E n s a m h e t e n känns mer efter att man varit t v å även om det bara var e n  n a t t

"It’s a funny thing about coming home. Looks the same, smells the same, feels the same. You’ll realize what’s changed is you."

F. Scott Fitzgerald, “The Curious Case of Benjamin Button”

Have you ever thought about how many people think about you? It’s so bizarre. Imagine someone, out of the blue, thinking of your face. Something happens; they remember you. Your favorite song, how you dress, the way you talk, the look in your eyes when you are happy. They remember that about you, even if you haven’t seen each other in years. Everything in life is a reminder of a person, a place, a moment. You may think you’ve forgotten, but you haven’t. 

Nu har jag kommit på att man kan hitta collegens körer på Spotify så jag har legat som en apatisk i en darrande hög och drömt mig tillbaka. Sen kollade jag på trehundra klipp på youtube med snygga studentengelsmän som pratar om hur man kommer in på universitetet och känt mig värdelös och utan framtid.  Ja, och nu ska jag väl försöka sova och låtsas som om mitt liv någonsin kommer komma någonstans. Hej!

J'ai une idée inattaquable Pour éviter l'insupportable

Ikväll är första gången jag gråter över England sedan jag kom hem. Även om jag sedan jag landade i all snö och ensamhet känt det som om jag rör mig i något slags mellanrum i livet, varit tung och tyst inuti, så har jag inte gråtit. Men ikväll är allt så långt borta och jag är i ett sovrum i ett hus i världens minsta samhälle i ett fruset Sverige som är längre bort från Wheatsheaf Yard än jag någonsin varit.
Jag saknar husen, de enorma byggnaderna som sträcker sig mot himlen, som om de vore människor. Jag saknar alkisen i parken. Jag saknar alla jag inte trodde jag kunde börja älska på tre månader. Älska. Tre månader är jättekort tid. Men när jag tänker på det mörka träet, A bredvid mig i kapellet medan solen gick ned utanför det målade fönstret, kören som sjöng så att det kändes i magen som en bas och en rysning gick från min vänstra arm till min högra. Då tänker jag att det faktiskt är möjligt att älska någon efter den korta tiden.
Imorgon ska jag till doktorn.

17

Äntligen något att se fram emot i vårens ovisshet. Februari kommer kännas mycket enklare nu. Och om jag följer mina planer (grundade på inget annat än min intensiva längtan och önsketankar) kommer jag då bara ha två månader kvar tills jag sitter i ett hus med burspråk och öppen spis. Allt känns gammalt här. Som ett steg tillbaks till det jag inte ens gillade särskilt från början. Jag är trött på att vara någon annans gäst.

It's in my honey, it's in my milk

Vi pratade i minst en timme. Den enda saken var vad jag tog till mig. Trots att han inte ens betyder det för mig. Varför är jag så hopplöst beroende av det? Det är både sorgligt och äckligt.

Homecoming

Så jaha. Hemma igen. Jag fattar inte hur jag stått ut att bo här i 20 år av mitt liv. På en plats där affärerna stänger senast nio och då är dagen slut. Jag tycker om den här platsen på många sätt, jag tycker inte att det är "ett litet rövhål" som många andra här tycker. Men ALLTSÅ. I JÄMFÖRELSE. Jag vill tillbaka. Om jag kunde skulle jag åka tillbaka redan ikväll. Till och med Max blev uthärdlig i slutet och nu saknar jag alla och allt så oerhört mycket att jag inte tror jag överlever till dagen vi kan ses igen. Känns även rätt fettttt att nu ha nånstans att sova i Mexico, Spanien, Schweiz, Holland, Frankrike, Brasilien och kanske till och med Sydkorea. Och eventuellt hos allas vår tysk, men vi vet ju att han inte är den mest öppna och spontana. Älskar dem alla. På riktigt. Och mest av allt älskar jag staden.

P.S. Är glad att sexy accent south-of-England-boy finns. Han är rolig. Och har även andra kvaliteter som jag är glad över. Såatte. Helt klart fem plus.

Sista

Ikväll vill jag bara att Maxime INTE ska vara i det här rummet. Allt hon gör irriterar mig. Nu sitter hon på sin säng och äter torrt bröd utan nåt till och smaskar som en tioåring och HÅLLER ALDRIG KÄFTEN. Jag vill bara lägga mig i tid, smsa med Tom och leva lycklig i alla mina dagar. Utan att hon borrar hål i mitt skallben med så ointressanta "like, um, like, um" att hjärnceller dör snabbare än vad jag trodde var möjligt.

Heje

Till min enda trogna läsare (du vet vem du är<3333) vill jag bara säga att jag bloggar inte här under englandsvistelsen, har ett annat ställe att mata ut mina tankar om livet här på.
En kort uppdatering skulle väl se ut så här ungefär:
Jag älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar att vara här. Jag vill aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig komma hem. Om jag fick bestämma hur jag ville så skulle jag och alla nya hjärtekompisarna fortsätta att bo tillsammans här (eventuellt i nåt mer slottsliknande hus, skulle jag kunna tänka mig) och leva livet utan ett bekymmer i världen i minst ett år till. Jag vill gå i morgonyran på Cornmarket street varje vardagsmorgon, handla middag på Tesco, ta eftermiddagspromenader i Christchurch meadow, gå på museum, gå på teater och bio, se liveband på Cowley Road, hångla på dansgolv, hångla i sängen, hångla i gräset vid Isis, jag vill prata till två på natten fast vi måste upp och fokusera 07.30 dagen efter, jag vill få beröm för de sakerna jag faktiskt faktiskt kan och som jag börjar inse att jag faktiskt faktiskt kan, jag vill ligga under deras täcken i deras säng och se fem avsnitt av Skins på raken och dricka te och äta Ben's Cookies i pyjamasbrallor, dricka litervis med mjölk, jag vill trängas framför spisen när fyra personer lagar middag samtidigt och skrattar tills någon från puben nedanför ropar in genom det öppna fönstret, jag vill lära mig om hur det kan vara på andra ställen och få insyn i det jag förut bara läst om eller sett på tv. Jag vill se varje onsdag, torsdag, fredag och lördag som nya möjligheter. Jag vill lära mig mer cockney. Jag vill sitta på vår stammispub tills de stänger och prata om viktiga saker och spana på den söta fudge-killen. Jag vill äta bacon, brie and cranberries-panini från Fernando's på lunchen, jag vill sätta mig i en buss i kritvit morgonsol och se det fortfarande gröna landskapet breda ut sig åt vilket håll jag än vänder mig. Och tusen mer saker. För äntligen är det som hemma borta. Det har varit det sedan den första veckan här. Och det här är MINA personer. Jag vill vara vän med dem hela livet, jag vill se hur deras hem ser ut och hur deras länder ser ut och hur deras familjer ser ut och jag vill hålla dem i handen och aldrig släppa ens när vi dansar.

Det närmar sig nu alltså. Det drar ihop sig. Jag borde sova.

One day baby we'll be old

Jag sover för lite, nu har jag ont i huvudet. Jag måste kliva ur sängen nu, för jag har massor att göra, men det känns så jobbigt att ens äta något idag. Provisorisk dagsplan:

- Äta
- Tvätta
- Medan tvätten tvättas, cykla till mormor
- Stryka och börja packa

"Men antingen hon älskas eller försummas, bör hennes första önskan vara att göra sig respektabel och inte låta sin lycka vara beroende av en varelse som är underkastad samma svagheter som hon själv."

ASSÅ MARY

THE WORLD'S GREATEST

ÅH JESUS jag ringde just hotellet i Oxford för att lösa problemet och var så himmelens nervös att jag trodde magen skulle brista. Men jag KLARADE det och jag var GRYM och nu känner jag mig helt empowered och som om inget kan gå fel. Typ. När han bara "ok, cheers!" när vi lade på så höll jag ju på att storkna. HUR KAN MAN LÅTA SÅ SNYGG?

Imorgon kommer jag träffa så många jag tycker om på en och samma dag. Och på onsdag ska jag bara ligga i soffan med min favoritfamilj och insupa dem så att jag har så det räcker tills i jul. Och sen är det torsdag och då är det dags. Hej och hå. Så rädd.

SÅ SNART

Allt jag oroade mig för igår löste sig idag utom en enda sak så det känns ju bra. MEN ALLTSÅ nu har jag panik över att det här faktiskt är verkligt och jag kommer få prata med riktiga människor, och de kommer se mig hela tiden och jag kommer tvingas göra saker! Med dem! Jag vill ju det så klart, men också - LIVRÄDD. Tills jag hittar ett bättre sätt att lugna mig tittar jag på bilderna från när skolan var på Harry Potter-vandring och vid Stonehenge och i Bath och tänker att det är ju det där jag alltid velat göra ju. A n d a s .

Sjuk ångest nu när jag tänker på allt som måste fixas/fixa sig tills på torsdag. åh gud. Jag ska inte tänka på NÅGOT viktigt efter 23:00. ALDRIG.

Detta nu: öööööööööööööööööööööööööööööhhhhh vill sova men ändå inte

vuxen

Gud vad verkligt det blev nu. Efter hejdå-middag och presenter och planering inför födelsedagen i ett annat land. Jag ska flytta. Till ett annat land. Ensam.

VA?

Kan inte tro att detta just hände.

Jag diskar i köket med nattradion på (eftersom samtalen som kommer in vid denna tid oftast är mycket... spännande). En kille ringer in och programledaren frågar var han befinner sig. "Vi är i en stuga i *ortnamn jag ej minns* i Värmland!" svarar killen på tråden glatt. "Och vilka är 'vi' då?", undrar programledaren. "Det är jag och sex gubbar till", svarar telefonmannen. "Vadå, är det nån BÖGHÖG eller vad håller ni på med?" frågar då denna jubelidiot till programledare. Alltså... VA?

Avalanche

Får inte börja tänka på det där nu, det här är bara tillfälligt, det är i kroppen och inte i verkligheten! Och klockan är 01:49 så det här räknas ändå inte - ta aldrig beslut efter 00:00! Inte ens beslut om hur jag ska känna. Särskilt inte beslut om hur jag ska känna. Imorgon (idag) kommer vara bra. Och dagen efter det också. De kommer vara bra dagar. Och sedan söndagen, jag vet inte. Bra mot kvällen. Sedan kommer tisdagen, den kommer vara miljöombyte, personombyte, samtalsombyte, bra. Sen kommer torsdagen. Torsdagen.

När ska jag någonsin lära mig att midnatt är gränsen, sen vandrar mitt psyke iväg helt okontrollerat och jag blir en helt gränslös person som är skitjobbig att ha att göra med?

If the world ends, I hope you're here with me. I think we could laugh just enough to not die in pain.

Jag har varit dum när jag jämfört mig med sociala under som C. Ikväll påmindes jag om att jag visst har ett helt uppbåd av fina, fina vänner som tycker om mig fast jag varit en självupptagen och ledsen idiot hur länge som helst. Jag älskar er.

Don't you weep

Åh. Mitt liv, exakt nu, i denna stund. Det ordnar sig. Det kommer tillbaka. Det faller på plats. Och de andra är dumma i huvudet och idag kan jag skratta åt det.

ALLTSÅ JAG VILL TA DEM I MINA ARMAR OCH VARA MED DEM DAGARNA I ÄNDA!!!!! Så himla gulliga och snälla och smarta!

Skön stämning i sovrummet nu efter Requiem for a dream. Vill se sjuttio avsnitt Bored to death för att jämna ut.

