AND TO MY MIGRATION

Det här FUNKAR INTE. Jag måste flytta hemifrån. Jag måste bort från alla jävla påhittade uppgifter och regler, alla krav och vi-låtsas-stötta-dig-men-egentligen-vill-vi-bara-sparka-dig-rakt-ut-i-livet-för-du-gör-ju-ingenting-om-dagarna-och-det-SKA-MAN-GÖRA-för-det-gör-ALLA-ANDRA-blickarna. Så.jävla.skönt. att bara göra det jag själv vill, när jag vill, hur jag vill. Göra egna regler. Bestämma själv. Äta när och vad jag vill. Vara uppe hur länge jag vill utan att behöva smyga och viska. Inte behöva passa nattbussen. Inte behöva planera mitt liv efter någon annan. Inte behöva rapportera var jag är, när jag kommer hem, om jag hinner hem till middagen. Fy fan vad arg jag är på dem idag. Fy FAN vad trött jag är på dem.

två trappor upp, rum 17

Jag var beredd att se blod och stygn och sår, men hon såg fin och pigg ut. De hade tvättat bort blodet imorse, och gett henne rena kläder utan fläckar. Hon var lite svullen, men inte som jag väntat mig. Det hördes att hon var matt och hade ont, och efter en halvtimme lämnade vi henne ifred så hon kunde sova lite innan hon fick besök igen.

C

Jag gör mig redo för att åka till sjukhuset. Jag ska duscha supernoga så inte någon liten liten bacill fastnar i såren och gör henne sjukare. Och jag ska köpa några tjocka, fina tidningar så att hon har något att göra. Om hon nu kan läsa, jag vet inte. Åh, jag är så nervös. Tänk om jag bara börjar grina och måste gå ut.

Togetherness

Detta längtar jag efter:
Känslan av samhörighet, bubblan, när två namn blir ett begrepp. Att somna tillsammans. Att vakna bredvid. Att prata hela natten. Skratta tills det gör ont i magen. Att inte behöva prata, bara veta. Att vara trygg och lugn, inte spänd och nervös. Att känna sig fin, jämt. Att alltid ha någon att göra saker med. Att alltid ha någon som håller i så man inte halkar, hittar sakerna man tappat bort, lugnar när man är rädd, tröstar när man gråter, vet när man undrar. Någon som håller i handen. Någon som hjälper välja kläder. Att gå på långsam promenad. Berätta saker ingen vet. Den varma känslan i magen. Att säga alla saker i huvudet och få svar. Att göra någon glad. Att ha någonstans att ta vägen. Varma händer. Varm bröstkorg. Starka armar. Ligga i sängen hela dagen. Duscha tillsammans. Diskutera ny frisyr och kvällens middag, eller politik och litteratur. Gå på bio. Resa, se. Lära mig nya saker. Bara ligga i soffan. Dansa, gråta, laga mat, vara töntiga tillsammans. Vara stolt, vilja kyssas där alla ser. Någon som flätar mitt hår när det är i vägen. Prata i telefon.

Det här är för mycket att ha på den här listan.

YOU ARE A SPLENDID BUTTERFLY

Jag har pratat med Jo och E nu i kanske tre timmar, lite med Räkan också, men nu har vi lagt på och det är tomt och tyst och jag tänker på C igen och åh, vad jag längtar efter att få se henne imorgon så jag vet att hon lever.

Morfin

Idag opererade sig C och jag är så himla nervös. Jo var där och hälsade på, och allt hade gått bra, men hon var trött och helt trasig och jag kommer grina när jag ser henne imorgon. Stackars, stackars lilla C.

With that ugly, terrible thing

Jag har drömt om blod de senaste nätterna. Jättemycket blod. Det har smakat blod i min mun.

We don't get out Very much

SER FRAM EMOT TIONDE JAO

Il Cenacolo

Jag känner mig helt pirr och spänd och tänkomtänkom inuti.
Nu ska jag ta på en klänning och halka ner till C för att dela hennes sista måltid. Obs hoppas inte för alltid. Jag hoppas verkligen att ze operation kommer gå bra och att hon kommer känna sig AMAZING efteråt. Och så ska jag filma henne när hon är hög/blodig imorgon eftermiddag. Hehe.

