I think I'm only just getting enough distance + perspective on the whole project to know what it was really all about

Det händer faktiskt saker i världen, utanför mig och mitt. Allt har inte avstannat för att jag gjort det. Med hjälp av JK har jag för första gången insett det utan att må dåligt över det. Det kändes faktiskt nästan skönt. Som om jag växt ifrån allt det där. Men jag vet inte.
Imorgon ska jag äntligen träffa Räkpojken igen efter cien años de soledad hon levt vild ute i skogarna. 
Imorgon blir också första dagen på den köpfria månaden. Svarta Mars och allt det där. Vi får se om jag klarar det. Det måste ju vara okej att betala för böckerna som inte kommit än?

Denna FERUKETANESEVÄERDA trötthet alltså.

Fiskartorget

En så himla gullig sak hände när jag väntade på bussen vid Fiskartorget!

Jag stod på trottoarkanten och på bänken bakom mig satt en tant i ena änden och en farbror med rollator i andra. De var inte ett par, men de måste känt varandra. Han såg lustig ut, lite som en åldrad Cornelis (minus det slitna) och med stora, bruna glasögon modell sjuttiotal. Förmodligen hade han haft dem sedan dess. Så hojtade tanten till (jag hade haft hörlurar i öronen och inte hört att hon nog påkallat min uppmärksamhet ett tag) och jag vände mig om och hon frågade vilken buss jag skulle med. Och jag förklarade vilken och vilken tid den skulle gå från stationen. Så frågade tanten om jag kanske skulle ha tid och vara så snäll att springa över vägen till kiosken och köpa tidningen åt farbrorn med rollatorn. Han började mödosamt rota i fickorna efter plånboken, och när han fick fram den letade han lika mödosamt bland sedlarna efter en med passande valör. Han hittade inte det han letade efter, och jag erbjöd mig att betala åt honom men det fick jag inte. Han suckade och vände sig mot tanten och sa, halvt på skoj och halvt på hjärtskärande allvar, "Varför ska man bli gammal för?" och det gjorde lite ont i hjärtat att se honom leta i sedelfacket efter en tjuga bland alla hundralappar, när jag redan sett minst tre av dem som han missat. Till slut påpekade jag det lite försiktigt, och han drog fram en av dem och skrattade lite överslätande och jag sprang tvärsöver vägen och köpte hans Aftonblad. När jag kom tillbaka ville han att jag skulle behålla växeln, men det ville jag inte så jag insisterade på att han skulle ta den. Sen pratade vi vidare om prinsessan Estelle och våren tills min buss kom, och de var så söta och skojade och retades med varandra och jag tänkte att hoppas jag är sådär skojig och har lite go när jag blir sådär gammal.

Stone, glass, concrete and gravel

1. Egentligen är det inte normalt att må dåligt varje kväll innan en dag man har något - vad som helst - planerat, eller hur?

2. Jag har beställt With the old breed och Helmet for my pillow nu. Låt nörderierna börja.

Good heavens, you boys! Blue blooded murder of the English tongue BLAH!

Den bästa videon någonsin

So Jay, don't you ever let us down, don't you ever. I'll have to shoot you and no one will hear a sound.

Alltså nåt stämmer inte. Nåt är liksom ur takt. Som att jag har fastnat i någon slags underström i tiden, som en luftficka eller ett hål i vägen, där allt bara är stiltje. Som att tiden inte finns, men när man tänker på den rusar den snabbt och öronbedövande som ett tåg och det finns inte en chans i världen att hinna med. För man måste lära sig att manövrera innan man kan ta sig framåt, det har jag lärt mig på körskolan. Det är först när man kan manövrera som man kan ge sig ut i trafiken, bland andra människor och situationer. Men jag kan ju inte det. Ingenting sitter i ryggmärgen. Jag är inte beredd på trafik, andra människor och situationer. För jag vet fan inte hur jag ska manövrera mig själv.

