NU har jag sökt jobbet. Pappa sitter på hallgolvet och skruvar ihop en grill och sjunger I'M SO PRETTEEY, YOU'RE SO PRETTEEEEEEEEY.

Cat/sh

Kanske är det ändå bäst att söka ett nytt jobb? Fast jag trivs 80% av tiden på mitt vanliga, och det är nära och bekvämt beläget och jag inte behöver slösa pengar på resa till och från. Och det är lugnt och nästan alla är trevliga och det är inte så svåra arbetsuppgifter. Men. Jag behöver pengar. Och jag får inte pengar av att sitta hemma och vänta på bokningar. Varför är det så svårt att få femsiffrig lön för att jobba på kanske ett katthem som kattklappare och -matare? När jag googlade så fanns det bara ideella katthem. Fjanterier.

Hej igen

Just nu, när jag pratar med honom, så känner jag ändå att jag har något att säga. Något viktigt. Bra. Som får honom att tänka efter och inse nya saker. Han berättar saker för mig, saker som händer i hans land och vad han tycker om det. Och han tycker jag är rolig. Och kanske smart. Och det var han som kom till mig igen. Jag visste inte att jag saknat det, men nu har det gått två timmar och det har känts som en kvart.

Pennnnngar

Plötsligt slår det mig att mina pengar sinat avsevärt den senaste månaden och jag är för första gången på mer än tre år på väg att bli PANK. På riktigt pank, inte "det finns några hundra på ett annat konto"-pank. Jag kommer inte få lön i mars heller, så jag darrar av skräck när jag tänker på hur mitt liv ska gå. Jag måste måste måste få jobba mer den här månaden. Annars vet jag inte hur nånting ska kunna bli av. Amsterdam och allt. Åh herregud, jag vill grina.

Det regnar ute och det luktar så gott. Och mina fingrar luktar lime. Snart ska jag ta upp kaksmeten ur frysen och skära upp den. Och sen kommer FO. Om jag klarar körkortet så är jag nog rätt nöjd med min tillvaro just nu.

GX-1

Kollar på MacGyver (hej min barndoms eftermiddagar) och skriver inköpslista. Har lovat mig själv att vara utanför dörren klockan tolv.

Bon Appétit

Vet inte om jag bara lurar mig själv just nu och tror att jag är duktig, men imorgon ska jag försöka göra apelsinmarmelad och baka kakor till FO som kommer på eftermiddagen. Jag ska hjälpa henne att plugga. Fast marmeladen gör jag ju bara för mitt eget höga nöjes skull, så klart. Som om FO nånsin skulle bry sig om sånt, liksom. Och sillen står och glänser i kylen, den kommer vara perfekt till påskhelgen. Om jag får feeling ska jag göra en sats åt Jo också.
Nu börjar jag snegla åt att lägga in rödbetor, men någonstans inom mig ropar en liten röst att jag för tusan får lägga band på mig. Det är ju bara det att det är så himla kul att göra något som jag absolut inte trodde jag kunde, och göra det bra, och bli nöjd. Känns lite så här:

Quite free

Idag lade jag in påsksillen och imorgon ska jag eventuellt sy upp en klänning och cykla och klippa mig. Och läsa i min skitläskiga bok som jag inte vågar läsa på kvällarna. Och promenera, helst innan lunch. Jag önskar att jag börjat med sånt här direkt, inte slösat veckor i sängen framför tvn. Fast det var kanske precis vad jag behövde. Jag tror nog det ändå, även fast det ibland känns som bortkastad tid. Men egentligen var det ju inte liggaisängenochsepåtv, egentligen var det ju andasdukommeröverleva. Så, sammanfattningsvis: jag ångrar verkligen ingenting. Och nu ska jag sova och drömma om att plocka svamp och vinbär och sylta och safta och leva lycklig i alla mina dagar amen.

Mvh Tanten

Vet inte om jag helt enkelt snabbt blivit pensionär eller bara hamnat i en svacka, men fan vad mycket roligare det är att bara SITTA och PRATA med VÄNNER istället för att trängas på nåt jävla golv nånstans med folk man inte känner, lyssna på för hög musik så man alltid måste halvskrika, prata om CSN/hyra/jobb och sen dansa halvhjärtat och börja längta efter hamburgare och nattbussen redan klockan ett.

