Livstecken

Bor i mitt favoritland, är förkyld och den 21 december MÅSTE jag se Patrick Wolf på Union Chapel i Islington. Vill gråta när jag tänker på det. Gråter lite på riktigt när jag tänker på att jag är i samma land som honom just exakt nu. Exakt nu. Klockan är 11.44 för honom också.

Att det gör mig så ledsen idag vet jag inte, för andra gånger har jag bara ryckt på axlarna och till och med sett fram emot att vara ifred. Fast då har jag ju jobbat hela dagen. Idag är jag ledig. Hela hela dagen är jag ledig. Och imorgon jobbar jag nio. Alltså 09.00. Alltså sent. Alltså sovmorgon. 

Men men, ska väl ifrågasätta hela min existens, måla naglarna och se nån film ikväll då.

And why is it New Years Eve is always shit?

Även om det är lite (prestations-)ångest som susar i denna kropp idag tänker jag mycket på hur bra jag har det.
Jag har varit dålig på att släppa saker, jag har burit omkring på grejer som kanske borde hanterats med en axelryckning eller en suck, jag har haft arga och besvikna känslor med så djupa rötter att jag inte vetat om de är jag eller om de faktiskt bara är känslor. Men jag börjar inse att det är hög tid att kapa av den delen av livet nu. Det finns så mycket jag kan strunta i, egentligen. Så himla mycket som skulle kunna sluta spela roll om jag bara slutade låta det spela roll. Personer jag inte bryr mig om längre, platser som påminner om gammalt ledsamt. Det skulle vara som att rensa i Bloglovin-prenumerationerna, tänker jag. Det är rätt okänsligt att säga så när det delvis handlar om personer, men skit samma. Jag vill fylla luckorna som blir med de nya människorna jag har, de gamla jag fått tillbaka, och nya platser, minnen, tankar och kärlekar. Tänk bara: Världen har gett tillbaka mina favoritpersoner, de har återvänt från England, Spanien, Australien, Syd- och Centralamerika, varenda land i hela Asien, Tyskland och snart till och med Georgien. De har upplevt saker jag aldrig sett, pratat med människor jag aldrig nånsin kommer prata med, lärt sig saker om sig själva jag inte förstått förut. De har så himla mycket att lära mig och berätta för mig. Varje enskild person är nu en skinande ny, uppdaterad version av sig själva och jag har ynnesten att få vara med dem och lyssna på dem och vara en del av det. Det är så himla lyxigt! Sen åker jag själv iväg, gör något jag aldrig i mitt liv gjort förut men på en plats som är hemma. Och nu är det så fantastiskt kort tid kvar. Tills dess ska jag göra saker jag mår bra av.
Kort lista på saker jag mår bra av:
- Prata och hänga med personer jag känt sedan dinosaurs walked the earth och jorden var platt, som får mig att känna mig bra och trygg och glad
- Prata och hänga med personer jag känt kanske mindre än ett år men som är helt magiska och som anförtror mig saker, litar på mig, schamponerar mitt hår, betalar massa pengar för att resa till mig, klär av mig och stoppar om mig när jag inte kan det själv
- Maila
- Jamie T
- Patrick Wolf
- Mat
- Film
-Eddie Redmayne
- Baka
- Högsta volym på CD-spelarn

Jaha, då vet ni.

LIVET genom CASPAR DAVID FRIEDRICH

Känsla då:

Känsla nu:

DAGENS ÅNGEST: ALLT

Elegia // One of those pretty summer summer days

Det var ju så himla bra, runnit ut lite i sanden på ett smärtfritt sätt och sådär. Sen flammade det upp igen och jag gjorde som jag alltid gör. 

Jag skyller på den här årstiden, den påminner mig om solbränd nacke och att cykla till den lilla sjön. Ha väskan på bussätet bredvid. 