Fy fan vad jag hatar den där jävla jävla körningen, jag vill bara grina och grina och grina för jag kan ingenting och jag kommer aldrig att lära mig någonsin. jävla fitta.

selling 4 pieces of my wardrobe today each with a handwritten note from me

Alltså. Om jag var i till exempel England just nu och till exempel visste hur man tog sig till No Wire Hangers och till exempel skulle gå in där och se till exempel DETTA:

SÅ SKULLE JAG FÖRMODLIGEN TILL EXEMPEL GÅ HÄDAN FÖR DET ÄR PATRICK WOLFS KLÄDER DET DÄR!!!!!!!!!! FRÅN HANS GARDEROB!!!!! SOM MAN FÅR KÖPA!!!!!!!!!!!!

Det jag tänker på just nu:

Ibland när jag tänker på framtiden, i kombination med mig själv, blir jag väldigt rädd, för jag ser bara allt som kommer gå fel. Kommer gå fel. Jag kan inte söka ett jobb, för jag kan inte det ena eller det andra. Jag kan inte söka en utbildning, för jag kan inte tänka och analysera och vara smart och allt det där. Jag kan inte åka till ett land långt bort alldeles ensam där jag slipper allt det jag byggt upp omkring mig här, för jag kan inte klara mig själv. Jag skulle gissa att sådana tankar tar upp kanske 60% av min vakna tid. Men så satt jag, T och C vid mitt köksbord igår kväll, och pratade om det här med stress och press och ångest, och C sa: "Alltså... visst, det känns jobbigt och stressigt och skit ibland, men egentligen, på det stora hela, är det ju ändå ganska roligt?". Och då kände jag, för första gången på så himla länge, att ja. Ja, det här är faktiskt, på det stora hela, ganska roligt. Jag kan göra precis vad jag vill, jag kan välja och vraka. Det finns så oerhört många som inte kan det. Och jag orkar inte tänka på alla fattiga barn i alla fattiga länder just nu, som man väl borde, utan jag tänker på det jag ser omkring mig. Som gamla skolkamrater som redan fått barn, eller som inte har gymnasiebetyg, eller som satt sig fast i nån jävla utbildning eller ett jobb som de kommer hålla på med i ALL EVIG FRAMTID. Att redan nu VETA vad man kommer göra om fem, tio, trettio år. Då känner jag, för första gången på evigheters evighet, att det är fan rätt skönt ändå att inte ha en aning om vad jag kommer göra om ett halvår. Även om det är jobbigt och stressigt och skit ibland.

Come on courage, teach me to be shy

Det är kanske jag som överdriver, bryr mig för mycket och allt det där, men jag önskar att jag aldrig lämnat huset den kvällen och att jag förstått redan innan att vodka aldrig är lösningen. Nu vill jag ligga stilla på rygg i min säng och vara tyst tills den goda fén kommer och lägger som ett lindrande balsam över hela min hjärna och gör mitt liv intressant och roligt och spännande. Kittlande, till och med. Åh gud, att ha ett kittlande liv.

pretty soon it will happen, the sun will go murder the snow

Det är sol idag. Det är faktiskt riktig sol idag. Eftermiddagssol. Gul och ljus och påskig. Och det är inte ens halt på vägen.

Poupoupidou

Jag är helt slut i hela kroppen och det där konstiga med ögonen börjar komma tillbaka, kanske av tröttheten, och jag vill bara ha det här avklarat nån himla gång och det börjar kännas bra, jag börjar få upp hoppet men det kan lika gärna gå åt helvete och då vill jag inte stå där med ett dumt jävla låtsashopp som aldrig gav nåt. Nu ska jag spendera min fredagskväll i soffan med min syster, vi ska se på film och äta rester. Sen orkar jag nog inte mer glamour den här veckan.

JAG ÖVERLEVDE

Det här är en så äcklig känsla, jag hatar den. Lite stressad, lite osäker, väldigt nervös för imorgon och att varje minut som går tar mig närmre. Behöver hinna med en buss som kanske inte ens går för bussarna är ur fas idag. Behöver vara trevlig och glad och så jävla "oj hoppsan haha jaja" hela jävla tiden fast jag bara vill gråta och vara ensam hemma och inte behöva prata med nån.

Det gick bra. På körlektionen. Jag vill inte längre gråta och/eller hoppa från en av de där vita broarna. Om en halvtimme ska jag träffa äldsta äldsta barndomsvännen och ta en promenad.