MEN HERREGUUUD HÖRRNI VAD JAG HAR BRA KOMPIZAR!!!!!

Intl. Sewing Circle

Igår firade jag fredag med S, vi såg på film och beklagade oss över livets alla fallgropar. Idag ska jag på syjunta i Floggan, så jag ska baka småkakor nu.

Let the blow be swift

På en ton är jag tillbaka i tiden, till när allt utanför mitt hus var fast och tryggt och vanligt och vardag, och jag hade all tid i världen på mig att bara leta efter mig själv. Jag letade överallt. Hela tiden. Och jag hittade. Små bitar överallt, små bitar som formade en slags skrud att klä sig i och en väg att gå. En annan väg. Som inte var upptrampad av tusen fötter före mig. Som gav utrymme att vara och göra annorlunda. Som gav en annan rymd. Jag kan sakna den tiden.

Knot Comes Loose

Jag försöker att inte tänka så mycket framåt, för jag vill inte känna mig dålig. Jag försöker att inte tänka på möjligheterna, alla kanske och tänk om, för jag vill inte bli besviken. Jag gör mitt bästa för att glömma saker jag gjort som jag inte skulle gjort om jag vet vad jag vet idag. Jag trodde att "leva i nuet" skulle vara spännande och nytt varje dag. Det är det inte. Det är samma varje dag. Men det är kanske skillnad mellan att bara ha hamnat i ett mellanrum mellan då och sen, och att aktivt välja att vara där.
Egentligen klagar jag inte. Egentligen har jag inte mått så här bra på månader. Egentligen har jag så många så fina vänner som jag vet finns en sekund bort, jag har ett bra och välbetalt jobb och en hyfsad CV, jag har börjat läsa och lyssna på musik igen, jag har en så himla bra familj och jag har lite, lite vilja att göra någonting. Det hade jag inte förut. Det kanske ordnar sig ändå. Det kanske blir bra. Det kanske blir nånting.

I STILL THINK OF YOU ON COLD WINTER MORNINGS

Imorgon ska jag
- baka
- handla en citron
- handla vaniljsås
- börja läsa till min och Ss bokcirkel

Kanske börjar läsa nu förresten.

Stolz

Är fruktansvärt stolt för att jag är vaken klockan elva. Nu börjar arbetet med att vända tillbaka dygnet. Trots att det gick förvånansvärt bra att jobba igår, efter ca fyra timmars sömn, vill jag ändå eliminera varje risk att SOMNA PÅ JOBBET igen i fortsättningen för det är så pinsamt och förbjudet att man bara vill straffa sig själv. Imorgon ska jag nog gå upp tio.

Far åt helvete vad jobbig den här jobbdagen har varit. Det känns som om jag blivit påkörd.

SMS MED VARANDRA BARA DU INGEN ANNAN

Jag fick ett svar trots allt. Jag trodde knappt det. Jag blev gladare än jag trodde jag skulle bli. För bara några rader. Är det töntigt att detta gjorde att min jobbdag imorgon känns 70% lättare att genomföra? Lite tror jag.

!

Idag är jag sjuk. Jag vill bara kräkas ut över hela världen och jag orkar ingenting, är arg på alla. Jag är till och med arg på tvn. Och diskmaskinen. Imorgon ska jag jobba, och om man sjukanmäler sig blir de arga.

Jag hoppade ut, "tog språnget", med hjälp av C. Det var inte så dramatiskt. Men jag väntar fortfarande. Äsch, vi får väl se.

Längtan. Saknad. Väntan.

Morgon igen.

Guldhjärta skriver igen. Jag är knappt nervös. Det känns bra.

Z

Men åh. Det känns i magen, i halsen. Jag vill det här nu, jag tror jag klarar av det. Ge mig bara tillfälle. Ge mig bara nånting. Jag ska inte vara feg.

Söt

Lite, lite kommer allt tillbaka. Lite, lite längtar jag efter det som kunde varit, om jag inte varit så feg. Lite, lite önskar jag att jag fanns med på de där bilderna, i de där texterna, i det där livet.  Men lite anar jag att det är ensamhet och tristess som talar, och kärlekskrankhet och skruvade ensamtankar som svävar ut i gamla, konstiga banor. För det kommer inte hända. Nog.

