå. Även om det är väldigt långt ifrån drömjobb.

Idag har jag varit lite öm och darrig och mjuk, för jag har tänkt mycket på england och schweiz och holland, och jag har tänkt på vad jag har och vad jag skaffat mig. Saker betyder äntligen nånting. om det så bara är att skratta vid O2 igen eller äta på Fernando's, så ska jag göra det.

to live to learn to love is the major key

Jag är så himla himla himla glad idag för jag har tagit TVÅ beslut som får det att pirra i magen och snurra i huvudet och för ovanligheternas skull får mig att längta framåt. Det är förstås väldigt mycket kvar att ordna med, men det kan inte vara så svårt, och när allt väl är på plats kommer det bli en sådan FEST att leva mitt liv! Åh, jag vill bara krama världen idag!

come on take me back to where it begins

Det var något magiskt gnistrande i luften vid Blenheim Palace. Det går inte att beskriva på nåt annat sätt. Det var som att se världen i absolut skärpa efter en lång tid av suddiga konturer och skuggor. Vi var bara vi två. Vi två och det julsmyckade slottet, fasanerna och parken. Att någon som så nyss gjort entré i mitt liv ändå fått mig att känna så mycket.
När vi gick genom Woodstock och mörkret redan fallit, jullamporna lyste upp de små gatorna och fönstren, lät du mig höra din historia och jag kände mig speciell, för att du valt mig. Av alla. Av alla valde du mig. Färgerna, ljuset, själva luften var som en saga. Jag ville aldrig att bussen skulle komma. Jag ville stå vid ett vitt järnstaket med dig och höra allt du hade att säga. Det verkade aldrig ta slut.

Ingen bild alls idag. Har bara gått och gått och gått, hela dagen. Aldrig stannat. Gått och gått, i ojämna traktorspår bland granar och vänster vid spökhuset. Äntligen är C hemma. Ikväll ska jag på bio.

Det enda som händer är ord på en skärm. Jag skickar bilder. Det är kul, men jag undrar ibland innerst inne varför jag gör det.
Ibland förstår jag inte vad han menar. Det är för engelskt.
Om han visste hur mycket jag googlade skulle jag skämmas.

Vi har roligt. Han är för gammal. Jag orkar inte bry mig.
Jag saknar människor jag inte ens känner. Ännu mer saknar jag de jag verkligen känner. Just nu är Sverige så tomt. Det kanske blir bättre på söndag.

Antal gånger jag grinat åt detta: kanske 10

IGEN är klockan så himla mycket FAST jag skulle sova i tid och nu tänker jag bara på att jag snart kanske måste klara 06.45 igen och allt det innebär och tänker jag på det känns hela livet meningslöst och jag skulle på riktigt föredra att bli något slags samhällets biprodukt och göra ingenting alls varje dag i resten av mitt liv. Äta, se på tv och lyssna på radio. Jag vill vara pensionär. Skämtar inte ens.

Don't you worry, love. Let me help you, love.

Åh vad jag inte gillar det här. Hela jag liksom spjärnade emot redan från början, men jag trodde det var ensamheten. Det var det kanske också, men ändå känner jag mig dum nu och trots att det inte var hög musik eller mörkt och trots att jag inte var för full så har jag ångest idag. Som de andra dagarna. Efter varje gång jag är här och inte där.
Jag hade kunnat vara det. Jag hade kunnat köpa biljett i luckan i den fula träpanelen, ställt mig i den andra kön, visat biljetten för vakterna, gått in till stora golvet, lämnat kappan i garderoben och gråtit på dansgolvet tills det nya året kom men jag satt vid ett bord med vita plaststjärnor och glutenfri kladdkaka och var tyst.

Precis som King Charles har jag nu bestämt mig för att 2013 TÄNKA MER, KÄNNA MER, SE MER, GÖRA MER än någonsin. Det kommer kanske att hålla.

Jaha här ligger jag och saknar