Aaaaaaaah EIGHTIES

Så himla bra program!!!! Kollar alla avsnitten i sängen idag.

The city of dreaming spires

Det känns overkligt!

TRALALA LILLA MOLNTUSS KOM HIT SÅ SKA DU FÅ EN JÄVLA KÄFTSMÄLL

Man skulle kunna tro att jag ligger i sängen som ett nyfött lamm och kvider idag, men jag är fruktansvärt välmående och ligger i solen och får gräsutslag istället. Igår nådde jag en insikt och plötsligt känns det som ett så himla självklart steg att ta. Så tack för dödsstöten, vi sätter punkt här.

Jag svär på heder och samvete att jag just nu har träningsvärk i underarmarna.

Kära Livet. Idag blev du först lite sämre och sen ännu lite sämre. Och sen gjorde du mig ganska arg. Men sen fick jag den härliga känslan i magen igen när vi tittade igenom Viktiga Mail Om Framtiden och nu tänker jag mest på hur bra du kommer vara imorgon efter 16.00. Så gör nu inget för att förstöra för dig själv, tack. God natt.

Mina fötter gör in i helvete ont idag. Egentligen vill jag just nu vara hos S med de andra goa och glaa men istället vankar jag omkring som en zombie och är arg här hemma. Jag vet inte ens på vad. Ei var här och visade att han lärt sig cykla förut, det var rätt kul, men annars har den här dagen varit ett töcken. Imorgon tänker jag fan inte jobba över. Jag gör det bara inte.

Jag orkar FÖR I HELVETE inte ett till TOLVTIMMARSPASS imorgon. Kommer jag känna mig som en slö och onödig människa om jag går hem 16.00 fast jag egentligen lika gärna kunnat stanna och riva av fyra timmar till? Förmodligen. Kommer jag bry mig? Nej.

Alltså. Söndag kväll och jag blir kall vid tanken på måndag tills jag påminner mig själv om att det kommer bli en bra vecka för jag har drömuppsättningen av arbetsuppgifter och det är kortvecka. PEPPAR PEPPAR, bör kanske tilläggas. Det händer ju "ibland" att man flyttas runt.
Efter sammanbrottet vid köksbordet har dagarna känts lite kortare och lite lättare, och jag börjar känna mig aningens tillfreds med att behöva sätta vissa delar av livet på paus för att dra ihop pengar till något roligt. Jag har insett att det är så det ser ut i verkligheten. Och det är ju sorgligt så klart, men är man 19 är det bara att tugga i sig. Och jobbar jag över svinmycket nu kanske jag kan kosta på mig att säga upp mig någon vecka tidigare. Men det är om jag känner mig wild.

Detta kan jag gå på. Om jag vill (läs: vågar). Det känns så sjukt. Och på KOKO av alla ställen! Som jag drömt om det stället framför tjock-tvn och London Live.

Detta är jag trött på:

"Så vad ska du göra sen då?"

Ja, inte fan vet jag och lika glad är jag för det för jag får rysningar när jag tänker på hur det vore att ha livet utstakat vid knappa 20. När jag tänker på att skriva upp mig på ÅR av utbildning i en stad på spottavstånd från där jag växt upp och levt hela mitt liv får jag klaustrofobi.
Givetvis finns många fördelar. Man får nya vänner. Man lär sig kul grejer. Man känner sig smart och duktig och gör alla omkring nöjda för man GÖR nånting. Man GÖR någonting, någonting RIKTIGT. Och då slipper man den tröttsamma frågan.

Och det där passar säkert många. Att glida in med skolrutinerna fortfarande kvardröjande i ryggmärgen, gå upp gå dit skriva lämna in betygsättas osv osv osv i all evinnerlighet. Jag trodde att det passade mig. Och så försökte jag. Och så kändes det som om jag skulle hoppa 10 meter i höjdhopp. 

Efter det kom jag liksom ut ur låtsasvärlden. Det pendlade mellan en halvtom näsduksbox på bordet hos psykologen, vidriga morgnar efter suddiga kvällar när jag inte orkat säga nej eller helt enkelt bara velat slipa ner de vassa kanterna, total och underbar frihet och tystnad, oändlig kärlek, tid, självömkan, själväckel, bedövning, vilja och rädsla. Sen kom något nytt, starkt och bra och blåste bort en del annat och nu vill jag gärna ha det som lägstanivå istället för Marianergraven, men det kräver lite karantän för att allt det som är bra inte ska infekteras och vissna och dö. Just nu känns det hela relativt skitbra. Så, där har du det, Världen. Sanningen eller vad det nu är. Så nicka och var glad för att det svarta blivit mörkblått, eller sluta bara läsa. Jag vill aldrig få den frågan igen.