SKÖN stämning i huset. Vill slåss.

MEN GÅ OCH LÄGG ER

Nu vill jag verkligen ta ett rejält jävla strupgrepp och klämma åt tills ögonvitorna lyser röda på de sinnesslöa ungjävlarna som skjutit en överbliven nyårsraket i timmen sedan klockan åtta ikväll. Jag. blir. T.O.K.I.G. Av allt att döma SIKTAR idioterna dessutom mot vårt hus, för det smattrar nåt kolossalt precis över vårat tak hela jävla tiden. Och i skrivande stund verkar det hela eskalera, nu går det av en raket var tionde minut och börjar det brinna i nån tall här är jag inte förvånad. Kan de inte bara gå in och spela tv-spel.

77777777777

P3 Guld var ju en fantastisk besvikelse. Jag känner mig som en blåsfisk pga ätit 40 äpplen. Nu ska jag kolla på Se7en och somna.

Jerusalem

At Home

Det känns som om jag varit borta i en vecka fast det bara var över natten. Jag, S och Jo sammanstrålade hos Jo och diskuterade brännande ämnen tills tårar sprutade. Det var intressant. Sen kollade vi på Pacific tills S snarkningar överröstade ljudet. Då var klockan kanske lite över sex, kanske mer, så det var väl ändå dags att sova. Nu ska jag äta och kolla på Beverly Hills igen.

Check

Jag kände mig själv väl igår när jag sa att alla de där vettiga sakerna inte skulle bli av. Hittills idag har jag uträttat följande: sorterat tvätt. Tvättat tvätt. Stirrat på Brandon.

Stationen

Överraskningen gick bra och jag tror C blev glad. Det var ju tur, för det var ju det som var meningen. Vi var i Paris, eller kanske London. Och smakade lite på Rom. För första gången på en månad är jag trött innan fyra.

Imorgon planerar jag posta brev till brevvänner, boka klipptid, boka psykologtid (skam den som ger sig) och gå till biblioteket. Det kommer inte hända. Jag tänker också fortsätta mitt Beverly Hills-maraton. Det kommer nog hända. För jag är väldigt kär i Brandon. God natt.

01.25 Jag luktar nytvättat

Blir nervös av guldhjärtat på facebook. Men glad. Och nu ska jag lägga en sista hand vid morgondagens event. Obs, C, hoppas inte på något världsomvälvande. Jag vill inte göra dig besviken.

SLUTA

Alldeles nyss skrev jag exakt här ett så jävla tråkigt inlägg om att jag skulle kolla på The Tudors eller Beverly Hills nu, men fy fan vad den här bloggen är värdelös och full av sådana skitinlägg så jag raderade allt och skrev det här istället. Ungefär lika intressant. Men vem fan vill läsa om hur jag velar mellan två (visserligen AAAMAAAZIIING) tv-serier. Nej. Är jag verkligen så här ointressant? Får rysningar.

Thunder Pressure Getting Lower

Rädslan för att somna är tillbaka. Eller kanske har jag bara svårt att slappna av. Jag trodde det var över. När revbenen pressade mot lungorna och pulsen bet mig i halsen när klockan närmade sig tio elva tolv, för jag visste att snart blev det tyst och tomt och mörkt och ensamt och huvudet började spinna långa trassliga trådar av Varför, Hur och När och allt gjorde så ont. Jag trodde det försvunnit. Och nu känns att blunda lika svårt som att memorera hela Pi med min dyskalkyli. Därför är jag vaken till fem och därför försvinner mina dagar på en timme och därför finns ingen verklig mening i mitt liv. Jag ska börja läsa igen.

I cry glitter

När ska det hända mig igen?

Les Chansons d'Amour

Äcklig

Lyssnar på P3 Dokumentär igen och låtsas att det gör mig smart. Smider nya planer men känner mig på bottnen igen.

Hellre här

F A N

AAAAAAANUUUUUUUUUUUUUUUUUUUS. Måste nu ersätta det enda som kändes bra och fast och roligt i mitt liv med något annat som känns bra och fast och roligt. Och maila en gång till till alla jag mailat och avbryta förfrågan. Men okej. Blankt blad. Det finns bara möjligheter.