Idag har jag jobbat, sen gick jag hem och tog det svinlugnt, sen åkte jag med S och slet ut mig och sen letade vi efter rabarber men hittade bara en katt som jag klappade. Jag åkte hem, sen fick jag ett sms från jobbet där de sa att det funkade så bra med mig och att alla gillade mig. Då blev jag jättejätteglad. Nu är jag skönt matt i kroppen och ska svara på roliga mail, sen planera min och Ss roadtrip imorgon! Så bra dag idag!

DO YOU HEAR THE PEOPLE SING

Idag har jag legat i en bubbla av Les Mis och inombordsgrinat/mimat med enorm känsla. Jag önskar verkligen att jag kunde sjunga. Sen jag såg filmen där i julas har jag önskat det ännu mer. Musikalfilm är ju ca det bästa sen sliced bread. På bio, då.

She keeps me warm in the cold night warm in the cold night warm in the cold night air

Myrornas krig i hela kroppen, vill springa ett varv runt huset eller hoppa jämfota och räkna till hundra men borde väl sova. Känner dock att jag behöver låta alla mina fans på internet veta vad jag tänker och känner exakt nu först. Och dessutom är det för spännande i Lost just nu för att lägga av för ikväll, tar nu bara en bensträckare innan jag kör vidare på S06E02.
Annars längtar jag mycket till att ha ett eget litet hem och sambo på min favoritplats i världen, ser fram emot att träffa både nya och gamla vänner, saknar alla som är utströdda över världskartan och är spänd på att se hur min kropp kan skärpa till sig under kommande månader. Jag slänger i lite stolthet i känslomixen också, apropå kropp. Körsbäret som kröner hela röran i detta lilla huvud ikväll är ändå nyfikenheten som börjat gnugga sömnen ur ögonen och komma till liv igen. Den är mycket välkommen tillbaka. Det finns ju så mycket jag inte vet men som kommer hända mig. Jag lever inte i ett vakuum, saker kommer ske omkring mig och påverka mig och jag är så sjukt nyfiken på vad det kan vara. Vad jag kommer lära mig, vilka människor jag kommer möta, vilka platser jag kommer se, smaker jag kommer uppleva, känslor jag kommer känna, ljud jag kommer höra OCH SÅ VIDARE. Om jag kommer känna mig hemma fortfarande när jag känner lukten av utspilld Guinness, tobak och fuktig sten efter föregående natts regn. Allt det där. Livet har blåst igång igen. Jag vill göra grejer hela tiden. Får idéer. Vem är jag ens? Jag tänker inte tillåta mig att börja vara rädd att det ska gå i kras nu. Jag ska bara låta det gå, dunka på i kugghjulen tills jag plötsligt står och har Jo i ena handen, väskan i den andra och oändligt med tid framåt.

Idag står fönstret öppet och solen skiner in genom böljande, ljusa gardiner och en humla klättrar på rosorna på fönsterbrädan. Småfåglar sjunger utanför. Snart ska jag äta jättegod frukost. Det är knäpptyst i huset. Blundar jag känns det som sommar.

Hjärtat är bara en muskel, kärlek blott en konstruktion

Några grejer som ändå är sköna med att vara ensam i världen (ej del av tvåsamhet) är att jag

a) kan göra precis vad jag vill och åka vart jag vill utan att höra efter med nån annan
b) får hångla och ligga med vem jag vill/vem som än låter mig
c) får vara ifred
d) inte behöver bli så jävla skitledsen över saker för att en så stor del av ens välmående hänger på en annan person
e) har tid att bli en egen person och inte växa ihop med nån annan
f) kan testa på saker i livet i egenskap av MIG och inte i egenskap av MIG, NÅGONS PARTNER
g) inte behöver hålla på att tjafsa och vara nervös över att göra gott intryck på diverse föräldrar och vänner
h) kan lägga min tid på att vara med mina beautiful friendz och riktigt köra ner rötterna för vår vänskap kilometer ner i marken så jag vet att de kommer hålla ända in i framtiden, istället för att lägga alla ägg i en korg, bara hänga med killen och gemensamma vänner till killen und mich, och sen när det en vacker dag säger BRAK och förhållandet går i kras så står jag där MOL ALLENA

Jaha nu känner jag mig plötsligt väldigt nöjd med min livssituation. Skönt. Nu ska jag duscha pga har MOTIONERAT, för det är en sån jag är nu, och sen kommer några jag känner och vi ska grilla i blåsten och bli plakat. HEJ.