Imorgon ska jag plocka svamp med de ensamkommande flyktingbarnen och göra svampmackor i mitt kök. Först tyckte jag att det kändes sådär, med tanke på deras ålder och så, men sen blev jag arg på mig själv och nu känns det rätt kul. Måste dock gå upp fruktansvärt tidigt. Halv åtta känns som en mardrömstid nu. För några dagar sen var det sovmorgon, en väl tilltagen sådan till och med. Vad snabbt det går att ta upp sina dåliga vanor.

Så här fin höst vill jag ha. Med sol och klar luft och blå himmel. HA! Det kommer ju gå sådär. Jag ska packa med mina stövlar.

H.e.r.r.e.g.u.d. Hela kroppen bara skrumpnade i ett jätterys nu när jag lyssnade på Patrick Wolfs cover av Born To Die. Jag vill flytta in i hans röst och bädda ner mig i partierna där han sjunger sådär från tårna och sen aldrig mer gå utanför dörren.

INNIT?

Ångesten mitt serietittande ALLTID mynnar ut i är verkligen inte bra. Separationsångesten upphöjs tusen gånger. Jag som kan tycka det är jobbigt att slänga en tandborste - obs sanning - för att jag använt den under en period då något visst hänt. Nu ska jag sörja sex personer samtidigt. Ska rebounda med The Tudors eller Rome. Vet ej om Rome är nåt att ha dock. Det var allt från mitt hisnande liv för ikväll god natt

Det kommer vara så himla ledsamt sen att inte kunna cykla på två minuter till någon som lättar på alla bekymmer i världen.

Gör ont att se all denna skönhet. Orkar inte tänka på hur töntig jag är just nu. Vill bara att han ska älska mig.

Fireworks burst above the trees

Saker faller mer på plats än isär och det är ett efterlängtat tillstånd. Det börjar pirra i magen nu, när som helst ska jag fylla de gigantiska väskorna som redan står redo på golvet. Sen ska jag dra igen dragkedjan här, i rummet jag sovit nästan alla nätter någonsin, och inte öppna den igen förrän jag är i mitt nya hem. Tillfälligt eller ej, det kommer vara mitt hem. Fast i en annan stad, i ett annat land, med någon i sängen bredvid jag inte ens vet namnet på än. Och jag ska få nya gator, nya affärer, nya promenadstråk och nya vänner. Kanske lära mig dricka öl. Kanske lära mig dricka te. Fira Guy Fawkes, fira Halloween, fira födelsedag. Huttra i grova strumpbyxor och kängor, sparka i lövhögar, plugga plugga plugga och inte tänka på det ruttna och murkna, stinkande och gamla som inte spelar roll längre. Jag längtar/är livrädd.

Blue would still be blue

Jag längtar efter en plats där allt inte är så noga och där det finns utrymme att slå ut armarna och inte behöva kunna alla namnen och årtalen för det räcker med att le. Ibland är det så snävt och krampaktigt, oroligt här och jag vill kunna ta djupa andetag och säga att det där, det där spelar egentligen ingen roll för mig.

Så konstig känsla i kroppen idag. Vaknade kanske fyra gånger innan jag till slut bestämde mig för att gå upp, och varje gång minns jag att jag var skitnöjd med mig själv för att jag låg som i en liten ruta, helt kompakt, när jag sov????? Varför trodde min hjärna att jag gjorde det? Varför var jag så nöjd över detta? Och nu känns min kropp helt svag och tung och jag orkar knappt lyfta armarna nog för att skriva detta. Ska nog göra milkshake till frukost idag.

The highest highs and lowest lows

Den där branten är här igen och jag kommer kliva över och jag kommer landa hårt eller vara viktlös men än är jag inte orolig så medan allt står stilla i det som varit är jag lugn och fokuserar på allt det lilla, som att bli frisk till fredag.

Att vara sjuk är väl det sämsta som finns ändå. Gud så tröttsamt det är att ha ont och vara ynklig.

Idag har jag betalat kursen (!!!) så nu är det bara att packa rätt grejer och sen är allt klart. Det känns så jävla skönt. Inte ens nervös än.

BAM

Igår var en härlig dag med C, Diamond, K och dessutom den nygamla bekanta Js. Vi böjde nycklar, drack öl och var i extas framför scener. Blev varm av att de minns mig och vill vara med mig flera flera timmar i rad. Dessutom var ju Js ett nääästan lika stort PW-fan som jag så vi diskuterade vilka album som är bäst och huruvida den här akustiska turnén kommer vara nåt att ha. Han tyckte förresten också Wind in the Wires, så vi var överens. Sen var det fullkomligt kaos med konfetti, champagnedusch, uppblåsbara palmer och publiksurfning. På bussen och hela vägen hem pratade jag med O, han flyttar till USA idag och fast det inte ens kommer påverka vår kontakt särskilt, eftersom han inte bott i Sverige på flera år i alla fall, så känns det som att jag kommer sakna honom. Han sa så fina saker och jag antar att det är sant. Jag måste sluta.

Jag somnade i soffan framför The Tudors (hej Jonathan Rhys Meyers) så nu ska jag ta en promenad och sen laga så jävla god mat. Jag älskar att vara själv ibland asså.

Jag fick röra honom igår

Åh gud åh gud åh gud

När jag vet att det inte är någon fara, inte en endaste liten fara, och ändå får ont i magen när jag ska sova som om det var första dagen i skolan, fan vad trött jag blir då. På mig själv. Och på att jag blivit så här. Duktig på att lura mig själv att känna saker som inte ens finns där, som inte ens har en anledning att finnas. Oftast. Eller som förstoras tusen gånger tills jag mår illa och det svindlar för ögonen. Så jag måste blunda och andas och kanske sitta ner. Att jag får mig själv att skämmas så över hela mig, så att kinderna bränner och det nästan kommer tårar för att jag gjort ett så litet och så vanligt misstag att ingen ens minns det när de vänt sig om. Perfektionist har jag väl aldrig varit, men jag märker hur fruktansvärt rädd jag är för att göra fel, vara dum, inte vara tillräcklig. Och hur jag i mitt huvud markerar ett helt rum, eller personer jag inte ens känner, med en så stor och röd varningsskylt att hjärtat slår dubbelt så fort och ångest kommer. Och egentligen är det bara jag själv som gett dem, sakerna, den hemska betydelsen och makten att skrämma mig så mycket. Men jag vet inte hur man slutar.

Det var väl själva helvete att de ska ha Silent Disco på Way Out West men inte mig.

Såg just Savage Grace. Var ju ingen jättehit direkt, men nu är jag skitledsen igen för att jag aldrig kommer gifta mig med Eddie Redmayne. Nejmenjaha, dags att sova nu då.

Har även gett mig själv hjärt‐ och lungräddning idag genom att sätta mig ned och gå igenom alla viktiga papper och blanketter och siffror som bara abstrakt susat kring mitt huvud i månader. Har mer koll nu. Skön   t.

Lönen kommer ju IMORN för fan! När jag sprättade kuvertet och såg de berusande stora siffrorna idag kittlade det dödsskönt i kistan, om jag säger så. Gud, pengar är det bästa jag vet amen.

Tiden är så konstig nu. Varje dag suckar minuterna sig plågsamt långsamt fram över dammiga hyllor och gnisslande vagnshjul, en sekund är obegripligt lång och jag rör mig i ultrarapid. Men den försvinner så snabbt, stressen sköljer genom mig varje gång ännu en dag är slut och jag ligger i sängen och tänker på allt jag inte hunnit och allt jag borde göra Imorgon. Samtidigt vet jag att det inte kommer bli gjort Imorgon. Kanske inte dagen efter det heller. Och hela tiden krymper månaderna till veckor till dagar till timmar och sen är det panik igen.

ja men hej och hå vad KUL med MÅNDAG! jag kände mig kölhalad när jag vaknade imorse. dock har ju tiden runnit på rätt bra, och förmiddagen har gått fort. i slutet på veckan kommer lönen, så jag längtar tills dess och bidar min tid jag. fyra timmar kvar av måndag, sen är det redan tisdag och då vet vi ju alla hur det går undan sen. jag ser på arbetsveckan lite som en förlossning; först ska liksom det hårda, vidrigt stora huvudet trycka sig förbi, men sen säger det bara svisch så har man ett eget litet barn. barnet = helg då. jaha, det var väl ungefär allt jag hade att berätta för internet idag. hejdå.

Hot blood of a polar bear

Det känns helt surrealistiskt att jag nu går omkring och faktiskt, på riktigt, kan tänka på packlistor och vilken väska jag ska använda och hur jag ska lösa det här med internetuppkoppling och mobilabonnemang. Att det kommer att bli av, och att jag för första gången någonsin slipper jämföras med andra som alltid är bättre, snabbare, smartare, duktigare än jag, eller åtminstone alltid fått mig att känna så med mer eller mindre ansträngning. För det här gör jag själv, jag gör det för mig och för att kunna andas. Hejdå för en stund till 848, ICA Supermarket, gammal tyngd och känslorna som sitter i ryggraden. Jag längtar.

The wax in my moustache

Efter tusen år av förseningar ligger just nu LoveBlood i min stereo och väggarna vibrerar av Polar Bear och jag vill nästan gråta. Jag blir helt matt av hur bra det är. MATT. SÅ BRA.

Idag ska jag till sjön och jag ska läsa hela dagen.

Ikväll har jag haft det så himla bra. Vi åt god mat och pratade, och sen gick vi på bio och såg en dålig men på sitt vis MAGNIFIK film. Jag vet inte om det är för att jag varit vaken i 18,5 timmar nu, att det är kläder överallt i mitt rum så jag inte kan andas eller gå, eller att det känns som om sommaren är slut och jag inte varit med om den än, men det är tomt och tyst i mig nu och det känns som om jag vill gråta.

JAG VILL GÅ PÅ SILENT DISCO!!! VAR NÄR HUR?!?!?!??!

JAHAAAA en till dag till ända. Varje dag klockan ca halv fyra känner jag mig så in i helvete stolt över mig själv. På riktigt. För jag gör fan ett bra jobb, och jag är duktig, och jag tjänar mina egna pengar och jag går upp varje dag och gör så gott jag kan och jag har nästan lärt mig allt som krävs nu. När väckarklockan ringer känner jag verkligen verkligen inte så här, men egentligen: jag skulle inte vilja byta till att göra ingenting hela denna regniga sommar och tjäna noll pengar och slösa tid. Och man är ju faktiskt ledig på helgerna.

Imorgon är det måndag och det får mig att vilja hamna i djup koma.

Gud vad jag älskar pengar

I övrigt rinner dagarna förbi. Ganska obemärkt, vilket är sorgligt. Jag vaknar, jobbar, äter, sover, vaknar. Det hjälper knappt att tänka på pengarna. De känns så avlägsna och inte alls kopplade till det jag gör där inne från 06.45 till obestämd tid varje dag. Dock går det relativt bra så länge jag inte tvingas passera fönster och alltså hinner få en glimt av verkligheten där utanför, eller så länge jag inte hör detta ordet: ÖVERTID. Imorgon är det övertid till 20. På torsdag också. Och på fredag till 18. Men det går jag BARA INTE MED PÅ. Så jag låter nog mig själv sluta 18, 18, 14. Så får de väl bli sura då. Jag tänker inte riskera denna härliga men ack så flyktiga emotionella stabilitet för ett par sketna böcker.

