IT'S THE ONLY WAY

Sjunker tillbaka mot kuddarna. Bryr mig mindre än jag kanske borde. Idag är jag försiktigt optimistisk, och inuti sveper omgångar av bubblig, pirrig, sprakande förväntan omkring. Fast jag saknar er alla, bara så ni vet.

300-368 it's the only way that you're gettin out If you hang around boys round here they'll bring you down

Idag är jag olycklig trots att knät är bättre och Det Nya Livet jag startat minst nittiosex gånger de senaste åren faktiskt är igång och faktiskt funkar och faktiskt känns bra, och trots att jag har en plan och trots att allt det jag längtar efter är inom räckhåll och trots att allt verkar falla på någon slags plats. Säger åt mig själv på skarpen. Löjliga problem.

1. Internet, du tråkar ut mig.
2. Jag längtar tillbaka.
3. När vinner jag mina miljoner?

Fråga om ärret

Eftersom jag inte kan gå utan att det känns som att balansera på ett svajigt klosstorn, som dessutom gör ont, viker jag denna fredagkväll åt inre kontemplation snarare än vilda utsvävningar på dansgolv. Just nu saknar jag att ligga i den knarrande sängen och prata om skor som brinner och knickers, låta påslakanet bli en skrynklig hög på golvet utan att bry mig och känna mig som mig.

It's an adventure

Att samma helg kan vara den bästa och den värsta någonsin (<-- sanning med modifikation, men ändock), samtidigt. När jag kände hennes bröstkorg pressas emot min, någonstans mellan terminal två och fem, trodde jag att hjärtat inte skulle hålla. Den extatiska lyckan rymdes inte i mig, väskor slog i andras väskor i farten och de suckade men jag kunde inte bry mig mindre för den lilla glada kroppen var i mina armar igen och jag ville att den här stunden skulle rinna över och att alla fyra korta dagarna skulle fyllas av den här varma, sprakande, elektriska glädjen.

Två morgnar senare var jag ensam, tillintetgjord, smutsig, skyldig och liten. Jag kunde inte ens se mig själv, tittade mig inte i spegeln på toaletten länge nog för att orka registrera. Vita, tjocka, lånade strumpor. Jag skämdes.

Sedan en överväldigande våg av tacksamhet, lättnad, och klichéartat men innerligt hopp om människors genuina godhet. Det andra låg kvar under skinnet, men att sitta bredvid henne i en liten grön teater, höra och se det bästa jag ens kan föreställa mig, och känna storheten ända in till trumhinnan var som att tvätta sig från allt sen då. Och nu tänker jag ta allt det där, välja ut delarna jag kan lära mig något av, och sedan bara låta resten sjunka så djupt och långt bort från mig som det är möjligt. Och jag ska lyssna på henne, för hon är en enastående människa. Det var faktiskt ett äventyr.

IMORGON KOMMER ANOUK JA JA JA!!!!!!!!

Mother-of-pearl

Allt bara står där, det bara finns. Samtidigt som mig. De senaste dagarna har jag inte kunnat tänkt på något annat än att allt det där faktiskt är där på riktigt, och jag kan vara i det. Jag kommer vara i det. Och först måste jag vänta. Jag bidar min tid. Tiden är inte linjär här, och samtidigt som jag ser dagar ticka närmre så lever jag parallellt med längtan, sätter den åt sidan, och plockar istället Shantaram och Delhis vackraste händer från hyllorna, bär tills ryggen går av. Tänker på pengar. Tänker på revben. Gråter mellan raderna. Klickar på sänd. Startar om. Och gör allt igen och igen och igen.

Those were the days of roses poetry and prose

Grinar för att Patrick Wolf kan gifta sig. Somnar innan nio, vaknar kvart över fem. Kroppen gör ont. Hör Martha för tusende gången. Vill vara ifred. Äcklas av de andra, de får mig att vilja skrika och kasta saker, men jag älskar dem så mycket.

F O R E V E R A L O N E

Nu har även jag trillat dit. Känns jättejobbigt att vara kär i fiktiva Wade Kinsella.

Det var jättesoligt idag när jag vaknade och då kändes livet kul i ca fem minuter, sen kändes det jobbigt eftersom jag skulle behöva gå ut. Imorse åkte S och jag känner mig lite ledsen. Nu är det ekande tomt här hemma. Bara några få kvar att tvinga mitt umgänge på. Tänker se på denna mellantid i mitt liv som en självuppbyggningsperiod och lägga min energi på att bli nöjd med me myself and I.

Warm beer and cold women

Prisa gudarna! Fall på knä! Jag är frisk igen! Kry och stark och fräsch. Kry i alla fall. Idag har varit en rätt bra dag ändå. Dels fick jag skriva på pappret om anställning för ännu en månad (YEZZZ) och dels kände jag mig rätt fin (thank YOU, magsjukan! Haha närå). Dessutom var SOLEN fortfarande uppe när jag fick lämna lokalen, vilket ju händer en dag av fem under min arbetsvecka.
Det vacklar både fram och tillbaka i mitt huvud just nu med livsplanerna, men just nu lutar det år extatisk lycka och planering två år framåt i tiden med sparkles och fireworks. Jag ser på bilder och börjar flytta in redan. Vill ha Jo hemma igen så vi kan lägga oss i en soffa/annat mjukt som yin och yang och bara gurgla i framtid och lycka och planer. Men hon drog/drar ju idag. Och sen S om bara några få timmar. Får lite ångest nu av att tänka på det, så ska sluta.

Annars då, undrar ni. Jo, jag har blivit kär i en kille på lagret som är skitsöt och har fina kläder och som brukar nynna Leonard Cohen mellan hyllraderna och vi ska ses imorn och jag är dödsnervös men det kommer nog bli bra. HAHA skoja, det där var ljug. Kär blir man väl aldrig igen. Kan väl inte längre. Hejdå alla mina fans! xoxo