Never go nowhere with me cos I'm all on my own no pity

What am I?
What am I?
What am I in my own dear eyes?
A-what am I?
What am I?
What am I in my own dear eyes?
What am I?
What am I?
What am I in my own dear eyes?
I've said so much what am I what am i what am I makes no sense no mo-o-o-ore, mo-o-ore ah-oh mo-o-o-ore ooooh what am I oh-ow-oh well i don't awwwww...
Wheee an a dumdumday.

Kick it back cos I'm rolling it solo

Jag kommer fan vara singel för alltid och sova ensam tills himmel och jord blir ett och lava sväljer världen. Plus att ordet "singel" är skittöntigt och så är det precis det jag kommer behöva kalla mig :(((

Åh. gud. åh. gud. åh. gud. Är det jag som är makalöst snabb eller är det de som är så in i helvete jävla långsamma att jag hinner bli arg tre gånger innan de ens reagerar?

Break down, now weep, build up, breakfast Now let’s eat, my love, my love love love

ALLTSÅ. Livet. Vad jag vill ha det som ett duntäcke om mig just nu och bara njuta i detta. Igår trodde jag att jag var dum och svag men det visade sig efter den enda knapptryckningen att det var tvärtom och allt som krävdes var bara den lilla motivationen. Att vilja vara bra i någon annans ögon och sedan inse att jag nog gjorde det för mig själv ändå. Och att jag tyckte om det.
Och idag var allt det härliga, ljusa mjuka fina, så himla närvarande. Med text visserligen men vi fann varandra där, och kanske mer där än vi gjorde öga mot öga. Och vi saknar varann. Det var skönt att höra. Och vi saknade hur det var, och vi var rädda för hur det skulle bli. Men vi fann varandra.
Och äntligen kom Australien i kontakt med internet igen och jag insåg hur mycket jag saknat att dagligen få veta allt som rör sig i det huvudet. Mer än jag trodde att jag skulle sakna det.
Dessutom landade ett plan i Sverige klockan 12.00 idag och bar med sig en av de jag saknat mest under det senaste halvåret eller så och även om vi bara sågs i några timmar så kändes det som att något inuti liksom lade sig till ro, för nu var allt på sin plats igen.

I min mailinkorg ligger en biljett som leder till det jag nu definierar som framtiden, och det känns både helt jävla fyrverkeri-regnbåge-pirr i magen-fantastiskt och skrämmande. Det finns ganska mycket som fortfarande behöver ta form och komma på plats, men allt jag kan göra nu har jag gjort och resten ordnar sig. Jag är så uppfylld av alla ikväll, känner mig blödig och sentimental men plötsligt inser jag hur många som är i mitt liv och att de är här av egen fri vilja och de skulle kunna gå om de vill men de stannar. Och jag är så tacksam för det.

rrrrrrrrrrrrrrring

Hur går livet med nya luren då, undrar ni. Jo, det kan jag tala om, att det är tiotusen gånger roligare att vakna med en blank, kall, state of the art-telefon skrällandes i örat än till NÅGOT annat jag har testat i alla fall.

What can I do What can I say

Skaffade Dropbox i eftermiddag och nu fylls internet av bilder på floden och stenhusen, tama ekorrar i parken och filmer av dans på gatan och gapskratt i ett påslakan. Vet inte om jag ska skratta eller gråta.