Visst är det väl konstigt att jag går bland böcker, bär böcker, sorterar böcker, flyttar böcker, plockar böcker, slår in böcker, skickar iväg böcker, travar böcker, scannar böcker, andas bokdamm och kör omkring böcker HELA dagarna, VARJE dag, och ändå är det först nu jag minns hur kul det är att läsa?

Jag måste vara världens sämsta försäljare. Nu har jag varit en millimeter från att fega ur ca fem gånger sedan jag skrev att jag krävde minst 750 kr för min emmabodabiljett för jag fårdåligt samvete.

Aaaaaaaah EIGHTIES

Så himla bra program!!!! Kollar alla avsnitten i sängen idag.

The city of dreaming spires

Det känns overkligt!

TRALALA LILLA MOLNTUSS KOM HIT SÅ SKA DU FÅ EN JÄVLA KÄFTSMÄLL

Man skulle kunna tro att jag ligger i sängen som ett nyfött lamm och kvider idag, men jag är fruktansvärt välmående och ligger i solen och får gräsutslag istället. Igår nådde jag en insikt och plötsligt känns det som ett så himla självklart steg att ta. Så tack för dödsstöten, vi sätter punkt här.

Jag svär på heder och samvete att jag just nu har träningsvärk i underarmarna.

Kära Livet. Idag blev du först lite sämre och sen ännu lite sämre. Och sen gjorde du mig ganska arg. Men sen fick jag den härliga känslan i magen igen när vi tittade igenom Viktiga Mail Om Framtiden och nu tänker jag mest på hur bra du kommer vara imorgon efter 16.00. Så gör nu inget för att förstöra för dig själv, tack. God natt.

Mina fötter gör in i helvete ont idag. Egentligen vill jag just nu vara hos S med de andra goa och glaa men istället vankar jag omkring som en zombie och är arg här hemma. Jag vet inte ens på vad. Ei var här och visade att han lärt sig cykla förut, det var rätt kul, men annars har den här dagen varit ett töcken. Imorgon tänker jag fan inte jobba över. Jag gör det bara inte.

Jag orkar FÖR I HELVETE inte ett till TOLVTIMMARSPASS imorgon. Kommer jag känna mig som en slö och onödig människa om jag går hem 16.00 fast jag egentligen lika gärna kunnat stanna och riva av fyra timmar till? Förmodligen. Kommer jag bry mig? Nej.

Alltså. Söndag kväll och jag blir kall vid tanken på måndag tills jag påminner mig själv om att det kommer bli en bra vecka för jag har drömuppsättningen av arbetsuppgifter och det är kortvecka. PEPPAR PEPPAR, bör kanske tilläggas. Det händer ju "ibland" att man flyttas runt.
Efter sammanbrottet vid köksbordet har dagarna känts lite kortare och lite lättare, och jag börjar känna mig aningens tillfreds med att behöva sätta vissa delar av livet på paus för att dra ihop pengar till något roligt. Jag har insett att det är så det ser ut i verkligheten. Och det är ju sorgligt så klart, men är man 19 är det bara att tugga i sig. Och jobbar jag över svinmycket nu kanske jag kan kosta på mig att säga upp mig någon vecka tidigare. Men det är om jag känner mig wild.

Detta kan jag gå på. Om jag vill (läs: vågar). Det känns så sjukt. Och på KOKO av alla ställen! Som jag drömt om det stället framför tjock-tvn och London Live.

Detta är jag trött på:

"Så vad ska du göra sen då?"

Ja, inte fan vet jag och lika glad är jag för det för jag får rysningar när jag tänker på hur det vore att ha livet utstakat vid knappa 20. När jag tänker på att skriva upp mig på ÅR av utbildning i en stad på spottavstånd från där jag växt upp och levt hela mitt liv får jag klaustrofobi.
Givetvis finns många fördelar. Man får nya vänner. Man lär sig kul grejer. Man känner sig smart och duktig och gör alla omkring nöjda för man GÖR nånting. Man GÖR någonting, någonting RIKTIGT. Och då slipper man den tröttsamma frågan.

Och det där passar säkert många. Att glida in med skolrutinerna fortfarande kvardröjande i ryggmärgen, gå upp gå dit skriva lämna in betygsättas osv osv osv i all evinnerlighet. Jag trodde att det passade mig. Och så försökte jag. Och så kändes det som om jag skulle hoppa 10 meter i höjdhopp. 

Efter det kom jag liksom ut ur låtsasvärlden. Det pendlade mellan en halvtom näsduksbox på bordet hos psykologen, vidriga morgnar efter suddiga kvällar när jag inte orkat säga nej eller helt enkelt bara velat slipa ner de vassa kanterna, total och underbar frihet och tystnad, oändlig kärlek, tid, självömkan, själväckel, bedövning, vilja och rädsla. Sen kom något nytt, starkt och bra och blåste bort en del annat och nu vill jag gärna ha det som lägstanivå istället för Marianergraven, men det kräver lite karantän för att allt det som är bra inte ska infekteras och vissna och dö. Just nu känns det hela relativt skitbra. Så, där har du det, Världen. Sanningen eller vad det nu är. Så nicka och var glad för att det svarta blivit mörkblått, eller sluta bara läsa. Jag vill aldrig få den frågan igen.

Mvh

Att vakna av regnet och inte av mobilalarmet för en gångs skull kändes fantastiskt.

You are every part of my beating heart You are the blood within me

En ny idé om hur livet borde vara tar form. Det är skakigt att tänka utanför lådan. Igår jobbade jag från kvart i sju till åtta, mina fötter svällde upp till äckliga klossar och efter dagens nästan lika tröga kvart-i-sju-till-sju-pass strålar och dunkar smärtan i hälarna.

Jag är så tacksam för att få jobba, jag är tacksam för att jag tjänar så bra med pengar, jag är tacksam över att jag ska få göra något jag verkligen verkligen vill och har velat så himla länge. Jag är stolt över mig själv för att jag tar mig upp ur sängen varje dag fast jag helst vill ligga kvar och gråta i kudden, jag är stolt för att jag klarade att ta körkort på så kort tid och helt själv och att jag nu kan sätta mig i bilen och åka var jag vill utan att behöva fråga föräldrarna som en barnunge. Jag ser fram emot att lämna lagerjobbet och allt ont som hör till det bakom mig, att se mer av världen och av mig själv, att lära mig nya saker och få nya perspektiv. Jag vet inte exakt vad jag vill men jag vet med bestämdhet vad jag inte vill och det är ett bra steg framåt.
Trots allt detta som är bra och sant och på riktigt, är det som en svart, isolerande filt på insidan av mig, som om hela jag liksom vore fodrad med någon slags mörk tysthet som sväljer alla ljud, som slätar ut toppar men förstorar dalar, som hela tiden håller mig på den papperstunna kanten. Och allt det där pågår inuti, det virvlar och är blickstilla. Och så tror någon att jag bryr mig om en fånig skriven replik på sånt som står här. Haha.

När jag tänker på imorgon är det som om allt inuti blir tungt och svart och jag tror inte jag kommer kunna kliva ur sängen. Jag vill gråta gråta gråta hela dagen istället. Jag är trött på att ha det så här. Att hela tiden balansera. Fy fan vad trött jag är på det.

Bröt ihop i köket. Igen. Såg ingen mening med livet. Igen. Såg ingen mening med mig. Igen.

Imorgon ska jag låtsas att jag är ensam därinne och jag ska påminna mig själv att jag gör mitt bästa, jag gör faktiskt mitt bästa.

I helgen har jag vilat mina ömma lemmar i soffan med utsikt över älven och samtidigt börjat se om en av mina favoritserier från när jag var... 15? Den heter Hex och är alldeles alldeles underbar. Mest för att den är så himla B och töntig, men givetvis också för den enorma spänningen. Jag klämde hela säsong ett på en dag, men hittar inte säsong två nu. J O B B I G T .

Orkar inte Håkan Hellström och Markus Krunegård i ALDRIG sinande ström genom väggen.

Fy FARAO vad det är härligt att bara jobba till två på fredagar! Då har man precis lagom tid att bli en riktig människa igen till femtiden ungefär, och då kan man röra sig bland folk igen. Just nu ligger jag nyduschad och rosig på sängen och känner hur undersidan av fötterna sakta sväller ut igen efter en dag i arbetarskorna. Härliga tider!

Korten på bordet. Jag tycker att den här låten är jättebra.

Platt fall för podcasten ikväll. Vi var för trötta. Jag skulle somna nu om jag blundade.

Mysterium of the day: Vaknade 12.08 - är trött nu.

Jag hatar dig du äcklar mig skönt att inte behöva se ditt vidriga ansikte mer

Jag hade inte tänkt på det så förut men när jag fick det framlagt för mig för några dagar sedan blev det så tydligt, det att man känner i hela hela kroppen hur svackan är på väg och man blir rädd, ungefär som att stå vid kanten av en brant och känna hur man sugs nedåt men man försöker hålla balansen.

Nu surrar det och molar i bröstet och huvudet, det är som om hela jag går runt och håller en sån där låg telefonton. Kroppen väger elva ton, jag vet att det kommer kännas värdelöst snart. Längtar inte direkt.

Grinar till slutet av December Boys och är så stört trött. Kan ha något med varann att göra.

NOT FOR ALL NORTH CAROLINA

Jag har nu lyssnat på All My Little Words kanske tio gånger och den är fortfarande jävligt bra. Den har då klarat sig väl undan tidens tand, eller vad man säger. Om ca en minut ska jag duscha för andra gången idag, ta på mig mina mjukaste kläder och sätta upp håret mitt på huvudet så det inte ger mig nackvärk pga tyngd. Sen ska jag se December Boys eller nåt annat som ger mig en härlig känsla inuti och sen kanske toppa av allt med Harry Potter. I bokform då, som det var ämnat att vara. Sen förutspår jag oavbruten sömn till ca 12.00 imorgon, då jag kommer vakna i ultrarapid och känna att jag slösat bort hela den lediga dagen. Ja, det var väl allt.

Åååååh jag vill också ta studenten igen. FO var så himla glad. Det verkade så kul. Min egen var ett jävla fiasko.

HUR kan det vara helt jävla OMÖJLIGT att HÅLLA KÄFTEENNNNN? Jag har försökt sova i en jävla TIMME typ och de måste tydligen sitta i köket och lyssna på datorskrålig musik och SJUNGA MED. Och om typ tio timmar ska jag stå pigg och fräsch på lagret igen.

Det öser ner och jag dryper av kallt hårt vatten men jag tror att det ger nånting och det håller mig igång. Nu ska jag duscha och sen sova.

fast car

Jag skulle vilja veta hur det känns att vara riktigt glad igen. det här har blivit ett standardläge.

Idag är det söndag och det känns förjävligt. Jag vill inte sätta tänderna i en ny arbetsvecka imorgon. Det är bara några timmar kvar. Och jag vet att man inte ska klaga, och jag vet att andra jobbar sjukt mycket mer än mig, och jag vet att det är för att jag ska kunna göra saker jag verkligen vill senare.Men det känns så jäääävla trist att vara inomhus hela hela dagarna och inte ens se solen. Och inte få bestämma själv. Och inte få sova.

Ibland tänker jag att det måste vara så himla skönt att liksom kliva av tåget och fokusera på det lilla livet. På att vara glad och att kanske laga god mat eller vara med de man tycker om. Släppa alla högtflygande planer på att rädda världen, göra något stort, utnyttja tiden, vara ung, leva ut drömmar, klättra högt, vara bäst. Bara blunda, andas ut och släppa allt det där. Slippa tidspress, förväntningar, krav, bli utvärderad och betygsatt.