15.00 är det dags för helveteskörning igen och jag är så jäääävla osugen.

Russin

Alltså grinar varje gång jag går in på min egen blogg nu och ser bilden på den riktiga Eugene Sledge så nu måste jag skriva lite så den kommer längre ner.
Mina ögon just nu:

För de är trötta och uttjänta.
Jag försov mig imorse, det var pinsamt för jag kom sent till lektionen. Sen var jag sämst hela den återstående tiden ändå, och sen även hemma när jag körde med pappa. Jag grinade rätt mycket och kände mig totalvärdelös. Och var arg, fast pappa inte förtjänade det så nu har jag dåligt samvete.

Eugene Sledge, THE Mary Houston - soon after the war, and about the time she married Sid

http://open.spotify.com/track/4aW4Dpz3gpb619hBXDrFUa

Nu säger jag bara det som måste sägas. Som behöver sägas. Det är följande: The Pacific är det bästa som någonsin, NÅGONSIN, gjorts. N Å G O N S I N . Det är ett mästerverk. Och jag överdriver inte ens.

Blev kär i en dröm igen och nu önskar jag mer än allt annat att den går i uppfyllelse.

She can always be replaced She can always be replaced

En konstig slags svartsjuka. En ständig mättnad, men hunger på livet/möjligheten. En saknad. En ilska och en ledsamhet. En uppgivenhet. En enorm, uppslukande trötthet. Väntan. Tacksamhet. Rädsla och leda.

Och jag inser att bara två ord av tolv som känns inuti var positiva.

We can get along We can get along

Jag har ont i magen och gråter åt allt på tv. Vill bli kär och vara någon annanstans, där det finns uråldriga träd och hus och där solen är gul, nästan orange på allt det gamla. Jag längtar efter fräknar, bruna ögon och ljus ljus hud.

Skönt att få ångest av en helt ledig dag, även fast jag egentligen är ledig alla dagar hela tiden. Jag tycker inte om lördagar. Eller söndagar. Det är svårare när alla andra är hemma.

Owen Pallett Final Fantasy

Skäms lite, eller kanske inte skäms men vet inte om det är okej att känna men jag blir arg när hon skriver allt om älska så himla mycket och jag vill bara skrika DU VET INGET OM DET DÄR DU VET INTE HUR ONT DET GÖR

Lyssnar för tusende gången på Patrick Wolf som sjunger psalmer och det blir som ett vaggande mantra och det hjälper faktiskt lite, lite.

How can you live with yourself?
How come you've got your health?
I hope you'll burn in hell
I hope you'll burn in hell

Wish I could tell it to you
How much I dislike you
How much I hate what you do
How much I really hate you

I believe in ammunition

Ser om Pacific och det är lika bra som förut. Vill ta John Basilone, Sidney och Snafu och ha dem i mitt harem. Fast minus allt det här med psykisk ohälsa och trauman osv osv.
Förutom det vill jag gärna att jag ska börja se en mening i mitt liv igen och fatta att jag inte är värdelös och att vissa faktiskt vill vara med mig för att de av okänd anledning tycker om mig.

Tar bussen en halvtimme senare, vet inte om jag kommer komma i tid men orkar inte cykla på punkteringen en gång till. Vill sova två timmar till. Jag vill inte det här.

Tell me we both matter, don't we?

Det gick skitbra att köra ikväll i alla fall, alltid något. Trots snön. Den stör mig förresten inte ens, fast alla andra börjar tjata om våren. Bara ibland. Men nu när solen är framme ändå kan jag klara mig lite till.

Nyss beställde jag en bok jag älskade när jag var kanske 14, i ett försök att få den där känslan att blomma upp i mig igen. Jag hoppas det funkar. Jag saknar den. Jag tror den skulle hjälpa nu.

Så jävla rädd för imorgon. Så jävla rädd för hur jag kommer reagera på ännu ett nederlag, om det blir ett. Längtar efter Jo. Vill börja söka boende och jobb med henne nu.Vill hoppa över de här två veckorna och se hur det går. Spyr.