*Spyr på mitt liv*

16

Idag: Patrick Wolf, Harry Potter och Marcus Hellner. Jag klarar inte av så mycket på en dag. Får frossa.

Pelicans

MT M-T-T-T-T-T går min puls

NEMORALIA

EFTER EN MÅNAD OCH FYRA DAGARS VÄNTAN LÅG BRUMALIA I MIN POSTLÅDA IDAG OCH JAG LYSSNAR EXAKT JUST NU OCH JAG ÄR I PATRICK WOLF HEAVEN

Almost morning

Klockan har slagit tre igen, halleluja vad roligt. Jag är inte ens i närheten av trött. Jag måste vända tillbaka dygnet, det här är ohållbart. Jag vaknar när solen går ner och sen läser eller pratar med andra vakna eller ser på film eller skriver eller tänker jag tills det nästan är dags att gå upp för de vanliga dödliga. Det får bli ett slut på det här.

Nej

Det var ganska värdelöst. Ett tomt konstaterande av vad jag redan visste, och dessutom slarviga misstag(??!!) som sänkte trovärdigheten ännu mer. Jag ville därifrån. Nu har jag dåligt samvete för att det var så dyrt.

Inatt sov jag 1,5 timme. Jag hoppas detta går bra.

Nu är det dags

Jag är sjukt nervös för imorgon men jag är ju knappast det första blåbäret som kommit dit. Jag hoppas allt går bra och att saker reder upp sig, och att jag inte blir ett vrak. Känns som bra målsättningar.

Frukt är nästan godis

C gick just. Vi såg Clockwork Orange och sen Herkules och C sjöng med i alla låtar. Sen pratade vi och kollade på bilder på den vackraste personen vars saliv någon av oss någonsin haft i munnen. Tyvärr inte jag.
Vi köpte varken chips eller glass när vi var på Ica innan heller, och det fick oss att känna oss mycket disciplinerade. Imorgon ska vi gå på rosettjakt och nu ska jag sova för klockan är jättemycket nu igen.

skinny bitch

Det börjar bli skrattretande hur många som vill ha kontakt med mig helt plötsligt. Och lilla rädda jag vill bara prata med de trygga, gamla. Men det borde jag vänja mig av med.
Jag har slutat bita på naglarna. Det var inte ens svårt. Jag bara slutade. Jag förstår inte varför jag inte gjort det tidigare.
Ikväll ska jag och C promenera och sen ska vi köpa saker och kolla på film. Det blir härligt. Jag ska köpa äpplen och kesella igen. Så jävla gott. Vi ska bli smala nu, det har vi bestämt. Inte en sommar till av ångest. 2011 var mitt sista feta år. Jag har skakat hand med mig själv. Jag får inte misslyckas igen.

When you thought you were so happy you could die

Jag önskar jag kunde vrida allt tillbaka på sin rätta plats. Som en arm ur led eller ett väggur som går fel. Men nu tickar liven i otakt på så många håll, och det finns inget jag kan göra. Jag bara lyssnar. Lyssnar på tickandet, slagen, som ett hjärtflimmer. Vi kommer ingenstans. Vi står stilla, du och jag och vi, allihop. Vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren? Det är jag. Och ni. Och jag vill trösta er, men jag är otröstad själv och det är så svårt att säga rätt saker när man blöder lite vid blotta minnet, historien upprepar sig. Och det är svårt att lyfta när något sitter så fast. Och det är svårt att se så klart men inte kunna visa. När ska allting bara lägga sig, de nya vassa kanterna slipas ned till vardag och normalitet, såren läka och tvivlet nötas bort? Jag älskar er.

Hos S

Jag måste ha världens bästa vänner. Allt är så öppet och lugnt och jag tycker så mycket om dem. Jag fick ett maskinskrivet brev från Jo som fick mig att gråta, och vi satt i köket och pratade och lagade mat och kvällen tog aldrig slut och det är jag glad för för det var så länge sen jag träffade dem allihop tillsammans. När vi skulle gå hem gick jag och C fyra extravarv runt hennes gård för vi ville inte gå åt varsitt håll, det är som att allt man någonsin velat prata om kryper fram när solen gått ner. Klockan 08.12 somnade jag i min egen säng.