Bra då vet ni

 

you're useless to me, Jilly Armeen

jag är på väg hem. det är gråtigt inuti. vet inte varför. ibland känner jag mig liten. liten som i barn och liten som i oviktig.

This boy has broke down This boy is cracking up

Vet ej om jag ser fin ut eller bara som en fluffig panda i håret just nu

Idag har jag vaknat sent, kört bil, handlat två nagellack för 20 kr, målat naglarna i bilen, duschat. Nu ska jag piffa till mig, sen åka på festivities.

Alltså oh no, jag som var helt harmonisk och lugn medan jag lyssnade på Eddie och hans gosskör, men nu har det glidit över i humöret jag alltid har efter klockan 00.00 - jag hatar allt och alla och jag vill skrika rakt ut och slå någon. Eventuellt grina. Jag fattar inte var det här kommer ifrån, det liksom bubblar upp efter att det tolfte slaget klingat ut och sen vill jag bara skrika JAG HATAR DIG till hela världen och riva mig själv i ansiktet/armarna så det blöder. Obs inte skämt.

Japp. Nu såg jag trailern. Den är allt jag kan önska mig.

Plus film jag kommer BEHÖVA se snarast möjligt: Les Misérables, den från 2012. Gissa vem som är med?

AVE MARIA

ALLTSÅ DET HÄR HÄNDER JU INTE OMG OMG. Ligger i bädden och är en SEKUND från att somna. Och så bläddrar jag slappt igenom bloglovinfeeden (eller vad det nu heter???) och ALLTSÅ VAD SER JAG?! En inspelning av my lover Eddie Redmayne som använder sin magnifika röst till att sjunga en av mina finaste sånger ever! När han gick på Eton dårå. Ryset i min kropp nu. Om man har lust kan man ju lyssna här.

Livet just idag känns så himla himla bra. Det är fredag, det var kort jobbdag, jag ska spendera kvällen med Ei och Gullan På Bussen (kattungen heter det tydligen?!??!!??!?), jag känner mig så sjukt nära det jag drömt om sedan jag var kanske fjorton år och jag platsar till och med. Jag platsar. Och jag tror att allt kommer ordna sig med pengar. Och jag får sova hur länge jag vill imorgon.

JAA!!!

Skolan har nu rättat ditt test och skrev att du klarade dig mycket bra och nådde med råge upp till Advanced-nivån.

Det regnar och jag är supertrött och jag borde egentligen vara ute med S och nöta men jag backade ur. Och frankly känns det jävligt skönt *Forever Lazy*

Nu har jag spenderat 70 minuter av livet på att kolla på en dokumentär på youtube om tsunamin. Jag grinade som en nyfödd.

Skatungen är död. Jag vill att det ska finnas fler eftermiddagstimmar på en dag. Kanske två-tre till. Så när man kom hem 16.20 så hade man svinlång tid på sig att bara gilla livet.

HUR kan jag vara DÖDStrött nu, när jag somnade halv nio igår? Ingen som vet, ingen som vet? Det kanske är den hundraprocentiga ökningen av motion som tröttar ut mig. Nu kommer kilona bara rasa av, när jag inte gör annat om dagarna är att gå och gå och gå och lyfta och bära och springa i trappor. Och på fritiden gå och gå och gå och springa på rötter och lyfta min egen kroppstyngd. Kommer göra succé på beachen i sommar. Nej, just det, jag ska ju jobba hela jävla årstiden ut. Så var det, ja. Ja, jag får väl vara ful och rik då. Har ju funkat för andra.

Känns ju rätt FETT att jag idag fick förlängd anställning bara för att jag är grymmast på lagret så nu får jag jobba till sista augusti om jag hörde rätt i den svettiga paniken och det innebär att jag kommer tjäna RIKEDOMAR tills jag ska vinka Sverige adjö och leva livet. Assåååeee GÖTT!!!!

Igår hittade jag en skatunge i häcken och den överlevde natten så jag tänkte mata den nu när jag kom hem men jag tror att allt är i sin ordning för mammaskatan kom och kraxade aggressivt på mig när jag gick nära så det är nog bara så hon uppfostrar sina barn. Sparka dem ur boet och sen vara mamma på distans. Komma med mat ibland. Så ni behöver inte oroa er, kära läsare!

På fredag ska jag vara barnvakt åt den sötaste fyraåringen jag känner och dennes splitternya kattunge. Det är två flugor i en smäll det. Jag längtar, på riktigt.
Och sen avslutar jag veckan med en lördag med grillfezt och en söndag med picknick i parken.

DESSUTOM blev jag flyttad från läskiga storpaketeringen till mysiga rullis. så nu kan jag bara chilla hela jävla veckan.

Nu vet ni.

Det är konstigt hur jag kan sakna en känsla jag inte minns men det är som om det tomma skalet av den flyter upp till ytan ibland och jag påminns om en skugga av ett eko av en rest och sen kan jag inte tänka på något annat på dagar. Och nu sa han det också. Det betyder att det är ett verkligt problem som måste tas tag i, ett verkligt problem som inte kan blundas bort som många andra innan de försvinner ner längs kinden. Men jag är trött på ta tag, jag är trött på att försöka. Jag trodde jag gjort mitt bästa men mönstret sitter djupt. Ibland önskar jag att saker hänt annorlunda.

Jag vill inte jobba imorgon. Jag vill bara få pengarna in på kontot tack och adjö.

Skriver till O. Tycker han är kul. Grävde just upp att han lajvat som barn. LOL.

H e r r e g u d . Herregud. Det behöver hända SNART.

Träffade Ts kille O ikväll. Han var trevlig och rolig. Nu är jag mätt och trött och sugen på film/bok/något men innerst inne vill jag kanske bara ha någon att sova med.

Vad du är söt, min kära lilla ponny

Nu ska jag posta brevet. Det känns spännande och lite läskigt. Jag kan ju ha glömt så sjukt mycket på de här åren. Och nu ska jag bedömas och delas in. Men jag längtar.

Fy fan vad jag är trött på viskande och smackande och nu har hon dessutom HOSTA jag orkar inteeee. Vill bo ensam och för mig själv i ett fint hus på prärien typ. Låt mig vara.

För trött för att sova med öronproppar. Men det ser ut som om det kommer krävas.

Skriver engelskaprovet, svettas och måste snart kasta mig i bilen till FO och EO för att fira körkortet i efterskott.

Nu från övervåningen, där pappa ser på tv: JIPPIJAJAJ JIPPI JIPPI JAJAJ JIPPI JIPPI JAJAJ JIPPI JIPPI JAJ


?????????????????????

GOOD PAIN

Även fast mina ben i princip skriker, och även fast jag med all säkerhet mest liknar en blandning mellan Biggest Loser-deltagare och en kvinna mitt i förlossningsprocessen när jag gör det, så känns det ändå alltid så JÄVLA SKÖNT i kroppen efter att jag blivit späkt av S i skogen. Jag har inte ens tänkt på att ge upp den här gången. Känns som vuxenpoäng. Minns när jag var yngre (förra månaden) och alltid tänkte "när ska det riktiga livet börja?", och väntade mig då att det skulle vara som någon slags tröskel att passera, och sedan skulle nya vänner, ny livsstil, ny miljö och nya sidor hos mig själv bara poppa fram som svamp om hösten. Nu tänker jag att jo, kanske är det här ändå det riktiga livet. Jag jobbar inte med något jag tycker om, jag umgås nästan uteslutande med människor jag känner sen gammalt och jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. MEN: Jag tjänar ruskigt med pengar (i jämförelse med mitt gamla jobb är detta heaven pengamässigt), jag arbetar mig mot ett mål, något jag verkligen verkligen vill och som lägger som ett härligt instagramfilter över hela min vardag och gör att jag står ut, jag omger mig med människor som får mig att må bra över mig själv och min tillvaro, jag har börjat forma om mig till något jag kan tycka om, och jag har knappt ens panik längre över vad jag ska bli i framtiden. För tänk vad urtråkigt att veta det redan?! Nej, jag tänker försöka se lite mer av världen än nationsdansgolv, Ica Supermarket och trånga lägenheter innan jag bestämmer mig. Det finns ju lite att välja bland.

Det är skrattretande hur ränderna aldrig går ur. Har jag skrivit engelskaprovet? Nej.

Att jobba är som att gå i dvala, och enda gången jag vaknar till är tiominutersrasterna i det kritvita lunchrummet. Ikväll ska jag misshandla mina fötter igen. For the greater good.

NEEEEEEEEEEEEEJ JAG VILL INTE GÅ OCH LÄGGA MIG JAG VILL INTE UPP TILL JOBBET JAG VILL BARA VARA LEEEEDIG JAG VILL BARA SOVA OCH LÄSA OCH GÖRA ROLIGA SAKER JAG VILL INTE VARA HEMMA ÄN JAG VILL INTEEEEEEEEEEEEEEE

imorgon är måndag och måndag är alltid trist men dubbelt upp av tristhet just imorgon för det är åka-hem-dagen. jag ångrar att jag har varit tjurig och barnslig ibland här. jag vill stanna i flera veckor till. jag vill äta varje frukost på bohemia bagels, jag vill promenera över karlsbron varje kväll och jag vill höra mozart och vivaldi genom tjocka kyrkväggar. klickklacka över gamla torgets stenläggning. beundra arkitekturen som trängts ihop i judiska kvarteren. men nej, hemåt det bär och det är kanske inte så illa det heller, egentligen.

glider

ALLTSÅ stämningen i den här staden är så MYSIG! Man bara promenerar omkring, ensam och tjej och nästan tio på kvällen en lördag, när det dessutom druckits oavbrutet i staden sedan innan tjeckien-sverige-hockeyn när det var storbildsskärm på old town square, och ändå är man inte ens nervös. och det är bara glada och härliga människor överallt. trivz, om man säger så. är eventuellt naiv och sådär nu, men hittills älskar jag prag.

Terezín

besökte Terezín idag. ganska jobbigt. dock inte lika påfrestande som tex toul sleng, pga stressad guide med dålig engelska. synd. började grina på judiska museet, det fanns barnteckningar från 30/40-talen. bredvid stod namn, dödsår och var de dog. de flesta i auschwitz. terezín var en konstig plats. såg ut som en spökstad, som tjernobyl. ändå bodde folk där. märklig stämning.

Tjeckien

ligger just nu i ett vindsrum i prag, granne med kafka, och tittar upp på takbjälkarna. kan inte låta bli att tänka att jag så himla gärna skulle vilja bo exakt här (asbilligt!?!) med alla mina friendz och köpa tiokronorsöl och mysa. men allt är zuper här ändå, trots att de är kvar hemma. gratis internetz på rummet dessutom.  nu ska jag rösta emot pappa som vill på nån himla  beer tour.

Om några timmar är jag i ett flygplan igen, gud vad det var länge sen sist! Var det... Berlin? Jag tror det. Nu ska jag sova sova sova de timmarna jag får, sen kanske jag får handla av C på terminalen. Känns på nåt konstigt sätt som om jag kommer sakna alla här hemma jättemycket, trots att jag bara är borta jättekort tid.