Innovativt och personligt

Nu börjar bilderna från folks *alla hjärtans dag-mys* komma upp över hela internet och jag blir så himla trött. Rosenblad på sängen? Verkligen? Herre.gud.

Orkarinte/loveyouguys

S och C has left the building, och jag skiter faktiskt i den här dagen. Det har inte varit samma "vad gör han nu med HENNE usch jag vill dö/spy/gråta/sova tills tiden tar slut"-hysteri som tidigare år och det är först nu jag ens reflekterar över det. Förutom drömmen jag hade just när jag vaknade imorse. Skönt. Som Markus Krunegård just sjöng för oss tre framför Grammisgalan, att aska är bästa jorden (?) och man måste let go för att nåt nytt ska kunna gro blabla. Och jag har ju fullt upp med att vara skittrött hela tiden och bara skrika inombords av rädsla att misslyckas igen. Jag har förstått det nu. Att det är därför jag gråter på eftermiddagarna. Jag vet inte vad som händer om jag gör det. Misslyckas. Jag tror jag blir apatisk då.

Äckel

Efter körskolan idag gick jag till Willys och handlade, och närmsta busshållplatsen hem sen är den vid stora vägen. Jag satt på bänken vid trottoaren och det var jättemycket bilar. Det som slog mig, och efter ett tag gjorde mig irriterad, var att nästan ALLA manliga bilförare STIRRADE på mig som om jag vore någon slags sevärdhet. De kvinnliga bilförarna tittade rakt fram på vägen, bara med något undantag, men verkligen två av tre män som körde förbi GLODDE på mig så länge att de till slut var tvungna att VRIDA PÅ HUVUDET. Jag bara satt ju där! Gjorde inget väsen av mig alls! En man, i kanske femtioårsåldern, TILL OCH MED TUTADE för att jag skulle titta upp?! Om jag orkade skulle jag utveckla det här och skriva det bättre, men det gör jag inte så här har ni min observation, en helt vanlig tisdagsförmiddag som ung tjej. Hej.

Jävla skitdag jag hatar allt

Jag hade glömt dig, Jamie T, men nu är vi ju kära igen, eller hur?

Good night sweetheart, flying high on birth control

För ett tag sen kändes allt bra, liksom enkelt och livet hade en slags trygg och tröstande takt. Jag behövde bara vakna. Som om jag stod längst ut på trampolinen, jag behövde bara ta sats för att livet skulle börja. Men nu vill jag krampaktigt hålla mig kvar där, i den trygga rytmen på trampolinen. Som jag känner till. Som är min familj, mitt rum, min säng, Cs hus, Jos lägenhet, mormor och morfar, farmor, allt det som jag vet redan. Som inte behöver upptäckas, bestämmas, ansträngas, funderas över. Nu känns det vita arket fruktansvärt, men ändå som frihet och för varje beslut jag tar i någon riktning minskar mina möjligheter på annat håll. Det finns så många alternativ. Jag vill alla, men inget. Allt låter bra. I teorin.
Jag vill bo i en stuga vid älven med S och cykla till affären på lördagarna, bara finnas och andas och inte känna pressen. Jag vill bo i en lägenhet mitt i en stad i ett annat land och plocka jordgubbar och sparris med Jo. Jag vill bara vara hemma och ha allt framför mig, ligga i Cs soffa med S och Jo på fredagarna, tävla i På Spåret. Jag vill åka till det karga och kalla urtidslandet med Räkan. Jag vill komma på vad jag är bra på, lära känna mig själv och vad jag är, komma fram till vad jag vill göra, plugga. Jag vill åka till Oxford, bo i stenhus, gå på kullerstenen och lära mig bra engelska. Men just nu känns allt jättejobbigt och värdelöst. Jag är så liten i världen.