KOPFWEH

Trots min svaga och darriga sjukdomskropp är jag lite upprymd över livet ikväll. Dels över DATUMET, starten på det som jag skulle vilja kalla Livsexperimentet jag och en av de bästa jag känner ska genomföra, och dels över de nya rutinerna i mitt liv. Till exempel de nästan dagliga promenaderna med LP tidigt på morgnarna (enligt mina mått är det ofattbart av mig att av egen fri vilja gå ut på tvåtimmarspromenad 09.00 när jag inte har jobb). LP ger mig lugn på ett nästan osunt sätt. När jag har ångest över något kan jag ibland tänka att LP finns på jorden och hon tar sig ju igenom livet, och det får mig att känna att det kanske inte är så farligt ändå. Allt balanserar inte på en knivsegg. Hon är så lugn och härlig hela tiden. Men det vågar jag inte säga till henne för då låter jag som en stalker.
En annan bra rutin, om det nu är legit att kalla något man bara gjort en gång men planerar göra tradition av för rutin, är min och Räkans söndagsutflykt. Varannan söndag ska vi nu skratta oss svettiga för ynka 80 pix. Ser oerhört mycket fram emot det.
Andra saker att se fram emot: paket som kommer med posten. Ett med böcker och ett med telefon. Är spänd. Det blir fest.

Så matt på livet idag. Vill vara ifred, att alla ska låta mig vara, duscha i en halvtimme och sen äta tacos framför tvn. Det är så jävla jobbigt att dela hus med hundra andra som gör hundra saker och aldrig nånsin bara kan VARA TYSTA och TA DET LUGNT.

Jag är för full för att formulera mig bra här men hur FAN kan det vara MITT FEL att HAN tycker om mig och hur kan det vara MITT ansvar att HAN ska må bra?! Jag ville bara ha en trevlig utekväll, jag behandlade honom som jag skulle behandlat vilken annan gammal bekant som helst, så VARFÖR får jag sms från honom med texten "Du har vunnit!!! Jag förlorat. Aldrig igen". DET ÄR INTE MITT FEL ATT DU GILLAR MIG MER ÄN JAG GILLAR DIG, JAG HAR INGET JÄVLA ANSVAR ÖVER DITT PSYKISKA VÄLMÅENDE, VARFÖR KAN JAG INTE BARA FÅ GÅ UT OCH BLI FULL OCH PRATA OCH SKRATTA UTAN ATT DU SKA GE MIG SKULDKÄNSLOR?!?!

Har ordnat livet så bra i eftermiddag! Såna sjuka vuxenpoäng just nu. Saker tar form alltså. Ska bara kirra skolgången för i höst också då så är jag på banan som FAN nu.

BAMBAM

Nu har vi ett datum, gott folk! NU NI!

Den här dagen var fantastisk.

Jaha nu kanske jag har varit olaglig och använt min personalrabatt från ett företag jag inte längre jobbar på när jag beställde från dem men nu faller det sig så att jag faktiskt tycker det var fullt rimligt eftersom jag har mensvärk idag

Wilderness

Det här som känts som seg, gummiaktig olja på ytan, som hållt ned eller tryckt undan eller kvävt, det har hållt avstånd idag. Skingrats. För idag har jag städat, jag har bytt gardiner, det är ljust och vår här inne nu, och jag har tittat på bilder som får det att pirra och virvla och klirra inombords, på stora ekar och mörka skogar och lampor som färgar träden rosa, rullskridskor och djurhuvuden och banketter på mossan, sång och dans. Att veta att om jag vill, om vi vill, så kan jag vara där. Det är inte ens lite omöjligt.

Oh I love that here you live with me

Påsken var tyst och fri från surrande omvärld, det var sol över fjärden och ganska mysigt med alla små svarta prickar där ute på isen som var påskfirande familjer eller ensamma pimplare eller par på längdskidor i solgasset. Dessutom klarade jag att hålla mig till min strategi när det kom till näringsintag och det är jag så jävla stolt över. När jag kom hem hade Max skickat tre meddelanden och undrat var jag höll hus och om allt stod rätt till eftersom jag inte hörde av mig. Fint att ha såna omkring sig, som märker ens tystnad fast det är ett jordklot emellan och det finns en miljard roliga saker att göra om dagarna. Eller den andra då, som när jag sa att jag inte skulle ha internettillgång under påsken frågade besviket "så vi kommer inte kunna höras på hela helgen?". Åh.
Trots att helgen varit solig, härlig och lugn har jag längtat efter framtiden så himla mycket. Jag vill gå på de där gatorna, jag vill prata med de där människorna, jag vill handla i de där affärerna med automaterna där man blir av med all sin växel. Och jag vill sitta vid ett köksbord och planera helgen med en av de bästa jag känner och veta att vi kan göra precis vad vi vill.