Push play to continue

För första gången sedan urminnes tider går det att blicka framåt utan ångest och jag vet att jag kommer vara så himla nervös när det väl rör sig om dagar men jag ser fram emot något igen och det är härligt. Det får mig att hånskratta åt psykologens "du kommer nog behöva hjälp med det här" för TITTA jag gjorde det själv! Jag plockade upp bitarna, satte dem på rätt plats och jag fick dem till och med att stanna där. Och äntligen ser jag ett mål, en destination värd att anstränga sig för. Inte grå sörja. Inte en seg pappersmassa av dagar som trögflytande sträcker sig till horisonten och förbi den i all evinnerlighet. Jag vill känna nålen i skinnet igen, jag vill bländas av solen, jag vill lära mig saker och bygga mig själv, både inne och ute. Jag vill röra mig fritt, vidga världen. Ta del av den. Och det bästa är att allt det kan jag faktiskt göra. Och det ska jag.

Birdsong

OMG Eddie Redmayne, var jag än går så är du där och plutar med dina magnifika läppar! Tack, SVT1, för att ni visar Birdsong. Som jag väntat och längtat alltså.

Boot camp

Jaha. Nu har jag nog sagt ja till alldeles för mycket, men jag VILL så det värker den här gången och jag tänker inte vara fet ett jävla år till.

Arg+äcklad idag. Och imorgon är det jobb igen. Det går så himla fort. Men sen åker jag till Prag och det blir kul ju!

"Very sad at all the snails trying to cross my street in the rain tonight, had to be on snail samaritan watch, saved about 6 lives tonight."
pw

Pelicans go where they dare There this be shortest day now of my year

Sedan de här släpptes för allmän beskådan så har jag inte hittat en enda finare grej:

Come with us now on a journey through time and space

Filmen var skitläskig, jag fattar inte varför jag alltid tror att jag är modig. Kisade mig igenom hela. Ikväll ska vi gå på bio. Nu ska jag kolla på det här:

TGIF

HELG HELG HELG HELG HELG HELG HELG HELG :D :D :D :D :D :D :D :D :D

Toniiiiiiiiight we are yoouuunggg. Så att säga. Det kommer - förhoppningsvis - föra med sig läskig film som fan och jag och Räkan ska baka cookies och jag tänker göra allt i min makt för att inte tappa alla små perfekt runda ogräddade kakor på ugnsluckan så alla går jättesönder den här gången.

Sa detta till mig själv: lägg dig tio senast, precis som igår, så kommer du känna dig utvilad och härlig imorgon!
Gjorde detta mot mig själv: satte mig vid datorn.

SEXXXXXXY

Saker jag tar illa upp av idag: H&M-reklamen man blir slagen i ansiktet av när man bara vill in och glo lite på sin Bloglovin.

Det tar ungefär elva podcasts att ta sig genom en dag på lagret. På eftermiddagen gör kroppen ont och huvudet vill bara sova. Idag regnade det. Och jag blev arg och besviken och så jävla trött. Men det blev visserligen också ett kvitto på något jag ju egentligen vetat hur länge som helst, och vad fan skitsamma.

Just nu vill jag bara krama Obama och muta hela USA så han blir omvald.

Åh, livet

Herregud herregud herregud så himla sugen på att sätta igång! Jag fick testet idag, och det verkade ganska lätt. Som de man alltid gjort, liksom. Det här kan bli riktigt bra. Åh, jag är så himla glad för det känns som att jag gör nånting på riktigt nu. Jag har ett RIKTIGT 7-16-jobb och jag planerar en RIKTIG framtid.

Det jag tänker på när jag gör fel för tionde gången vid rullbanan och vill grina för jag bara är till besvär och förstör för den stackars snälla tjejen bredvid som måste hjälpa mig hela tiden:

Alltså jag vet att det blir tjatigt men JÄVLAR vad fötterna VÄRKER. Inte som i *gått en dag på stan*, utan som i *skelettet penetrerar snart senor och skinn för det har gått och gnidits nedåt i nio timmar utan uppehåll*. Äckligt och ont.

Fotstatus: öm.
Är livrädd för hälsporre eller annan härlig åkomma.
Trots detta kom jag nyss hem från dubbelpromenad med S och trots att jag hela tiden i mitt huvud ser hur hälbenet (?) sakta men säkert, för varje steg, sviktar djupare och djupare genom köttet för att snart spetsa sig genom hälhuden och komma ut som ett enhörningshorn ur foten var promenaden skön. Måste ta tag i min förfallna kropp, en gång för alla. Det är nu det händer. Det är krig.

Saxat från Pottermore

It doesn't matter if you go to a muggle school, the magic is still on the inside

MÅSTE UT I SOLEN FÅR PANIK STRESS

Börjar redan få måndagsångest. Har ca 0,2% lust att jobba igen. Och jag tänker på allt jag borde gjort, måste göra, måste minnas. Saker som kan hända. Saker som hänt. Pengar som inte finns. Dåligt samvete. Allt det där.

Lördag = bra påfund. Idag vaknade jag halv ett. Det kändes ju ca 90% bra. Sen gav jag mig ut på kommunodyssé, handlade och träffade mormor och morfar. Dieser Tag ist ein guter Tag.

A J !

Så INIHELVETE trött nu. Kom hem för ca en sekund sedan. Har varit vaken i 20 timmar nu om jag räknat rätt, och det tar på superkrafterna. Det värsta som finns i hela vida världen, krig/svält/död/minor inräknat, är att somna på bussen och sen behöva vakna, blinka liv i ögonen, kliva ut i kylan och gå en kilometer hem i kolsvarta mörkret. Speciellt om man har ont i fötterna SOM FAN (Obs bör ej klaga pga S har samma skor+betonggolv som jag PLUS knäskada och hon klagar ändå inte). Och speciellt om man måste borsta tänderna, tvätta das Gesicht, kamma ut den tuperade delen av håret hjälpligt OCH dra på sig pyjamasen innan man får lägga sig. S och jag såg Jakten På Den Försvunna Staden ikväll. Det var asroligt och mysigt. Det var ballonger från taket, såpbubblor som fyllde luften, skratt och applåder. Sämre fredagkvällar har helt klart passerat!!! Dessutom såg jag ett irl-fågelbo uppifrån för första gången. Detta var sjukt fascinerande.

Sjukt irriterad på detta just nu: Pappa som rakar sig i badrummet och SLÅR med hyveln i handfatet en MILLIOOON gånger????

Plus har smärta i fötterna. Den är liksom latent nu, men så fort de där helvetesskorna åker på imorgon igen kommer de skrika högt. Betonggolv <3

PRELUDE

NU ÄR DET FIXAT JIHOOOOO JIHOOOO LYCKOS MIG JAG ÄLSKAR LIVET/FRAMTIDEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!

GUUUUUUU vad jag har världens bästa mamma :)))))))))))))))))))))))))))))))))))))))

A woman's gotta do

Arbetsdag #1 har lämnat mig med både sveda och värk, men med hopp om livet och framtiden. Det var inte så svårt som jag lurat i mig själv, och S stöttade mig väl i de sista skälvande minuterna innan dagen ringde ut. Imorgon vill jag dock ha vadderade sockor istället för skor och någon slags rullande fåtölj att framföra mellan raderna av tusentals boksidor som egentligen vill att jag ska läsa dem och inte bara *blippa* dem.

Äntligen är det faktiskt vår och igår var roligt+trevligt men jag åkte hem tidigt och lämnade S åt sitt öde. Har idag jättedåligt samvete för detta.
Imorgon börjar jobbet och jag är supernervös för jag har fått för mig att det kommer vara omöjliga arbetsuppgifter och att jag kommer försmäkta av den tidiga morgonen och att jag kommer vara helt förvirrad och inte fatta någonting. Vill grina.

En ganska produktiv dag ändå, mailat och trädgårdsarbetat och handlat och kört bil och nu ska jag jobba. Efter det ska jag till S lite snabbt och efter det stupar jag förmodligen i säng pga har varit zupertrött på sistone. Så, nu vet ni.

OBS att jag tror att Valborg kan bli roligt, och OBS att jag är livrädd men ändå lite glad för jobbet, och OBS att jag är så jävla grym på att köra bil.

P.S. Jag sa inte JA till min framtid idag heller, pga var upptagen med Draw Something och att slumra i soffan. Men imorgon, kanske.

ALLTSÅ tog steget idag och laddade ner tusen roliga appar, skaffade Instagram och hela köret på en gång! Känns som att en helt ny värld öppnat sig!

Solens återtåg muntrar upp och ikväll HÄNDER DET. Så jag tillbringar eftermiddagen i Staden, bidar min tid, tills jag kommer hem och klickar JA till min framtid.

K&O

Ikväll träffade jag mina pyttesmå fina tvillingkusiner som nu är över 1,90 och har skägg och pratar mörkt och tycker om samma saker som jag. Konstigt. Det känns verkligen som att det var kanske två år sedan vi låg i mormor och morfars soffa, såg på tecknat och kramades.
Imorgon tävlar de (eller bara en? eller är det båda? eller va?) i Karate-SM (eller liknande???) och det ska väl gå bra antar jag. Det har tydligen gjort det förut. Jag är bara glad att de håller på med en sport som släpar ner dem söderut så vi kan ses.

W H Y G O D W H Y

Vecka 1: Söker Jobb A, Jobb B, Jobb C, Jobb D, Jobb E, F, G och H. Kanske fler, jag orkar inte räkna.
Vecka 2: Väntan.
Vecka 3: Får tusen "Jättebra! Vi skriver upp dig här på vår vikarielista, så...". Alla vet att det betyder nej tack.
Vecka 4: Väntan.
Vecka 5: Är på möte för Jobb E. Ler, nickar, säger bra och rätt saker, pratar om värdegrund och arbetslivserfarenhet, pratar om att jag verkligen vill vara här. Får Jobb E. Bokar in tider och skift för Jobb E. Jobb B ringer när jag fortfarande befinner mig på Jobb E. Jobb B vill anställa mig NU. Jobb B erbjuder mycket mer (garanterade) pengar än Jobb E, och ett fast schema och rutiner och helg och framtid.

Dessutom: tretusen lösa trådar, personer som väntar på svar, redan bokade skift på gamla jobbet jag inte kan ta om jag tar Jobb B och viktiga personer som är oanträffbara. Plus det jobbiga Tack Men Nej Tack För Jag Lurade Er-samtalet till Jobb E.

Dilemma!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

VARFÖR ÄR MITT LIV ETT SKÄMT?!

Hemma

Jag har aldrig längtat bort särskilt mycket. Jag har längtat till andra platser, men aldrig bort. Trots att nästan alla omkring mig, nästan hela mitt liv, pratat om att ta sig B O R T. Men jag har trivts ganska bra. Jag har, självklart med vissa undantag, varit nöjd. Dock alltid medveten om att det är livsfarligt att vara för nöjd, för bekväm, för då kommer man aldrig till en annan plats och det är ju ändå det som målet alltid varit.

Men nu, trots att närapå VARJE människa omkring mig nu är positiv och inte svart nedåtdragande arg hård, vill jag bara åka härifrån. Göra det jag sagt till mig själv att göra i så många år att jag inte minns första gången tanken slog mig. Jag vill växa över de här små sakerna, de här små människorna, de här små känslorna. Staden är så liten, alla känner alla lika väl som här hemma och jag har under alla år bara känt mig välkommen en gång och det var med en människa och ett liv, som revs bort från mig som ett gammalt plåster. Det svider inte längre, men ett litet ljust ärr finns kvar och det kommer det nog göra tills jag dör för det är i mig men jag tänker inte stanna här och lyssna på sådant låtsasyrande om något som inte ens är verkligt och som inte på något vis kan passera som det. Jag vill lämna det där bakom, jag vill glömma för det var påfrestande, det ska gudarna veta, men jag stod ut och det var jag inte ensam om men att sedan behöva inse hur det förvanskats med tiden, det tänker jag inte stå ut med och därför åker jag. Jag åker och jag växer, och jag kommer till slut vara så mycket större att jag kan trampa ner och glömma. Hoppas det gör ont.