Öppet hus

Jag vaknade mer nervös än glad, men det kan ju ändra sig.
Ikväll ska jag till S med C och Jo, och MSJ men henne känner jag inte. Sist vi pratade var väl på dagis, i princip. Förutom kanske den gången i somras på P&L, men det har jag bara fått berättat för mig. Innan halv fem ska jag nu duscha, göra mig fin, handla, posta brev, lämna in lönerapporten vid skolexpeditionen. Det kan funka. Men då måste jag börja nu.

V

För andra kanske det inte skulle vara en så stor grej, men jag liksom gråter och skrattar samtidigt nu och är så himla, himla glad. Varm inuti. Jag vill bara hoppa rakt in i framtiden och vara kompis och bekväm och hänga utan allt det jobbiga, det som alltid kommer först när man är jag. Jag kan ärligt säga att det här är en av de största sakerna jag varit med om. Det kanske låter dumt. Men jag tror att det är sant. Och det betyder så mycket, så mycket, så mycket.

OH, DETTA LIV

När jag åker skidor är det med skräckblandad förtjusning.
Jag smäller på mig pjäxorna, så hårt att blodet nästan inte når tårna, och klickar med stor tillfredsställelse fast dem i skidorna så att jag får en skön känsla av stöd och balans, på ett vis som påminner om när man har tighta jeans. Allt sitter fast där det ska, liksom. Sen ställer jag mig i liftkön.
I liftkön/liften kan jag känna två saker. Antingen är jag fantastiskt sugen på att så snabbt som möjligt kasta ifrån mig det där förrädiska ankaret och sedan ge mig av i ca 2 km/h nedför den glittrande branten, ELLER så får jag samma känsla som när jag åker bil ibland. Att jag bara vill sitta kvar för det är bekvämt och så fort jag klivit av så förväntas jag kunna saker/vara pigg/ha kul/vara aktiv/se bra ut.
Oavsett vilket av de två alternativen jag känner kommer jag oundvikligen behöva kliva av liften och glida ut över toppen av backen och skåda ner över sluttningen, ta en aldrig så kort andpaus och sedan dödsföraktande börja kasa nedför.
När jag fått upp farten, och möjligheten att bara glida in på nån toppstuga och sätta i mig sju våfflor istället för att kasta mig mot min egen prematura död är sedan länge förbi, leker två nya känslor tafatt inom mig. De tumlar om varandra i takt med farten skidorna håller (hastigheten är helt upp till dem, det blandar jag mig inte i) och huruvida underlaget är livsfarligt eller lagom. Mitt inre pendlar mellan å ena sidan en känsla av frihet, att rida på kammen av en våg och känna att jag kontrollerar den, ett kittlande sug i magen, ett fniss i halsgropen, ett pirr i benen och en aning av tyngdlöshet när skidorna lättar från snön, och å andra sidan djup panik, en känsla av ofattbar maktlöshet och brist på kontroll, en förnimmelse av att när som helst, vilket ögonblick som helst, kan allt (framför allt jag) krossas på en mikrosekund och jag kan ligga sulad mot de hårda iskristallerna som resterna av en morot man rivit upp på ett rivjärn. Exakt så känns mitt liv och min tillvaro just nu.

Aktiv dag

Jag kom hem från C klockan fem imorse och sen sov jag okristligt länge så allt jag gjort idag har varit att bråka med pappa i bilen. Pga övningskörde. Det gick ändå ganska bra, förutom att backa och svänga samtidigt. Jag vet aldrig vilket håll jag ska veva ratten åt.
Jag är ca 100% sugen på att gå till skäggiga damen i syaffären imorgon och köpa broderinålar och sånt där tyg man har att brodera på och garn med roliga färger, men jag ska ju som bekant istället gå upp innan jag ens somnat och cykla på en punkterad cykel på isgatan till jobbet med livet som insats och sitta där och stirra i 11,5 timmar igen. Och räkna mina pengar. "Älskar att ha struktur i mitt liv".