Something good

Har dessa dagar transformerats till Moder Teresa och ger och ger och ger. Står med händerna på barns ljusa små hjässor och skådar ut i evigheten med glödande gloria kring skalpen och sånt. Finns ju sämre sätt att tjäna pengar på. Dock är det ju ännu lite härligare att bara FÅ pengar, som t ex den OMÄNSKLIGT stora skatteåterbäringen som jag av okänd anledning förärats i år. Känns himla himla bra, jag ignorerar att jag faktiskt jobbat hårt för de där pengarna nån gång i det förflutna och väljer att se det som manna från himlen, och nu planerar vi vilka hobbykurser vi ska gå på (pottery, beginner's ballet, Tolkien's worlds...) och i princip  vilket te vi ska dricka när vi pluggar mittemot varandra vid vårt köksbord under vår kökslampa vid vårt fönster på vår gata. Jag vet att det är galet men det är motiverande och gud vet att jag behöver motivation.

Lalala är en tragisk person som återvänt till att skrapa smulor och provocera fram något som med god vilja kan liknas vid tillgivenhet lalala ser fem avsnitt till av New Girl trots blandade känslor lalala jobba tjäna pengar se framåt

Semiproduktiv dag, styrd från sängen. Är motiverad igen. Goda nyheter om pengar gör lätt det med en. Plus har foten inne på jobb. Tjäna egna casshh är ju THE BOMB, vet ju alla.
Igår smällde vi på stort, gick på restaurang dressed to the nines och gick på SHOW. SHOW är ju alltid kul, så vi bestämde att vi skulle göra mer sånt i framtiden. Slut på rapport.

När jag stod på det här dansgolvet:

Och jag dansade till det här:

Och hånglade med den här:

Som på något vis mixat sitt ansikte med denna och skapat något fantastiskt:

tom

I ett hav av geishagodispapper ligger jag nu och överväger om jag ska sova eller se ett till avsnitt Lost. Jag ångrar vissa saker jag gjort idag, men jag gör det ju varje kväll och det har blivit en slags rutin som lämnar mig lite äcklad och lite använd varje gång. När jag tänker på det förvånar jag mig själv. Rädd för att det ska sluta, men vad är det ens värt?

Det är ju inte värt det. I skrivande stund inser jag ju att det är ju inte värt det. Jag ska sluta. Nu har jag slutat.

Det är märkligt hur tomt det känns att Max åker imorgon. Vi delar inte ens land från början men andra sidan jorden känns på nåt vis ännu längre bort även om man inte räknar geografiskt. Tidszoner och uppkoppling och nya spännande saker att hinna med. Ännu någon som reser iväg. Ännu en som försvinner bort. Ibland känner jag mig fruktansvärt ensam. Då gör det mig glad att tänka på LP och att vi ska ut och gå imorgon och det kommer vara sol och jag kommer skratta jättemycket.

Är töntigt glad över min nya facebookgrupp hahaha vem är jag nu ska jag koka marmelad

GOOD VIBRATIONSSSS

Explosionen i mitt sociala liv detta veckoslut. När jag jobbade ansträngde jag mig för att slippa prata med de andra. Nu när jag inte jobbar kan jag vara tyst i timmar i min ensamhet. Men sedan i fredags har jag pratat med fler människor än jag gjort det senaste halvåret, utan överdrift ens. OCH träffat dem rent fysiskt. In the flesh. Jag är ett socialt unikum.