Alltså... Jag vet inte. Det här kommer kanske vara borta imorgon, men just nu vill jag bara radera gårdagen. Det var kul, och det var jättemånga roliga där, och inget hemskt hände såvitt jag vet. Ändå känns det i hela kroppen som om jag gjort något jag verkligen inte borde och förstört nåt som inte går att fixa igen. Som att ha berättat nåt mycket hemligt eller verkat för på någon jag inte ens gillar särskilt mycket, ens som vän, eller varit otrevlig och dryg. Jag är livrädd att nåt sånt har hänt. Jag grundar ju inte det här på nånting direkt, men mitt minne rymmer fler luckor än klara bilder och det känns inte så bra. Fan. Det känns som att jag bara borde umgås under städade former med de jag känner bäst i exempelvis Cs vardagsrum med chips och kanelbullar, och aldrig mer förtära alkohol ever again.

I-I SHAKE BUILDINGS

Chillar med min nakna kropp just nu och känner mig fräsch. Är duschad och ren och återfuktad. Snart ska jag trycka i mig lite vegantacos, eftersom vissa inte fattar att kött är det enda rätta, och sen är det ÄNTLIGEN dags att träffa MÄNNISKOR igen. Få ta på sig finkläderna, ohohooo! Känner mig TAGGAD, PEPP och allt annat man känner när man är ungdom idag och ska göra nåt kul. Men först S förstås, som brukligt är. Vi ska *förfezta* och se på På Spåret. Så klart. Nu ska jag trycka mina porer fulla av foundation och dölja hur mitt riktiga ansikte ser ut hejdå

Så himla späckad hud

Så här mycket produkter brukar jag aldrig dutta på mig. Det är salvor och medel och spray och lotions och JAG VET INTE VAD. Kommer inte hjälpa ett dugg antar jag, men man vill ju vara beredd på skönhetssömnen när den kommer.

Så himla späckad dag

HERREGUD vad jag har varit igång idag! Vaknade svinigt tidigt, var fantastiskt nervös, gick till tatueraren, kände mig stenhård pga tyckte inte det gjorde särskilt ont, gick hem och lagade lunch, gick till bussen, åkte in till stan och träffade K och det var jättemysigt och åh, sen åkte jag hem och sov på bussen, sen gick jag in till C i tre sekunder för att visa tatueringen och hennes svullnad hade gått ner jättemycket så det var kul. Nu börjar hennes riktiga ansikte bryta sig ut igen. Sen åt jag hemlagad pizza med mamma+L, och nu är jag jättejättetrött och ska kolla på film med ovan nämnda familjemedlemmar. Pappa är i fjällen. Vi andra hatar skidor. Imorgon tror jag att jag ska söka jobb. Das war alles.

PW2

Nu är det gjort. Farmor höll på att trilla baklänges med telefonluren i handen och mormor lät uppgivet positiv. Jag är nöjd än så länge. Det gjorde inte ens ont.

PW

Det är nu det händer. Klockan nio sätter han nålen i min tunna, tunna handledshud och sen kommer jag ha den för alltid och alltid.

Krig

Gud vad jag älskar+inte tål filmer/serier/böcker där människor som står varandra nära måste skiljas åt. Alltså inte Romeo och Julia-skiten, utan människor med det där ingen-kommer-nånsin-förstå-bandet. Såg just sista avsnittet av Band of Brothers. Det är ju helt otroligt hur mycket man kan grina inuti utan att det syns på utsidan. För man kan ju inte visa 'miljen att man har känslor för då är man en tönt. Men gusåbrareär!!!

Känner mig liksom tom, lite arg, lite nervös för framtiden och lite trött på allt. Imorgon ska jag köpa bort allt det. Kanske känna mig lite bättre över mig själv. Alla vet ju att man blir gladare då.

?!

Besvikelsen nu när jag låg helt redo med hjärtat öppet på sängen med dörrarna stängda och ljusen tända, och spelningen inte börjar förrän efter ca en timmes ny skitmusik. Helvetes skitdåliga tablå på internet.