Signed, sealed, delivered som man säger. Är nöjd.

Etern

Imorgon har det planerats in något stort, kanske världsomvälvande.

S, jag skriver upp några små punkter här innan jag glömmer dem. Alla är kanske inte bra, kanske inte ens lite bra, men here goes:
- Tema: Ens finaste ord topp 5
- Tema: Jobbiga Saker
- Tema: Jobbiga Saker - serious edition
- Tema: Rädsla
- Tema: Saknad
- Tema: Ens älsklingsplatser topp 5

Tappade inspirationen efter ca punkt två, så det var mest ordbajseri nu ser jag. Vi löser detta live.

Det är nåt fel på mig, för jag mår dåligt nu för att han ska dit och jag tror jag lyckats bena ut några punkter som orsakar detta:
1. Det känns som om det ändå är utom räckhåll, som om det inte kommer hända. Att jag inte får tag på biljett eller att han ställer in eller att jag kommer dit men att jag kommer för sent och får stå längst bak och inte se nånting. Jättekonstigt känns det.
2. Att det kommer vara fler än jag som kollar. Det känns jobbigt. För i mitt huvud är det bara jag och han, förevigt.

RUSET

HAN SKA TILL POPAGANDA! PATRICK WOLF SKA TILL POPAGANDA!

In the port of Amsterdam, there's a sailor who sings

Ska jag säga hur jag planerar min morgondag? Okej, först ska jag baka scones till frukost med ost och marmelad och blåbärssoppa, sen ska jag läsa ut min bok, sen ska jag gå en promenad och låna nästa i serien på biblioteket, kanske köpa nåt att äta till lunch. sen ska jag gå hem, läsa bok, ringa ett jobb och sen är väl dagen slut. Då ska jag äta kyckling till kvällsmat och sen läsa mer.

Igår var T här och fick mig, omedvetet, att minnas allt det där med att vara två, ha en som är nästan som en själv - ett steg närmre än en vän kommer. Det är konstigt att jag minns allt det, det om att ha någon som alltid är där och som vill vara där, men att jag inte minns hur det känns att vara kär. Alls. Allt det där om att bli glad bara någon kliver in i samma rum, liksom? Vad fan är det? Känns skitjobbigt och tidskrävande.

Det här är väl en SKITSNYGG frisyr ändå?

Är HELT FAST i Pottermore. Känner mig som 11 när man var mitt inne i en superkul och engagerande lek och bara gick hem för att sova och sen gick upp och lekte igen dagen efter

Ravenclaw

Fastnade framför Pottermore och nu är jag så trött att det bara drar och är jobbigt i kroppen. Måste. sova.

Rätt dålig tyska

Ikväll: sjukt nöjd med livet, trots små orosmoment som seglar som inte alltför mörka stackmoln över/i huvudet. Det är sådant som löser sig nu. Inte sådant som är tungt, fast och orubbligt som cement längre. Idag har jag träffat två gute Freunden, ätit gutes Essen, gått en blöt och grå Spaziergang, matat två Enten med kexchoklad, känt mig kotzenbereit och nu har jag der ganzen Abend på mig att göra nichts, läsa ut mein Buch, titta på Fernsehen och bara leka. Imorgon ska jag köra till ztan och välja kakel. Tydligen är jag denna familjs smakguru.

Bagis

Känns som att jag knappt gjort annat än åkt kollektivtrafik, buss tåg tunnelbana tåg buss, men det var roligt och inte konstigt och nästa gång ska vi vara bättre förberedda!

En timme tills det bär av igen. Finklänning och läppstift, hoppas det blir lika kul som sist och inte konstigt fast det gått... ett år?

Hängde tvätt 02.30, väcktes av telefonen men har fortfarande inte klivit ur sängen 15.39

I have no thought of leaving I do not count the time

Jag är trött på att vara arg. Jag är trött och arg. Och när jag inte är trött eller arg så är allt bara jämn, grå, förlamad sörja, varken toppar eller dalar. Bara andas in andas ut, det tickar vidare. Tröttande tickande, går och går men kommer aldrig till... Är det inte så? Nästa vecka ska jag betala för att försvinna ett tag. Jag ska betala för att äntligen komma till dörren.

VIH?!

Vaaaaad iiiiii heeeeeela friiiiiden, varför ska allt på internet ÄNDRAS hela jävla tiden?! Nu är inte ens du, min lilla egna blogg, som du en gång var.

Tomboy

Ikväll tog jag bussen till ztan och såg Tomboy med Genusföreningen (bra) och efter det gick vi till nationspub och drack öl/vin och jag hade glömt att jag faktiskt kan vara rolig och snabb och tillföra nya saker i ett sammanhang. Jag hade saknat att hänga med dem faktiskt, och jag tror de hade saknat mig också. Nu har jag skavsår av mina nya skor, så jag ska preparera mig med skavsårsplåster och sen läsa mig till sömns.

Två saker som inte är kul (utan inbördes ordning):
- När jag cyklade hem hade kommunen som vanligt stängt av ca varannan gatlykta upp för backen. Och tydligen har ytterligare två lampor slutat fungera helt, för i mitten av backen var det ca 500 meter kolsvart mörker
- Jag vet inte om det är särskilt allvarligt eller så, men jag har märkt att när jag blir andfådd/anstränger lungorna på något vis börjar jag väsa lite härligt, som ett punkterat cykelhjul, efter ett tag. Och hosta. Så som jag minns att mamma andades när jag var liten, när hon inte tagit sin astmamedicin. Hoppas det inte är nåt sånt som är på g. Risken finns ju, med fyra astmatiker bara i den närmsta släkten. Hoppas hoppas hoppas inte.

Känns som att jag blivit osams med min livlina Kristin på STS. Varför, Kristin? Vi hade ju så bra kontakt. Nu måste jag fjäska i nästa mail.

Kan denna eftermiddag ha skickat ut ett stort antal mail med pinsamma fel i till viktiga personer. Insåg just mitt misstag. Skönt...t.

Hemma-Sakon

Idag lagade jag och Räkan ihop ca trehundra vårrullar. Vi lindade och stekte och limmade och fyllde och friterade så svetten lackade. Sen åt vi. En femtedel av vårrulledrivan ungefär. Nu vill jag aldrig ha en vårrulle igen. Om den inte är från Sakon.

Bam bam

Ska kolla på film nurå. Fast jag egentligen tänker två andra saker.
Tanke 1: Gud klockan är bara sju, alla vet att movietime är TIDIGAST åtta
Tanke 2: Gud mina ögon är så trötta åh vill sova

The sun is often out

Patrick Wolf läser dikter nu tills jag somnar och jag är glad att jag har de jag har och jag är glad att jag är så hel som jag är och en dag vill jag veta var jag är på väg.

Who knows where the time goes

Jag kom till stugan sent igår och somnade framför Harry Potter. Det var en obehaglig fläck i biblioteksboken jag lånade innan vi åkte upp, det såg ut som blod så jag var tvungen att hålla i bokens pärmar med yttersta fingerspetsarna hela tiden sen när jag skulle lägga mig.
Ikväll är det invigning av ny, vuxen lägenhet och ett kärt återseende på det, så jag är glad.
Det här är en av världens finaste låtar:

Jävla skit, Patrick Wolf är bokad till Iceland Airwaves. Synd att de planerna gick i stöpet då.

Känner mig duktig hittills idag pga har betalat av körkortet, ringt efter jobb OCH ringt till min absoluta älsklingsperson med guldring i örat, backstreet boys-frisyr och som alltid ser smutsig ut och hört hur det blir med vikariat under semestern. Nu ska jag klä på mig och köra till skolstaden för att festa på vårrullar med Räkpojken. Ikväll åker jag till stugan.

Idag drack jag och C världens hittills godaste päronmilkshake och imorgon ska jag trotsa mitt harhjärta och söka tre jobb till. Darrar vid blotta tanken. Bästa medicinen mot min telefonskräck är väl antagligen att mata på med tre samtal i rad, så imorgon vid lunch bör jag vara botad.

I said yeah man, you can-can

Lättnaden, lyckan och ÄNTLIGEN-känslan som viner i mina ådror just nu är SÅ SKÖN.

HALLELUJA

Uppkörning #2: SEGERTÅG

J E S U S

Åh fy fan åh fy fan åh fy fan jag är så jävla nervös för imorgon åh herreguuuuuud det känns som att imorgon är domedagen och det finns inget jag kan göra för att stoppa terrible things to happen!!!! jag måste måste måste måste in - dominera - ut. MÅSTE.

You used to be so pretty, but now you're just tragic Believe in something, you're full of horseshit

Känns som att jag tappat allt, allt som var jag och som skilde mig från mängden. Nu är jag bara en av alla, någon man kan se förbi och som inte tillför någonting alls.

Det här: ekande tomt tomt tomt
Avundsjuk
Måste ändra sig själv innan något händer?

Det är tystare utomhus än inne, och nu börjar fiskmåsarna komma tillbaka. Jag älskar att vara där.

Sov

Å ena sidan - så himla trött på att vara ensam.
Å andra sidan - fri?

90210

Bockade av fyra punkter av fem idag. Jag skrev inte i receptboken, och det överlever man ju utan. Imorgon ska jag upp i tid, övningsköra till Staden, handla mat till middag, köra hem, städa, baka, och sen fiesta med FO hela kvällen. Blir väl GÖTT det. Sen är det långfredag och jag ska baka avancerad äppelkaka extravaganza och dekorera med kycklingar och allt sånt, sen åka ut till isoleringen vid vattnet och njuta av livet. Måste bara bestämma vilka böcker jag ska ta med. Skönt när det är det största bekymret. Och att jag tror att jag håller på att bli sjuk. Mitt ansikte är verkligen supervarmt just nu. Känns attraktivt.

When there's no one left to fight Boys like him don't shine so bright

Så trött på min syster atm. Så att säga. Känns som att hissen inte går ända upp. Och som om det är 8 års åldersskillnad i stället för 3.

I went inside and joined the United States Marines

Mål för dagen:
Kliva ur sängen
Äta något
Tvätta två tvättar
Gå en promenad
Fyll i receptboken

Igår bröt jag mitt löfte att inte börja läsa Pacific-böckerna förrän jag klarat körkortet. Så jag öppnade Helmet for my pillow, andades in doften av olästa sidor och grinade redan vid de två första sidorna.

A helmet for my pillow,
A poncho for my bed,
My rifle rests across my chest -
The stars swing overhead

JAG HATAR DIG JAG HATAR DIG JAG HATAR DIG JAG HATAR DIG JAG HATAR DIG VERKLIGEN I HELA KROPPEN I HELA HUVUDET JAG HATAR DIG

V O I D

Vad är det här egentligen? Det är i vägen, det gör sig hela tiden påmint och obehaget liksom klättrar längs insidan av ryggraden, liksom sticks och äter. Det känns bara som en enda stor, tjock dimma. Eller som att kliva för nära dikeskanten när tjälen just släppt. Hela tiden. Som att marken ger med sig för varje nytt, prövande steg. Det gör det svårt att andas ibland. Och jag tänker att vilken normal nittonåring vet ingenting om sig själv? Det är bara ett svart hål.