Huvudvärken, den huvudvärken. Förstår du vad du gör med mig? Jag borde inte bry mig. Jag ska till doktorn idag.

Ögonen svider. Nu sitter jag och väntar igen. Idiotiskt.

Lazing on a sunny afternoon

Imorgon ska jag ut med djur i solsken. Det blir kul. Och det känns också kul att Portsmouth hör av sig igen, hej hej. Jag blev pirrig i magen, men vet inte riktigt varför eller om jag ens vill bli pirrig. Jag saknar alla som är borta och jag är trött på att ha ont och att inte kunna dansa. Idag var första dagen utan jobb, och att inte vara vuxen och behöva höra klockan ringa 05.15 var ljuvligt. Jag lade dagen på att gå i solen och köpa apelsiner istället.

IT'S THE ONLY WAY

Sjunker tillbaka mot kuddarna. Bryr mig mindre än jag kanske borde. Idag är jag försiktigt optimistisk, och inuti sveper omgångar av bubblig, pirrig, sprakande förväntan omkring. Fast jag saknar er alla, bara så ni vet.

300-368 it's the only way that you're gettin out If you hang around boys round here they'll bring you down

Idag är jag olycklig trots att knät är bättre och Det Nya Livet jag startat minst nittiosex gånger de senaste åren faktiskt är igång och faktiskt funkar och faktiskt känns bra, och trots att jag har en plan och trots att allt det jag längtar efter är inom räckhåll och trots att allt verkar falla på någon slags plats. Säger åt mig själv på skarpen. Löjliga problem.

1. Internet, du tråkar ut mig.
2. Jag längtar tillbaka.
3. När vinner jag mina miljoner?

Fråga om ärret

Eftersom jag inte kan gå utan att det känns som att balansera på ett svajigt klosstorn, som dessutom gör ont, viker jag denna fredagkväll åt inre kontemplation snarare än vilda utsvävningar på dansgolv. Just nu saknar jag att ligga i den knarrande sängen och prata om skor som brinner och knickers, låta påslakanet bli en skrynklig hög på golvet utan att bry mig och känna mig som mig.

It's an adventure

Att samma helg kan vara den bästa och den värsta någonsin (<-- sanning med modifikation, men ändock), samtidigt. När jag kände hennes bröstkorg pressas emot min, någonstans mellan terminal två och fem, trodde jag att hjärtat inte skulle hålla. Den extatiska lyckan rymdes inte i mig, väskor slog i andras väskor i farten och de suckade men jag kunde inte bry mig mindre för den lilla glada kroppen var i mina armar igen och jag ville att den här stunden skulle rinna över och att alla fyra korta dagarna skulle fyllas av den här varma, sprakande, elektriska glädjen.

Två morgnar senare var jag ensam, tillintetgjord, smutsig, skyldig och liten. Jag kunde inte ens se mig själv, tittade mig inte i spegeln på toaletten länge nog för att orka registrera. Vita, tjocka, lånade strumpor. Jag skämdes.

Sedan en överväldigande våg av tacksamhet, lättnad, och klichéartat men innerligt hopp om människors genuina godhet. Det andra låg kvar under skinnet, men att sitta bredvid henne i en liten grön teater, höra och se det bästa jag ens kan föreställa mig, och känna storheten ända in till trumhinnan var som att tvätta sig från allt sen då. Och nu tänker jag ta allt det där, välja ut delarna jag kan lära mig något av, och sedan bara låta resten sjunka så djupt och långt bort från mig som det är möjligt. Och jag ska lyssna på henne, för hon är en enastående människa. Det var faktiskt ett äventyr.

IMORGON KOMMER ANOUK JA JA JA!!!!!!!!

Mother-of-pearl

Allt bara står där, det bara finns. Samtidigt som mig. De senaste dagarna har jag inte kunnat tänkt på något annat än att allt det där faktiskt är där på riktigt, och jag kan vara i det. Jag kommer vara i det. Och först måste jag vänta. Jag bidar min tid. Tiden är inte linjär här, och samtidigt som jag ser dagar ticka närmre så lever jag parallellt med längtan, sätter den åt sidan, och plockar istället Shantaram och Delhis vackraste händer från hyllorna, bär tills ryggen går av. Tänker på pengar. Tänker på revben. Gråter mellan raderna. Klickar på sänd. Startar om. Och gör allt igen och igen och igen.