NEJ. Jag ville verkligen inte det här. Jag ville verkligen inte halka bakåt igen. Jag trodde inte att jag hade gjort det! JAG HADE JU INTE GJORT DET?! Kanske är jag bara trött. Och lite stressad. Och redan missnöjd med mig själv. Antagligen. Absolut troligast är att så är fallet. Men ändå - varför är det något litet mjukt som svider och skaver och irriterar någonstans långt in? Varför är jag så jävla patetisk och långsint och har ett så fattigt liv att detta fortfarande har plats i det, utan konkurrens? Varför låter jag en ny jävla blick och en så välbekant nacke bli ett fritt fall, ett år tillbaka i tiden? Jag skäms. Jag skäms faktiskt. Jag tycker det är pinsamt att det fortfarande svider och skaver långt in. Jag vill ta bort det. Amputera den lilla förbannade mjuka delen där i, den som alltid sveper med blicken över rummet och som alltid påminner, alltid förespråkar försiktighet. Samtidigt som jag mer och mer ser ett mönster av egoism, rädda mitt eget ansikte och behovet av att själv få välja bilden av mig själv. Ibland vet jag inte vad som tar mest plats - ilskan eller narcissismen?

Precis så nära

Jag trodde att se det genom glasrutan skulle kännas som att krocka med glasrutan. Men det var bara i en sekund, kanske en halv minut. Det var mest konstigt. En odefinierbar känsla av nära men ofattbart långt bort. Det är först nu, ett på natten, som jag kanske på allvar känner efter. Det är kanske inte nyttigt det heller, jag tror jag generellt känner efter för mycket, men jag tänker på alla de sakerna som bara jag visste. Och innerst inne, faktiskt, blir jag lite ledsen ändå. För det var liksom mitt, liksom vårt, och nu är det deras. Och jag vände i dörren som en idiot och flydde fältet. Äcklad. Av situationen, av henne, av hans smala nacke och av mig själv.

Och jag vill det verkligen inte, men förvånande nog känns det som om jag ska gråta.

Jag har ont i huvudet men idag har varit en så himla bra dag och jag har verkligen saknat att sitta i timmar och prata om saker som är viktiga och roliga och som man inte visste förut. Jag längtar till på lördag.

ApoDos

Gjorde bort mig ca 1000 procent idag, trodde jag dödat en tant. Hon överlevde, och jag har jobbet kvar. Det känns fruktansvärt härligt att tjäna pengar igen. Man var ju ett sånt litet pucko när man levde på CSN och bara "lalala! Livet är lugnt! Pengarna kommer i en aldrig sinande ström! Så fort de tar slut kommer det nya!". Haha. Sen kom riktiga livet. Silly me.
Körskolan ringde och gav mig en ny uppkörningstid. Får grav ångest när jag tänker på hur snart det är. Och vad det kommer kosta. Men det är ju en investering för livet, så det är väl bara att casha ut.

I've been so good

1. Kommit närmare Amsterdam - mailat, anmält, researchat
2. Kommit närmare Oxford - läst noga och tänkt efter
3. Sagt ja till jobb imorgon - 08.00 till 20.30
4. Promenerat - i skogen med frisk luft och allt det där
5. Pratat med körskolan - diskuterat tider
6. Städat - man ser golvet igen
7. Anmält mig till jobb även hela vecka 13 - klickat i varje ruta

Det var snö när jag vaknade, minusgrader fram till lunch, sen plusgrader och sol och nu blåser det storm. Hoppas det är lä i skogen i alla fall, för nu ska jag möta S och promenera bland tomtar, troll och lerpölar.

That sounds like a pony

1. Var inte vaken efter tolv, somna innan det jobbiga kommer
2. Ta tag i saker
3. Släpp saker
4. Läs
5. Säg ifrån
6. Försök
7. Våga
9. Var öppen
10. Var beredd
11. Laga mat

Fick nyss ångestvåg genom hela kroppen och kände mig så liten, liten, liten i världen. För den är ekande stor och jag kan så himla lätt bara försvinna i den.

Baby went to Amsterdam

Efter uppmuntran igår är jag ca 20% närmre beslutet att *ta mitt pick och pack* och flytta till England för ett tag. Det känns fortfarande superläskigt och herregudjagkommeraldrigattklaramigensam. Men efter Amsterdam kanske jag lärt mig. Som jag dessutom måste ta tag i NU. Helst igår, som det heter.

Once a failure

Ibland blir jag rädd att det här blivit mitt grundläge. En känslostandard. Typ som att ständigt hamna below the yellow line i Biggest Loser, och att jag inte ens ser de övre nivåerna längre. Fast med känslor. Alltså, som om spektrat försvunnit och kvar finns bara en basnivå som är tio snäpp lägre än det brukade kunna vara. Som att vara känslomässigt lobotomerad. Avtrubbad och blind. Och bara lunka på. Det känns knappt längre.

Uppkörning #1: Åt helvete. Grinade på bussen hem. Trodde jag skulle vara lugn med det men det kändes ändå att det gällde när jag väl satt i bilen, så det blev en besvikelse. Orkar inte vara så här instabil, med glädjerus om något går bra och svart och gråt och jagärvärdelös när något går dåligt.