100% ökning av social kontakt

Idag vaknade jag av att jobbet ringde, och ville ha hjälp på söndag. Det känns så JÄVLA BRA för nu kommer jag tjäna minst kanske 6000 den här månaden. Det dubblar mitt sparkonto. Är nöjd. Plus att jag kommer jobba med en snäll igen (har haft sjukt flax med medarbetare detta år hittills, tack gode gud). Bävar för de dagar jag kommer behöva spendera 12,5 timmar med någon jag är blyg för. Säger alltid fel saker. Gör alltid fel saker. Stammar fram osammanhängande låtsasvuxna meningar som får mig att låta som om jag inte borde vara vårdare, utan bli vårdad.
Sen spontanåkte jag med S till IKEA och handlade lite vykort (var beredd, Räkpojken) och datorbord och galgar. S köpte en garderob. Sen satt vi på nålar hela vägen hem, livrädda för att vi skulle tappa garderoben på vägen genom den öppna bakluckan. Men det gick bra. Sen handlade vi matsaker till S som skulle på "vänskaplig" "filmkväll" hehehehehe. Nej då. Den är vänskaplig. Och de ska kolla på film. Och äta middag. Och dricka vin. Som vänner. Hehehehe.
Nu ska jag kasta i mig mat, sen gå till C och vårda hennes förkylning med min kärlek. Hejdå.

O

På något vis vill jag bara skrika och vara arg på hela världen just nu, fast inget egentligen är förändrat sedan igår, eller i förrgår, eller dagen innan det ens. Ikväll var jag med FO och BL tills man ville hem och sova, och nu ligger jag bara här och är missnöjd med mig själv men ändå har jag en konstig känsla mitt i kroppen som är ny och liksom sval, som när man vänder på kudden när man inte kan sova. Det känns bra. Med nya datum uppbokade, nya idéer utskickade och nya uppgifter för mig själv att göra, och det kommer bli roligt. Och jag hade saknat FO så mycket, och EO, och jag blev medbjuden till ställen och fast jag tackade nej blev jag väldigt glad.

02

Men utanför står inget stilla. Inte egentligen. Även om allt är i sin linda. Men det är planer. Ibland små, ibland större, men planer planer planer. Med vänner vänner vänner. De gör mig glad.

Jag fick ett sms från min äldsta kompis. Det var så länge sedan. Jag tror jag kanske saknat henne lite.

The ghost the ghost the ghost the ghost the ghost the ghost

Ha. ha. ha. Jag inbillade mig att det var en slöja som drogs bort, en verklighet som äntligen avslöjades. Men det var bara ett tillfälligt fall - fasaden är uppe igen, nymålad. Nej men allt är bra! Frid och fröjd! Kärlek och ljus och värme och öppenhet och HERREGUD VAD JAG ÄR LYCKLIG JAG ÄR SÅ LYCKLIG SÅ JAG DÖR, BRY DIG INTE DU TA HAND OM DITT EGET HA SÅ KUL JAG MENAR DET. Det är vansinnigt, och det är en tidsfråga nu innan allt rasar i miljontals smulor. Tror jag, i alla fall. Det kanske är på tiden.

Utöver det står allting stilla. En dämpad tystnad, som i en biosalong eller ett bibliotek. Inuti.
Ja ja, jag kommer snart bli rik i alla fall.

Maybe I should give up, give in,
give up trying to be thin,
give up and turn into my mother,
god knows I love her.

and I'm sorry to which ever man should meet my sorry state,
watch my steady lonesome gait and beware.
I would never love a man 'cause love and pain go hand in hand
and I can't do it again.

Stissig

Obs att jag just såg, förmodligen efter alla andra osv osv, att han ska jazza runt för Burberry i vår. Kommer avlida av snygghetsoverload. Och även detta: Birdsong. När den filmen kommer till en biograf nära mig kommer jag vara DÄR.

Men hej.

Jaha, jag har blivit tolvårskär i Eddie Redmayne igen. Trodde det lagt sig efter Like Minds och Tess of the d'Urbervilles, men sen såg jag Pillars of the Earth och The Other Boleyn Girl i snabb följd och nu är jag där igen. Googlar bilder. Raidar Youtube. Vill tapetsera denna blogg med hans fräknar men hittar ingen bild som gör honom rättvisa (eftersom jag vet hur han ser ut i verkliga 3D-livet.............................). Nu ska jag stänga av datorn, lägga mig med huvudet mellan två kuddar så att den grå och riktiga världen stängs ute och sen fantisera om hur vi möts och han friar. Hejdå.