I can do this alone, but we can do this so much better together

Mamma ringde och ropade "slå på P3!" och sen lade hon på, så jag löd och HERREGUD mina celler bara skakade och darrade för det som slog emot mig var Patrick Wolfs djupa stämma från 11/11, och jag trodde bröstkorgen skulle implodera. Jag började grina. Är det normalt? Ska man bli så av musik? Ikväll 19.30 spelas hela konserten i Musikguiden med Jenny Seth, och jag ska lyssna och sen ska jag ladda ner hela och så ska jag för alltid ha den med mig var jag än går. Han är ett sånt GENI.

svarttttttt

Jaha. Grinade till Band of Brothers ikväll igen, och toppade feelbad-tittandet med en dokumentär om Tuol Sleng och den onde jäveln Duch. Grinade lite till. Mindes tillbaka. Det är inte ofta jag får den där känslan av total tystnad och tomhet inuti, då det inte finns några ord som riktigt passar så man är hellre tyst, men när jag satt på stenbänken på skolgården utanför S-21 var det verkligen så. Det var som stämningen i biosalongen efter att Svart Venus tonat ut på duken, fast tusentals gånger värre.

-20

Jag tänker köpa King Charles skiva när den släpps på riktigt.
Idag har jag övningskört och kört i rondell för första gången ever. Det var inihelvete läskigt.
Ikväll gick jag och S på långpromenad och frös och pratade och innan jag mötte henne lyssnade jag på den här låten som jag ju tycker är skitbra:

Men sen hittade jag den här versionen, och den var ju också skitbra!

JLCP

Nyss åkte Jo härifrån och jag ska väl ta mig samman nog för att tycka det är nästan kul att övningsköra. Vi var hos C igår och drack gott te Jo köpt till henne och åt chips framför tvn. Jag var trött, men annars var det ju härligt som vanligt. Jo klippte mamma och L också. Och mig, fast bara lite på luggen. Ska aldrig klippa mig hos nån annan igen, de senaste riktiga salongerna jag gått till har varit så himla dåliga. Och dyra.

CPSP

Det var ju ändå fredagkväll, så jag blev hämtad av C och S och sen kollade vi på På Spåret och Skavlan och satt i Cs säng och pratade om in eller ut eller upp eller ner eller jag vet inte.

Stupid and shallow

Drömde så konstigt, om någon slags återförening men med tårna över kanten till all ångest och ängslan. Precis under ytan, precis bakom nästa krök. Obehag och lycka. Tänker att det är så det skulle vara. Inser för tusende gången att det inte är vad jag vill. Så lång tid, så många gånger sedan.

Jag tycker om min tillvaro när det jobbigaste är att balansera en fika, en umgås-hela-dagen-date och partaaaay samma vecka/or. Brutalt uppdragen ur min isolering.

Imitosis

Jag skulle upp åtta, men gick upp nio. Blev väldigt stolt när jag kollade på klockan. För första gången på flera månader är jag trött för att jag gått upp tidigt, inte för att jag sovit för få timmar. Nu lagar jag mat, är arg och trött på alla i huset och kanske på livet, och drömmer om t ex det här:

Oooh darling, who needs love Who needs a heaven up above Who needs the clouds, in the sky, not I!

Imorgon ska jag klippa mig. Jag vill gå upp jättetidigt och vara pigg och härlig och ta vara på ljuset och allt sånt. Kanske vakna, äta frukost, sen läsa lite i boken jag inte börjat med än till min och Ss minicirkel (förlåt S! Har du börjat?). Sen gå till bussen, sen äta lunch i skolstaden, sen åka hem och fortfarande ha lika mycket kvar av dagen som jag skulle haft om jag vaknat vid två.

King of the road

Det har kommit till min kännedom att jag är asgrym på allt som har med körkortsteori att göra. Totalt TRE fel på hittills FEM testprov, utan att ha rört en bok eller snappat upp överdrivet mycket under mina 19 år som passagerare. Har detta som i en liten ask.

I MISS YOU BABY

Jag längtar efter C. Hon kommer hem idag, men hon kommer nog vara trött. Det känns som att hon har flyttat långt bort eller nåt. Även om vi inte träffas varje dag så visste man ju ändå innan att man kunde sladda förbi om man ville och då skulle hon vara där. Och nu är hon inte det, och så har hon ont och är trött. Det här gör mig lite rädd för framtiden. Tänk när hon flyttar på riktigt? Tänk när jag flyttar? Kommer kännas som att tappa en arm. Fast kanske snarare huvudet, för det är ju tänka hon hjälper mig med.