Mvh

Att vakna av regnet och inte av mobilalarmet för en gångs skull kändes fantastiskt.

You are every part of my beating heart You are the blood within me

En ny idé om hur livet borde vara tar form. Det är skakigt att tänka utanför lådan. Igår jobbade jag från kvart i sju till åtta, mina fötter svällde upp till äckliga klossar och efter dagens nästan lika tröga kvart-i-sju-till-sju-pass strålar och dunkar smärtan i hälarna.

Jag är så tacksam för att få jobba, jag är tacksam för att jag tjänar så bra med pengar, jag är tacksam över att jag ska få göra något jag verkligen verkligen vill och har velat så himla länge. Jag är stolt över mig själv för att jag tar mig upp ur sängen varje dag fast jag helst vill ligga kvar och gråta i kudden, jag är stolt för att jag klarade att ta körkort på så kort tid och helt själv och att jag nu kan sätta mig i bilen och åka var jag vill utan att behöva fråga föräldrarna som en barnunge. Jag ser fram emot att lämna lagerjobbet och allt ont som hör till det bakom mig, att se mer av världen och av mig själv, att lära mig nya saker och få nya perspektiv. Jag vet inte exakt vad jag vill men jag vet med bestämdhet vad jag inte vill och det är ett bra steg framåt.
Trots allt detta som är bra och sant och på riktigt, är det som en svart, isolerande filt på insidan av mig, som om hela jag liksom vore fodrad med någon slags mörk tysthet som sväljer alla ljud, som slätar ut toppar men förstorar dalar, som hela tiden håller mig på den papperstunna kanten. Och allt det där pågår inuti, det virvlar och är blickstilla. Och så tror någon att jag bryr mig om en fånig skriven replik på sånt som står här. Haha.

När jag tänker på imorgon är det som om allt inuti blir tungt och svart och jag tror inte jag kommer kunna kliva ur sängen. Jag vill gråta gråta gråta hela dagen istället. Jag är trött på att ha det så här. Att hela tiden balansera. Fy fan vad trött jag är på det.

Bröt ihop i köket. Igen. Såg ingen mening med livet. Igen. Såg ingen mening med mig. Igen.

Imorgon ska jag låtsas att jag är ensam därinne och jag ska påminna mig själv att jag gör mitt bästa, jag gör faktiskt mitt bästa.

I helgen har jag vilat mina ömma lemmar i soffan med utsikt över älven och samtidigt börjat se om en av mina favoritserier från när jag var... 15? Den heter Hex och är alldeles alldeles underbar. Mest för att den är så himla B och töntig, men givetvis också för den enorma spänningen. Jag klämde hela säsong ett på en dag, men hittar inte säsong två nu. J O B B I G T .

Orkar inte Håkan Hellström och Markus Krunegård i ALDRIG sinande ström genom väggen.

Fy FARAO vad det är härligt att bara jobba till två på fredagar! Då har man precis lagom tid att bli en riktig människa igen till femtiden ungefär, och då kan man röra sig bland folk igen. Just nu ligger jag nyduschad och rosig på sängen och känner hur undersidan av fötterna sakta sväller ut igen efter en dag i arbetarskorna. Härliga tider!

Korten på bordet. Jag tycker att den här låten är jättebra.

Platt fall för podcasten ikväll. Vi var för trötta. Jag skulle somna nu om jag blundade.

Mysterium of the day: Vaknade 12.08 - är trött nu.

Jag hatar dig du äcklar mig skönt att inte behöva se ditt vidriga ansikte mer

Jag hade inte tänkt på det så förut men när jag fick det framlagt för mig för några dagar sedan blev det så tydligt, det att man känner i hela hela kroppen hur svackan är på väg och man blir rädd, ungefär som att stå vid kanten av en brant och känna hur man sugs nedåt men man försöker hålla balansen.