Those were the days of roses poetry and prose

Grinar för att Patrick Wolf kan gifta sig. Somnar innan nio, vaknar kvart över fem. Kroppen gör ont. Hör Martha för tusende gången. Vill vara ifred. Äcklas av de andra, de får mig att vilja skrika och kasta saker, men jag älskar dem så mycket.

F O R E V E R A L O N E

Nu har även jag trillat dit. Känns jättejobbigt att vara kär i fiktiva Wade Kinsella.

Det var jättesoligt idag när jag vaknade och då kändes livet kul i ca fem minuter, sen kändes det jobbigt eftersom jag skulle behöva gå ut. Imorse åkte S och jag känner mig lite ledsen. Nu är det ekande tomt här hemma. Bara några få kvar att tvinga mitt umgänge på. Tänker se på denna mellantid i mitt liv som en självuppbyggningsperiod och lägga min energi på att bli nöjd med me myself and I.

Warm beer and cold women

Prisa gudarna! Fall på knä! Jag är frisk igen! Kry och stark och fräsch. Kry i alla fall. Idag har varit en rätt bra dag ändå. Dels fick jag skriva på pappret om anställning för ännu en månad (YEZZZ) och dels kände jag mig rätt fin (thank YOU, magsjukan! Haha närå). Dessutom var SOLEN fortfarande uppe när jag fick lämna lokalen, vilket ju händer en dag av fem under min arbetsvecka.
Det vacklar både fram och tillbaka i mitt huvud just nu med livsplanerna, men just nu lutar det år extatisk lycka och planering två år framåt i tiden med sparkles och fireworks. Jag ser på bilder och börjar flytta in redan. Vill ha Jo hemma igen så vi kan lägga oss i en soffa/annat mjukt som yin och yang och bara gurgla i framtid och lycka och planer. Men hon drog/drar ju idag. Och sen S om bara några få timmar. Får lite ångest nu av att tänka på det, så ska sluta.

Annars då, undrar ni. Jo, jag har blivit kär i en kille på lagret som är skitsöt och har fina kläder och som brukar nynna Leonard Cohen mellan hyllraderna och vi ska ses imorn och jag är dödsnervös men det kommer nog bli bra. HAHA skoja, det där var ljug. Kär blir man väl aldrig igen. Kan väl inte längre. Hejdå alla mina fans! xoxo

inte ens detta längre

Iko Iko

Livet framöver kommer inte ens räknas som liv. Det kommer vara jobb och sömn. Imorgon lämnar C Sverige och jag kunde inte ens komma och säga hejdå ordentligt för jag har knappt kunnat resa mig ur sängen sen igår. Ska vara hemma från jobbet imorgon också, men på fredag måste jag dit, annars kanske jag får sparken. Det har jag inte råd med. Har redan haft sammanbrott över ekonomin idag, när jag stod i duschen och darrande försökte hålla mig upprätt.

En sak som glatt mig idag dock är att paketet till Schweiz bör ha kommit fram idag, eller möjligtvis imorgon. Det här med att ge är roligare än att få tedde sig tämligen orealistiskt förr, men nu kan jag knappt bärga mig. Har gottat mig i flera dagar åt hur hon kommer se ut när paketet landar i brevlådan, när hon läser brevet eller när hon lyssnar första gången. Tänker mig att hela familjen kommer sitta samlad i deras söta Schweiziska hus, gunga i takt och lovprisa musiken med gnistrande leenden. "Magnifique!" kommer de att ropa, "Nous voulons plus!". Eller något liknande. Det där var ju google translate-franska.

Jag längtar till februari.