1. booya - "Bam!", "in your face", and "hell yeah", all at the same time.

Saker som får min kväll att kännas som fredagkväll:
- Att jag kan kasta teoriboken längst bak i garderoben och aldrig se åt den igen
- Att jag aldrig mer behöver sitta vid en körskoledator och välja A, B eller C
- Att jag faktiskt genomförde någonting, gjorde det bra, och då bara efter exakt en veckas plugg och på riktigt  0% läsning i boken utom som uppslagsverk
- Att jag känner mig relativt lugn när jag tänker på uppkörningen. Obs kommer kanske få äta upp detta senare
- Att jag motbevisade det negativa aset till körskolelärare som fick mig att tro att man måste pluggat ca varje sekund i minst en månad innan man kunde klara teorin
- Att mina friendz som redan har körkort och tycker det gick rätt lätt ändå är så glada för min skull
- Att min familj är så glada för min skull

Nu återstår bara att kunna köra en biljävel på rätt sätt. Men det kan ju vara nog så svårt. Förväntar mig ingenting.

50 procent

JAG KLARADE DET

50 minuter

Imorgon - upp till bevis. Ha. ha. ha. Vi får se hur det går. Jag är glad att min kropp inte reagerar på högskoleprov-sättet, utan istället tar det väldigt lugnt ikväll. Jag ser ljuset i slutet av tunneln, som det heter. Nu längtar jag tills jag får börja jobba igen. Mina pengar börjar sina.

Jag ska egentligen sova för länge sen, men nu äter jag röda mandariner som spiller blod på min tröja och längtar efter stillhet och nån som håller om mig.

If they stop loving you, I won't stop loving you

Jag vaknade och hade fortfarande ont i fötterna idag, och jag hade drömt om Portamento så när jag vaknade ekade frasen "I don't know how it ended, I don't know where you ran to, I'll always be right here" i huvudet. Sen stressade jag i mig en gammal veganbiff och tog bussen till Fängelsehålan aka körskolan och satt där med Räkan HELA JÄVLA EFTERMIDDAGEN och inte blev vi klokare av det. Imorgon ska vi göra det igen. Fast från tidiga förmiddan till sena kvällen, inte bara från 14. Jag börjar bli nervös nu.

The Drums

GONNA PEE MY PANTS för att Jonathan Pierce = a m a z i n g . Alltså. När de där armarna kommer i gungning, då vet man att det är fest. Skulle med glädje bli hans fiancée på studs om han frågade. Vilket han ju i princip gjorde med sina ögon. Såatte.


http://anna-stiles.blogspot.com/2010/11/what-folk.html

Lichtenberg-ärr

Jag kanske är dum nu, men jag har aldrig hört talas om detta förut. Lichtenbergsfigurer kan uppstå på huden om man blivit träffad av blixten, så vitt jag förstår.

Lean Cuisine

Nyshreddad nurå. Dessutom har jag en kompis som just vann VM i att vara överlägset bäst, så imorgon ska jag se The Drums.

I was feeling lonely, feeling blue Feeling like I needed you Like I hoped you'd call and hoped you'd see me A&E

Idag har jag smärtor i lår och mage pga har de senaste tre dagarna rört på mig mer än jag gjort under i princip hela min livstid. Jag tänker inte vara en quitter den här gången. Jag vill bli av med det täcke av uppgivenhet, självmissnöje och ledsenhet som jag ätit mig till. Ätit och vilat och inte rört en fena. Jag vill få bort spåren av allt det, som syns utanpå. Jag vill svettas bort alla rester av det där. Jag vill må bra, bli starkare, sundare, och kunna ha kläderna som jag utan problem kom i för bara några månader sen. Detta vill jag på inget vis blanda ihop med det vidriga som pågår precis överallt omkring mig, förmodligen ofta i mig, som F så bra skriver om här (om det är ok att jag länkar, F?). Jag vill bara återgå till ett tidigare, mer hälsosamt tillstånd som min kropp en gång befann sig i, och då inte när jag var fjorton år och åt som en myra. Hej.

Alltså HÖRRNI vad det är KUL med BREV! Fick ett riktigt tjockt och härligt ett från en av mina brevvänner idag.

Nu gör jag som vanligt. Skjuter framför mig. Stressar men står stilla. Viktiga saker att göra. Måste springa.

Not for all the tea in China

Jag minns en gång, vi skulle ha middag. Vi hade bjudit in gäster, de vi verkligen tyckte om, och jag tror det var sommar men jag är inte säker. Jag stod inne på den stora toaletten och sminkade mig, och du dukade i köket tror jag. Så mån om att allt skulle vara perfekt. Vi hade plockat blommor innan på dagen, och nu satte vi dem i vaser på bordet. Eller så lade vi dem kanske direkt på duken. Du såg nöjd ut när jag arrangerat dem som jag ville, och plockat bort en nyckelpiga som följt med buketterna in. Du hade vridit upp volymen så högt det gick, och så stod vi båda två framför badrumsspegeln, du ett huvud längre, och gjorde oss i ordning, medan vi sjöng Beach Boys och jag spelade All My Little Words om och om igen, och jag minns att jag trodde det var en sång om kärlek. Det är det inte.