Gud vad jag ÄLSKAR att bli väckt av telefonen och bli panikringd till jobbet. Känns så jävla skönt att det första man hör på morgonen är att man kommer sitta inomhus till 20.30. Och ingen matlåda har jag förberett heller.

Väldigt TUNGT och väldigt OVANT, en aning HOPPLÖST

That's me, that's me, the devil won't let me be

Snö???????!!!!!!!!
Jag trodde det var varmt idag, för när jag vaknade strålade solen som vore det augusti utanför mina fördragna gardiner. HA! Det var ju minusgrader och stormvarning förhelvete. Men jag gav mig ut, vandrade över åkrarna där inte ett träd fanns som kunde ge lä, och hem till mormor och morfar. Vi fikade och sådär, sen handlade jag syltsocker och gick hem och kokade apelsinmarmelad. Jag borde skrubbat skalet mer, det blev en viss besk underton. Men den blev ändå asgod, tackar som frågar.
Jag jobbade nu på eftermiddagen också, halleluja. Imorgon ska jag söka minst två jobb till är tanken, och gå till banken (hehe rim) och kanske... städa? Jag har blivit en hemmafru.

02.53 Insomnia

Precis när jag blundade ringde telefonen, han kunde inte sova som vanligt fast han tagit sina sömnpiller och vi pratade om natten och sommaren i elva minuter, sen skulle han gå en promenad och jag skulle sova.

Åååååhhh jag vill bara pussa på mina fina friendz!!!!!! Jag har sån himla tur.

NU har jag sökt jobbet. Pappa sitter på hallgolvet och skruvar ihop en grill och sjunger I'M SO PRETTEEY, YOU'RE SO PRETTEEEEEEEEY.

Cat/sh

Kanske är det ändå bäst att söka ett nytt jobb? Fast jag trivs 80% av tiden på mitt vanliga, och det är nära och bekvämt beläget och jag inte behöver slösa pengar på resa till och från. Och det är lugnt och nästan alla är trevliga och det är inte så svåra arbetsuppgifter. Men. Jag behöver pengar. Och jag får inte pengar av att sitta hemma och vänta på bokningar. Varför är det så svårt att få femsiffrig lön för att jobba på kanske ett katthem som kattklappare och -matare? När jag googlade så fanns det bara ideella katthem. Fjanterier.

Hej igen

Just nu, när jag pratar med honom, så känner jag ändå att jag har något att säga. Något viktigt. Bra. Som får honom att tänka efter och inse nya saker. Han berättar saker för mig, saker som händer i hans land och vad han tycker om det. Och han tycker jag är rolig. Och kanske smart. Och det var han som kom till mig igen. Jag visste inte att jag saknat det, men nu har det gått två timmar och det har känts som en kvart.

Pennnnngar

Plötsligt slår det mig att mina pengar sinat avsevärt den senaste månaden och jag är för första gången på mer än tre år på väg att bli PANK. På riktigt pank, inte "det finns några hundra på ett annat konto"-pank. Jag kommer inte få lön i mars heller, så jag darrar av skräck när jag tänker på hur mitt liv ska gå. Jag måste måste måste få jobba mer den här månaden. Annars vet jag inte hur nånting ska kunna bli av. Amsterdam och allt. Åh herregud, jag vill grina.

Det regnar ute och det luktar så gott. Och mina fingrar luktar lime. Snart ska jag ta upp kaksmeten ur frysen och skära upp den. Och sen kommer FO. Om jag klarar körkortet så är jag nog rätt nöjd med min tillvaro just nu.

GX-1

Kollar på MacGyver (hej min barndoms eftermiddagar) och skriver inköpslista. Har lovat mig själv att vara utanför dörren klockan tolv.

Bon Appétit

Vet inte om jag bara lurar mig själv just nu och tror att jag är duktig, men imorgon ska jag försöka göra apelsinmarmelad och baka kakor till FO som kommer på eftermiddagen. Jag ska hjälpa henne att plugga. Fast marmeladen gör jag ju bara för mitt eget höga nöjes skull, så klart. Som om FO nånsin skulle bry sig om sånt, liksom. Och sillen står och glänser i kylen, den kommer vara perfekt till påskhelgen. Om jag får feeling ska jag göra en sats åt Jo också.
Nu börjar jag snegla åt att lägga in rödbetor, men någonstans inom mig ropar en liten röst att jag för tusan får lägga band på mig. Det är ju bara det att det är så himla kul att göra något som jag absolut inte trodde jag kunde, och göra det bra, och bli nöjd. Känns lite så här:

Quite free

Idag lade jag in påsksillen och imorgon ska jag eventuellt sy upp en klänning och cykla och klippa mig. Och läsa i min skitläskiga bok som jag inte vågar läsa på kvällarna. Och promenera, helst innan lunch. Jag önskar att jag börjat med sånt här direkt, inte slösat veckor i sängen framför tvn. Fast det var kanske precis vad jag behövde. Jag tror nog det ändå, även fast det ibland känns som bortkastad tid. Men egentligen var det ju inte liggaisängenochsepåtv, egentligen var det ju andasdukommeröverleva. Så, sammanfattningsvis: jag ångrar verkligen ingenting. Och nu ska jag sova och drömma om att plocka svamp och vinbär och sylta och safta och leva lycklig i alla mina dagar amen.

Mvh Tanten

Vet inte om jag helt enkelt snabbt blivit pensionär eller bara hamnat i en svacka, men fan vad mycket roligare det är att bara SITTA och PRATA med VÄNNER istället för att trängas på nåt jävla golv nånstans med folk man inte känner, lyssna på för hög musik så man alltid måste halvskrika, prata om CSN/hyra/jobb och sen dansa halvhjärtat och börja längta efter hamburgare och nattbussen redan klockan ett.

NEJ. Jag ville verkligen inte det här. Jag ville verkligen inte halka bakåt igen. Jag trodde inte att jag hade gjort det! JAG HADE JU INTE GJORT DET?! Kanske är jag bara trött. Och lite stressad. Och redan missnöjd med mig själv. Antagligen. Absolut troligast är att så är fallet. Men ändå - varför är det något litet mjukt som svider och skaver och irriterar någonstans långt in? Varför är jag så jävla patetisk och långsint och har ett så fattigt liv att detta fortfarande har plats i det, utan konkurrens? Varför låter jag en ny jävla blick och en så välbekant nacke bli ett fritt fall, ett år tillbaka i tiden? Jag skäms. Jag skäms faktiskt. Jag tycker det är pinsamt att det fortfarande svider och skaver långt in. Jag vill ta bort det. Amputera den lilla förbannade mjuka delen där i, den som alltid sveper med blicken över rummet och som alltid påminner, alltid förespråkar försiktighet. Samtidigt som jag mer och mer ser ett mönster av egoism, rädda mitt eget ansikte och behovet av att själv få välja bilden av mig själv. Ibland vet jag inte vad som tar mest plats - ilskan eller narcissismen?

Precis så nära

Jag trodde att se det genom glasrutan skulle kännas som att krocka med glasrutan. Men det var bara i en sekund, kanske en halv minut. Det var mest konstigt. En odefinierbar känsla av nära men ofattbart långt bort. Det är först nu, ett på natten, som jag kanske på allvar känner efter. Det är kanske inte nyttigt det heller, jag tror jag generellt känner efter för mycket, men jag tänker på alla de sakerna som bara jag visste. Och innerst inne, faktiskt, blir jag lite ledsen ändå. För det var liksom mitt, liksom vårt, och nu är det deras. Och jag vände i dörren som en idiot och flydde fältet. Äcklad. Av situationen, av henne, av hans smala nacke och av mig själv.

Och jag vill det verkligen inte, men förvånande nog känns det som om jag ska gråta.

Jag har ont i huvudet men idag har varit en så himla bra dag och jag har verkligen saknat att sitta i timmar och prata om saker som är viktiga och roliga och som man inte visste förut. Jag längtar till på lördag.

ApoDos

Gjorde bort mig ca 1000 procent idag, trodde jag dödat en tant. Hon överlevde, och jag har jobbet kvar. Det känns fruktansvärt härligt att tjäna pengar igen. Man var ju ett sånt litet pucko när man levde på CSN och bara "lalala! Livet är lugnt! Pengarna kommer i en aldrig sinande ström! Så fort de tar slut kommer det nya!". Haha. Sen kom riktiga livet. Silly me.
Körskolan ringde och gav mig en ny uppkörningstid. Får grav ångest när jag tänker på hur snart det är. Och vad det kommer kosta. Men det är ju en investering för livet, så det är väl bara att casha ut.

I've been so good

1. Kommit närmare Amsterdam - mailat, anmält, researchat
2. Kommit närmare Oxford - läst noga och tänkt efter
3. Sagt ja till jobb imorgon - 08.00 till 20.30
4. Promenerat - i skogen med frisk luft och allt det där
5. Pratat med körskolan - diskuterat tider
6. Städat - man ser golvet igen
7. Anmält mig till jobb även hela vecka 13 - klickat i varje ruta

Det var snö när jag vaknade, minusgrader fram till lunch, sen plusgrader och sol och nu blåser det storm. Hoppas det är lä i skogen i alla fall, för nu ska jag möta S och promenera bland tomtar, troll och lerpölar.

That sounds like a pony

1. Var inte vaken efter tolv, somna innan det jobbiga kommer
2. Ta tag i saker
3. Släpp saker
4. Läs
5. Säg ifrån
6. Försök
7. Våga
9. Var öppen
10. Var beredd
11. Laga mat

Fick nyss ångestvåg genom hela kroppen och kände mig så liten, liten, liten i världen. För den är ekande stor och jag kan så himla lätt bara försvinna i den.

Baby went to Amsterdam

Efter uppmuntran igår är jag ca 20% närmre beslutet att *ta mitt pick och pack* och flytta till England för ett tag. Det känns fortfarande superläskigt och herregudjagkommeraldrigattklaramigensam. Men efter Amsterdam kanske jag lärt mig. Som jag dessutom måste ta tag i NU. Helst igår, som det heter.

Once a failure

Ibland blir jag rädd att det här blivit mitt grundläge. En känslostandard. Typ som att ständigt hamna below the yellow line i Biggest Loser, och att jag inte ens ser de övre nivåerna längre. Fast med känslor. Alltså, som om spektrat försvunnit och kvar finns bara en basnivå som är tio snäpp lägre än det brukade kunna vara. Som att vara känslomässigt lobotomerad. Avtrubbad och blind. Och bara lunka på. Det känns knappt längre.

Uppkörning #1: Åt helvete. Grinade på bussen hem. Trodde jag skulle vara lugn med det men det kändes ändå att det gällde när jag väl satt i bilen, så det blev en besvikelse. Orkar inte vara så här instabil, med glädjerus om något går bra och svart och gråt och jagärvärdelös när något går dåligt.

1. booya - "Bam!", "in your face", and "hell yeah", all at the same time.