Jag jobbar igen, och det gör ont i kroppen och mitt huvud är så trött så trött så ofta, men jag tänker på pengarna som vanligt och då känns det överkomligt ändå. Även om det är väldigt långt ifrån drömjobb.

Idag har jag varit lite öm och darrig och mjuk, för jag har tänkt mycket på england och schweiz och holland, och jag har tänkt på vad jag har och vad jag skaffat mig. Saker betyder äntligen nånting. om det så bara är att skratta vid O2 igen eller äta på Fernando's, så ska jag göra det.

to live to learn to love is the major key

Jag är så himla himla himla glad idag för jag har tagit TVÅ beslut som får det att pirra i magen och snurra i huvudet och för ovanligheternas skull får mig att längta framåt. Det är förstås väldigt mycket kvar att ordna med, men det kan inte vara så svårt, och när allt väl är på plats kommer det bli en sådan FEST att leva mitt liv! Åh, jag vill bara krama världen idag!

come on take me back to where it begins

Det var något magiskt gnistrande i luften vid Blenheim Palace. Det går inte att beskriva på nåt annat sätt. Det var som att se världen i absolut skärpa efter en lång tid av suddiga konturer och skuggor. Vi var bara vi två. Vi två och det julsmyckade slottet, fasanerna och parken. Att någon som så nyss gjort entré i mitt liv ändå fått mig att känna så mycket.
När vi gick genom Woodstock och mörkret redan fallit, jullamporna lyste upp de små gatorna och fönstren, lät du mig höra din historia och jag kände mig speciell, för att du valt mig. Av alla. Av alla valde du mig. Färgerna, ljuset, själva luften var som en saga. Jag ville aldrig att bussen skulle komma. Jag ville stå vid ett vitt järnstaket med dig och höra allt du hade att säga. Det verkade aldrig ta slut.

Ingen bild alls idag. Har bara gått och gått och gått, hela dagen. Aldrig stannat. Gått och gått, i ojämna traktorspår bland granar och vänster vid spökhuset. Äntligen är C hemma. Ikväll ska jag på bio.

Det enda som händer är ord på en skärm. Jag skickar bilder. Det är kul, men jag undrar ibland innerst inne varför jag gör det.
Ibland förstår jag inte vad han menar. Det är för engelskt.
Om han visste hur mycket jag googlade skulle jag skämmas.

Vi har roligt. Han är för gammal. Jag orkar inte bry mig.
Jag saknar människor jag inte ens känner. Ännu mer saknar jag de jag verkligen känner. Just nu är Sverige så tomt. Det kanske blir bättre på söndag.

Antal gånger jag grinat åt detta: kanske 10

IGEN är klockan så himla mycket FAST jag skulle sova i tid och nu tänker jag bara på att jag snart kanske måste klara 06.45 igen och allt det innebär och tänker jag på det känns hela livet meningslöst och jag skulle på riktigt föredra att bli något slags samhällets biprodukt och göra ingenting alls varje dag i resten av mitt liv. Äta, se på tv och lyssna på radio. Jag vill vara pensionär. Skämtar inte ens.

Don't you worry, love. Let me help you, love.

Åh vad jag inte gillar det här. Hela jag liksom spjärnade emot redan från början, men jag trodde det var ensamheten. Det var det kanske också, men ändå känner jag mig dum nu och trots att det inte var hög musik eller mörkt och trots att jag inte var för full så har jag ångest idag. Som de andra dagarna. Efter varje gång jag är här och inte där.
Jag hade kunnat vara det. Jag hade kunnat köpa biljett i luckan i den fula träpanelen, ställt mig i den andra kön, visat biljetten för vakterna, gått in till stora golvet, lämnat kappan i garderoben och gråtit på dansgolvet tills det nya året kom men jag satt vid ett bord med vita plaststjärnor och glutenfri kladdkaka och var tyst.

Precis som King Charles har jag nu bestämt mig för att 2013 TÄNKA MER, KÄNNA MER, SE MER, GÖRA MER än någonsin. Det kommer kanske att hålla.

Jaha här ligger jag och saknar