The chorus girls in neon were his closest things to friends, But to a writer, the truth is no big deal.

Jag körde bil: 80 minuter
Jag gjorde teorihelvetet på datorn: 240 minuter
Jag hoppade runt och crunchade på hallgolvet: 25 minuter
Känsla över dagen som gått: Rätt nöjd

När jag väl satte mig i lugn och ro och kom överens med mig själv att jag inte ens skulle få tänka på bussen hem innan fyra, så gick teorin bra och jag blev jättejätteglad när jag klarade första delprovet på bara andra försöket. Kanske en liten sak egentligen, men efter att nästan ha grinat i bilen för att jag inte kunde göra en ordentlig vänstersväng var det verkligen en välbehövlig seger. Nu är jag relativt säker på att jag kommer klara nästa imorgon, kanske till och med ytterligare ett, och då lättar ångesten ändå lite, lite och jag kanske unnar mig att läsa i våldtäktsboken ikväll istället för trafikboken.

I see a small house built by the sea, I could live there alone with a horse and a ukulele

Plötsligt tar saker fart igen. Behaglig fart, inte skrämmande stressande rusande fart. Och jag har en hög med böcker bredvid sängen nu, det var länge sedan sist. Länge sedan jag faktiskt läste dem. Imorgon ska jag sitta i timmar och lära mig allt jag någonsin kan få in i huvudet på en dag, ha med mig frukt och allt sånt. Begrava mig i regler och plikter och begränsningar och påbud och förbud och vikt och höjd och bredd och belastning. För jag kan. Jag kan och jag vill.

För jag har kommit långt sedan dess. Det är inte invid mig nu, inte i ögonvrån utan i backspegeln och även om jag ibland tror att det faktiskt sitter i mig för att det är så nära fortfarande förstod jag idag att det inte är så. För de var en ynka kilometer ifrån mig, de hälsade och de kommer vara där minst en gång i veckan nu och allt jag egentligen tänkte var att visst är det väl märkligt hur livet kan bli? Att jag kan sitta i min säng och läsa, de kan sitta i en cafeteria, och det är egentligen som om vi aldrig ens vetat varandras namn.

shredding

Idag började jag och mamma med Jillian's 30 day shred. Det gick faktiskt bra. Det var inte ens så jobbigt att man ville slå någon, som jag brukar känna. Jag hoppas hoppas hoppas verkligen att det kommer göra att jag känner mig starkare och mer hälsosam, och att jag inte kommer ge upp, och att jag kommer gå ner i vikt.

Det är så konstigt väder. Frost som om det vore tjugonde december, men strålande sol som om det vore påskafton. Och ingen frost på marken. Det är jättefint.

Moonlight and disco

Another dead end night
I wonder who you see
I lost my senses,
I lost my believes

Feels like I'm fading
Chill to the bone
God let me sleep
Cause I'm coming down cold

Seems like a lifetime
Since you've been gone
Seems like forever
I've been on the run

Feels like I'm fading
Chill to the bone
Won't you let me sleep
Cause I'm coming down cold
I'm coming down cold
Coming down cold

This emptyness
Won't let me go
I fear tomorrow
I'll wake up old
But I'm not waiting
On this lonesome road
Just let me sleep
For I'm coming down cold
I'm coming down cold
I'm coming down cold

Ibland känns det som om jag bara är ett par stora jävla öron.

Nu slår jag in paket och städar och fixar med pengar, sen ska jag duscha och äta och allt sånt, sen ska jag köra till stan och det gör mig lite nervös, och sen ska jag ÄNTLIGEN få träffa JO IGEN!!!!

Can't figure out this place. Guess someone hates my guts. I handed him the sign. Oh, friends of mine.

Idag åt jag och Räkan 13 vårrullar var, njöt av livet och lärde oss skyltar. Nu är jag så HIMLA trött, men Jo kom hem idag = LÄNGTAR till lördag så vi kan sammanstråla igen i ett fyrverkeri av kärlek, fanfarer och glitter! Det blir roligt. Jag ska köra dit också, är tanken. Och det gör mig inte ens rädd.
På Stadsbiblioteket hittade jag två böcker som jag tror är bra som jag kan läsa innan Leckie och Sledge landar i min brevlåda, imorgon ska jag jobba kväll och kanske gå till mormor och sy upp en klänning. Ja då vet ni då, hejdå.