Saker som får min kväll att kännas som fredagkväll:
- Att jag kan kasta teoriboken längst bak i garderoben och aldrig se åt den igen
- Att jag aldrig mer behöver sitta vid en körskoledator och välja A, B eller C
- Att jag faktiskt genomförde någonting, gjorde det bra, och då bara efter exakt en veckas plugg och på riktigt  0% läsning i boken utom som uppslagsverk
- Att jag känner mig relativt lugn när jag tänker på uppkörningen. Obs kommer kanske få äta upp detta senare
- Att jag motbevisade det negativa aset till körskolelärare som fick mig att tro att man måste pluggat ca varje sekund i minst en månad innan man kunde klara teorin
- Att mina friendz som redan har körkort och tycker det gick rätt lätt ändå är så glada för min skull
- Att min familj är så glada för min skull

Nu återstår bara att kunna köra en biljävel på rätt sätt. Men det kan ju vara nog så svårt. Förväntar mig ingenting.

50 procent

JAG KLARADE DET

50 minuter

Imorgon - upp till bevis. Ha. ha. ha. Vi får se hur det går. Jag är glad att min kropp inte reagerar på högskoleprov-sättet, utan istället tar det väldigt lugnt ikväll. Jag ser ljuset i slutet av tunneln, som det heter. Nu längtar jag tills jag får börja jobba igen. Mina pengar börjar sina.

Jag ska egentligen sova för länge sen, men nu äter jag röda mandariner som spiller blod på min tröja och längtar efter stillhet och nån som håller om mig.

If they stop loving you, I won't stop loving you

Jag vaknade och hade fortfarande ont i fötterna idag, och jag hade drömt om Portamento så när jag vaknade ekade frasen "I don't know how it ended, I don't know where you ran to, I'll always be right here" i huvudet. Sen stressade jag i mig en gammal veganbiff och tog bussen till Fängelsehålan aka körskolan och satt där med Räkan HELA JÄVLA EFTERMIDDAGEN och inte blev vi klokare av det. Imorgon ska vi göra det igen. Fast från tidiga förmiddan till sena kvällen, inte bara från 14. Jag börjar bli nervös nu.

The Drums

GONNA PEE MY PANTS för att Jonathan Pierce = a m a z i n g . Alltså. När de där armarna kommer i gungning, då vet man att det är fest. Skulle med glädje bli hans fiancée på studs om han frågade. Vilket han ju i princip gjorde med sina ögon. Såatte.


http://anna-stiles.blogspot.com/2010/11/what-folk.html

Lichtenberg-ärr

Jag kanske är dum nu, men jag har aldrig hört talas om detta förut. Lichtenbergsfigurer kan uppstå på huden om man blivit träffad av blixten, så vitt jag förstår.

Lean Cuisine

Nyshreddad nurå. Dessutom har jag en kompis som just vann VM i att vara överlägset bäst, så imorgon ska jag se The Drums.

I was feeling lonely, feeling blue Feeling like I needed you Like I hoped you'd call and hoped you'd see me A&E

Idag har jag smärtor i lår och mage pga har de senaste tre dagarna rört på mig mer än jag gjort under i princip hela min livstid. Jag tänker inte vara en quitter den här gången. Jag vill bli av med det täcke av uppgivenhet, självmissnöje och ledsenhet som jag ätit mig till. Ätit och vilat och inte rört en fena. Jag vill få bort spåren av allt det, som syns utanpå. Jag vill svettas bort alla rester av det där. Jag vill må bra, bli starkare, sundare, och kunna ha kläderna som jag utan problem kom i för bara några månader sen. Detta vill jag på inget vis blanda ihop med det vidriga som pågår precis överallt omkring mig, förmodligen ofta i mig, som F så bra skriver om här (om det är ok att jag länkar, F?). Jag vill bara återgå till ett tidigare, mer hälsosamt tillstånd som min kropp en gång befann sig i, och då inte när jag var fjorton år och åt som en myra. Hej.

Alltså HÖRRNI vad det är KUL med BREV! Fick ett riktigt tjockt och härligt ett från en av mina brevvänner idag.

Nu gör jag som vanligt. Skjuter framför mig. Stressar men står stilla. Viktiga saker att göra. Måste springa.

Not for all the tea in China

Jag minns en gång, vi skulle ha middag. Vi hade bjudit in gäster, de vi verkligen tyckte om, och jag tror det var sommar men jag är inte säker. Jag stod inne på den stora toaletten och sminkade mig, och du dukade i köket tror jag. Så mån om att allt skulle vara perfekt. Vi hade plockat blommor innan på dagen, och nu satte vi dem i vaser på bordet. Eller så lade vi dem kanske direkt på duken. Du såg nöjd ut när jag arrangerat dem som jag ville, och plockat bort en nyckelpiga som följt med buketterna in. Du hade vridit upp volymen så högt det gick, och så stod vi båda två framför badrumsspegeln, du ett huvud längre, och gjorde oss i ordning, medan vi sjöng Beach Boys och jag spelade All My Little Words om och om igen, och jag minns att jag trodde det var en sång om kärlek. Det är det inte.

The chorus girls in neon were his closest things to friends, But to a writer, the truth is no big deal.

Jag körde bil: 80 minuter
Jag gjorde teorihelvetet på datorn: 240 minuter
Jag hoppade runt och crunchade på hallgolvet: 25 minuter
Känsla över dagen som gått: Rätt nöjd

När jag väl satte mig i lugn och ro och kom överens med mig själv att jag inte ens skulle få tänka på bussen hem innan fyra, så gick teorin bra och jag blev jättejätteglad när jag klarade första delprovet på bara andra försöket. Kanske en liten sak egentligen, men efter att nästan ha grinat i bilen för att jag inte kunde göra en ordentlig vänstersväng var det verkligen en välbehövlig seger. Nu är jag relativt säker på att jag kommer klara nästa imorgon, kanske till och med ytterligare ett, och då lättar ångesten ändå lite, lite och jag kanske unnar mig att läsa i våldtäktsboken ikväll istället för trafikboken.

I see a small house built by the sea, I could live there alone with a horse and a ukulele

Plötsligt tar saker fart igen. Behaglig fart, inte skrämmande stressande rusande fart. Och jag har en hög med böcker bredvid sängen nu, det var länge sedan sist. Länge sedan jag faktiskt läste dem. Imorgon ska jag sitta i timmar och lära mig allt jag någonsin kan få in i huvudet på en dag, ha med mig frukt och allt sånt. Begrava mig i regler och plikter och begränsningar och påbud och förbud och vikt och höjd och bredd och belastning. För jag kan. Jag kan och jag vill.

För jag har kommit långt sedan dess. Det är inte invid mig nu, inte i ögonvrån utan i backspegeln och även om jag ibland tror att det faktiskt sitter i mig för att det är så nära fortfarande förstod jag idag att det inte är så. För de var en ynka kilometer ifrån mig, de hälsade och de kommer vara där minst en gång i veckan nu och allt jag egentligen tänkte var att visst är det väl märkligt hur livet kan bli? Att jag kan sitta i min säng och läsa, de kan sitta i en cafeteria, och det är egentligen som om vi aldrig ens vetat varandras namn.

shredding

Idag började jag och mamma med Jillian's 30 day shred. Det gick faktiskt bra. Det var inte ens så jobbigt att man ville slå någon, som jag brukar känna. Jag hoppas hoppas hoppas verkligen att det kommer göra att jag känner mig starkare och mer hälsosam, och att jag inte kommer ge upp, och att jag kommer gå ner i vikt.

Det är så konstigt väder. Frost som om det vore tjugonde december, men strålande sol som om det vore påskafton. Och ingen frost på marken. Det är jättefint.

Moonlight and disco

Another dead end night
I wonder who you see
I lost my senses,
I lost my believes

Feels like I'm fading
Chill to the bone
God let me sleep
Cause I'm coming down cold

Seems like a lifetime
Since you've been gone
Seems like forever
I've been on the run

Feels like I'm fading
Chill to the bone
Won't you let me sleep
Cause I'm coming down cold
I'm coming down cold
Coming down cold

This emptyness
Won't let me go
I fear tomorrow
I'll wake up old
But I'm not waiting
On this lonesome road
Just let me sleep
For I'm coming down cold
I'm coming down cold
I'm coming down cold

Ibland känns det som om jag bara är ett par stora jävla öron.

Nu slår jag in paket och städar och fixar med pengar, sen ska jag duscha och äta och allt sånt, sen ska jag köra till stan och det gör mig lite nervös, och sen ska jag ÄNTLIGEN få träffa JO IGEN!!!!

Can't figure out this place. Guess someone hates my guts. I handed him the sign. Oh, friends of mine.

Idag åt jag och Räkan 13 vårrullar var, njöt av livet och lärde oss skyltar. Nu är jag så HIMLA trött, men Jo kom hem idag = LÄNGTAR till lördag så vi kan sammanstråla igen i ett fyrverkeri av kärlek, fanfarer och glitter! Det blir roligt. Jag ska köra dit också, är tanken. Och det gör mig inte ens rädd.
På Stadsbiblioteket hittade jag två böcker som jag tror är bra som jag kan läsa innan Leckie och Sledge landar i min brevlåda, imorgon ska jag jobba kväll och kanske gå till mormor och sy upp en klänning. Ja då vet ni då, hejdå.

I think I'm only just getting enough distance + perspective on the whole project to know what it was really all about

Det händer faktiskt saker i världen, utanför mig och mitt. Allt har inte avstannat för att jag gjort det. Med hjälp av JK har jag för första gången insett det utan att må dåligt över det. Det kändes faktiskt nästan skönt. Som om jag växt ifrån allt det där. Men jag vet inte.
Imorgon ska jag äntligen träffa Räkpojken igen efter cien años de soledad hon levt vild ute i skogarna. 
Imorgon blir också första dagen på den köpfria månaden. Svarta Mars och allt det där. Vi får se om jag klarar det. Det måste ju vara okej att betala för böckerna som inte kommit än?

Denna FERUKETANESEVÄERDA trötthet alltså.

Fiskartorget

En så himla gullig sak hände när jag väntade på bussen vid Fiskartorget!

Jag stod på trottoarkanten och på bänken bakom mig satt en tant i ena änden och en farbror med rollator i andra. De var inte ett par, men de måste känt varandra. Han såg lustig ut, lite som en åldrad Cornelis (minus det slitna) och med stora, bruna glasögon modell sjuttiotal. Förmodligen hade han haft dem sedan dess. Så hojtade tanten till (jag hade haft hörlurar i öronen och inte hört att hon nog påkallat min uppmärksamhet ett tag) och jag vände mig om och hon frågade vilken buss jag skulle med. Och jag förklarade vilken och vilken tid den skulle gå från stationen. Så frågade tanten om jag kanske skulle ha tid och vara så snäll att springa över vägen till kiosken och köpa tidningen åt farbrorn med rollatorn. Han började mödosamt rota i fickorna efter plånboken, och när han fick fram den letade han lika mödosamt bland sedlarna efter en med passande valör. Han hittade inte det han letade efter, och jag erbjöd mig att betala åt honom men det fick jag inte. Han suckade och vände sig mot tanten och sa, halvt på skoj och halvt på hjärtskärande allvar, "Varför ska man bli gammal för?" och det gjorde lite ont i hjärtat att se honom leta i sedelfacket efter en tjuga bland alla hundralappar, när jag redan sett minst tre av dem som han missat. Till slut påpekade jag det lite försiktigt, och han drog fram en av dem och skrattade lite överslätande och jag sprang tvärsöver vägen och köpte hans Aftonblad. När jag kom tillbaka ville han att jag skulle behålla växeln, men det ville jag inte så jag insisterade på att han skulle ta den. Sen pratade vi vidare om prinsessan Estelle och våren tills min buss kom, och de var så söta och skojade och retades med varandra och jag tänkte att hoppas jag är sådär skojig och har lite go när jag blir sådär gammal.