När jag vet att det inte är någon fara, inte en endaste liten fara, och ändå får ont i magen när jag ska sova som om det var första dagen i skolan, fan vad trött jag blir då. På mig själv. Och på att jag blivit så här. Duktig på att lura mig själv att känna saker som inte ens finns där, som inte ens har en anledning att finnas. Oftast. Eller som förstoras tusen gånger tills jag mår illa och det svindlar för ögonen. Så jag måste blunda och andas och kanske sitta ner. Att jag får mig själv att skämmas så över hela mig, så att kinderna bränner och det nästan kommer tårar för att jag gjort ett så litet och så vanligt misstag att ingen ens minns det när de vänt sig om. Perfektionist har jag väl aldrig varit, men jag märker hur fruktansvärt rädd jag är för att göra fel, vara dum, inte vara tillräcklig. Och hur jag i mitt huvud markerar ett helt rum, eller personer jag inte ens känner, med en så stor och röd varningsskylt att hjärtat slår dubbelt så fort och ångest kommer. Och egentligen är det bara jag själv som gett dem, sakerna, den hemska betydelsen och makten att skrämma mig så mycket. Men jag vet inte hur man slutar.

Det var väl själva helvete att de ska ha Silent Disco på Way Out West men inte mig.

Såg just Savage Grace. Var ju ingen jättehit direkt, men nu är jag skitledsen igen för att jag aldrig kommer gifta mig med Eddie Redmayne. Nejmenjaha, dags att sova nu då.

Har även gett mig själv hjärt‐ och lungräddning idag genom att sätta mig ned och gå igenom alla viktiga papper och blanketter och siffror som bara abstrakt susat kring mitt huvud i månader. Har mer koll nu. Skön   t.

Lönen kommer ju IMORN för fan! När jag sprättade kuvertet och såg de berusande stora siffrorna idag kittlade det dödsskönt i kistan, om jag säger så. Gud, pengar är det bästa jag vet amen.

Tiden är så konstig nu. Varje dag suckar minuterna sig plågsamt långsamt fram över dammiga hyllor och gnisslande vagnshjul, en sekund är obegripligt lång och jag rör mig i ultrarapid. Men den försvinner så snabbt, stressen sköljer genom mig varje gång ännu en dag är slut och jag ligger i sängen och tänker på allt jag inte hunnit och allt jag borde göra Imorgon. Samtidigt vet jag att det inte kommer bli gjort Imorgon. Kanske inte dagen efter det heller. Och hela tiden krymper månaderna till veckor till dagar till timmar och sen är det panik igen.

ja men hej och hå vad KUL med MÅNDAG! jag kände mig kölhalad när jag vaknade imorse. dock har ju tiden runnit på rätt bra, och förmiddagen har gått fort. i slutet på veckan kommer lönen, så jag längtar tills dess och bidar min tid jag. fyra timmar kvar av måndag, sen är det redan tisdag och då vet vi ju alla hur det går undan sen. jag ser på arbetsveckan lite som en förlossning; först ska liksom det hårda, vidrigt stora huvudet trycka sig förbi, men sen säger det bara svisch så har man ett eget litet barn. barnet = helg då. jaha, det var väl ungefär allt jag hade att berätta för internet idag. hejdå.

Hot blood of a polar bear

Det känns helt surrealistiskt att jag nu går omkring och faktiskt, på riktigt, kan tänka på packlistor och vilken väska jag ska använda och hur jag ska lösa det här med internetuppkoppling och mobilabonnemang. Att det kommer att bli av, och att jag för första gången någonsin slipper jämföras med andra som alltid är bättre, snabbare, smartare, duktigare än jag, eller åtminstone alltid fått mig att känna så med mer eller mindre ansträngning. För det här gör jag själv, jag gör det för mig och för att kunna andas. Hejdå för en stund till 848, ICA Supermarket, gammal tyngd och känslorna som sitter i ryggraden. Jag längtar.

The wax in my moustache

Efter tusen år av förseningar ligger just nu LoveBlood i min stereo och väggarna vibrerar av Polar Bear och jag vill nästan gråta. Jag blir helt matt av hur bra det är. MATT. SÅ BRA.

Idag ska jag till sjön och jag ska läsa hela dagen.

Ikväll har jag haft det så himla bra. Vi åt god mat och pratade, och sen gick vi på bio och såg en dålig men på sitt vis MAGNIFIK film. Jag vet inte om det är för att jag varit vaken i 18,5 timmar nu, att det är kläder överallt i mitt rum så jag inte kan andas eller gå, eller att det känns som om sommaren är slut och jag inte varit med om den än, men det är tomt och tyst i mig nu och det känns som om jag vill gråta.

JAG VILL GÅ PÅ SILENT DISCO!!! VAR NÄR HUR?!?!?!??!

JAHAAAA en till dag till ända. Varje dag klockan ca halv fyra känner jag mig så in i helvete stolt över mig själv. På riktigt. För jag gör fan ett bra jobb, och jag är duktig, och jag tjänar mina egna pengar och jag går upp varje dag och gör så gott jag kan och jag har nästan lärt mig allt som krävs nu. När väckarklockan ringer känner jag verkligen verkligen inte så här, men egentligen: jag skulle inte vilja byta till att göra ingenting hela denna regniga sommar och tjäna noll pengar och slösa tid. Och man är ju faktiskt ledig på helgerna.

Imorgon är det måndag och det får mig att vilja hamna i djup koma.

Gud vad jag älskar pengar

I övrigt rinner dagarna förbi. Ganska obemärkt, vilket är sorgligt. Jag vaknar, jobbar, äter, sover, vaknar. Det hjälper knappt att tänka på pengarna. De känns så avlägsna och inte alls kopplade till det jag gör där inne från 06.45 till obestämd tid varje dag. Dock går det relativt bra så länge jag inte tvingas passera fönster och alltså hinner få en glimt av verkligheten där utanför, eller så länge jag inte hör detta ordet: ÖVERTID. Imorgon är det övertid till 20. På torsdag också. Och på fredag till 18. Men det går jag BARA INTE MED PÅ. Så jag låter nog mig själv sluta 18, 18, 14. Så får de väl bli sura då. Jag tänker inte riskera denna härliga men ack så flyktiga emotionella stabilitet för ett par sketna böcker.

Visst är det väl konstigt att jag går bland böcker, bär böcker, sorterar böcker, flyttar böcker, plockar böcker, slår in böcker, skickar iväg böcker, travar böcker, scannar böcker, andas bokdamm och kör omkring böcker HELA dagarna, VARJE dag, och ändå är det först nu jag minns hur kul det är att läsa?

Jag måste vara världens sämsta försäljare. Nu har jag varit en millimeter från att fega ur ca fem gånger sedan jag skrev att jag krävde minst 750 kr för min emmabodabiljett för jag fårdåligt samvete.