Nu surrar det och molar i bröstet och huvudet, det är som om hela jag går runt och håller en sån där låg telefonton. Kroppen väger elva ton, jag vet att det kommer kännas värdelöst snart. Längtar inte direkt.

Grinar till slutet av December Boys och är så stört trött. Kan ha något med varann att göra.

NOT FOR ALL NORTH CAROLINA

Jag har nu lyssnat på All My Little Words kanske tio gånger och den är fortfarande jävligt bra. Den har då klarat sig väl undan tidens tand, eller vad man säger. Om ca en minut ska jag duscha för andra gången idag, ta på mig mina mjukaste kläder och sätta upp håret mitt på huvudet så det inte ger mig nackvärk pga tyngd. Sen ska jag se December Boys eller nåt annat som ger mig en härlig känsla inuti och sen kanske toppa av allt med Harry Potter. I bokform då, som det var ämnat att vara. Sen förutspår jag oavbruten sömn till ca 12.00 imorgon, då jag kommer vakna i ultrarapid och känna att jag slösat bort hela den lediga dagen. Ja, det var väl allt.

Åååååh jag vill också ta studenten igen. FO var så himla glad. Det verkade så kul. Min egen var ett jävla fiasko.

HUR kan det vara helt jävla OMÖJLIGT att HÅLLA KÄFTEENNNNN? Jag har försökt sova i en jävla TIMME typ och de måste tydligen sitta i köket och lyssna på datorskrålig musik och SJUNGA MED. Och om typ tio timmar ska jag stå pigg och fräsch på lagret igen.

Det öser ner och jag dryper av kallt hårt vatten men jag tror att det ger nånting och det håller mig igång. Nu ska jag duscha och sen sova.

fast car

Jag skulle vilja veta hur det känns att vara riktigt glad igen. det här har blivit ett standardläge.

Idag är det söndag och det känns förjävligt. Jag vill inte sätta tänderna i en ny arbetsvecka imorgon. Det är bara några timmar kvar. Och jag vet att man inte ska klaga, och jag vet att andra jobbar sjukt mycket mer än mig, och jag vet att det är för att jag ska kunna göra saker jag verkligen vill senare.Men det känns så jäääävla trist att vara inomhus hela hela dagarna och inte ens se solen. Och inte få bestämma själv. Och inte få sova.

Ibland tänker jag att det måste vara så himla skönt att liksom kliva av tåget och fokusera på det lilla livet. På att vara glad och att kanske laga god mat eller vara med de man tycker om. Släppa alla högtflygande planer på att rädda världen, göra något stort, utnyttja tiden, vara ung, leva ut drömmar, klättra högt, vara bäst. Bara blunda, andas ut och släppa allt det där. Slippa tidspress, förväntningar, krav, bli utvärderad och betygsatt.

Bra då vet ni

 

you're useless to me, Jilly Armeen

jag är på väg hem. det är gråtigt inuti. vet inte varför. ibland känner jag mig liten. liten som i barn och liten som i oviktig.

This boy has broke down This boy is cracking up

Vet ej om jag ser fin ut eller bara som en fluffig panda i håret just nu

Idag har jag vaknat sent, kört bil, handlat två nagellack för 20 kr, målat naglarna i bilen, duschat. Nu ska jag piffa till mig, sen åka på festivities.

Alltså oh no, jag som var helt harmonisk och lugn medan jag lyssnade på Eddie och hans gosskör, men nu har det glidit över i humöret jag alltid har efter klockan 00.00 - jag hatar allt och alla och jag vill skrika rakt ut och slå någon. Eventuellt grina. Jag fattar inte var det här kommer ifrån, det liksom bubblar upp efter att det tolfte slaget klingat ut och sen vill jag bara skrika JAG HATAR DIG till hela världen och riva mig själv i ansiktet/armarna så det blöder. Obs inte skämt.

Japp. Nu såg jag trailern. Den är allt jag kan önska mig.

Plus film jag kommer BEHÖVA se snarast möjligt: Les Misérables, den från 2012. Gissa vem som är med?

AVE MARIA

ALLTSÅ DET HÄR HÄNDER JU INTE OMG OMG. Ligger i bädden och är en SEKUND från att somna. Och så bläddrar jag slappt igenom bloglovinfeeden (eller vad det nu heter???) och ALLTSÅ VAD SER JAG?! En inspelning av my lover Eddie Redmayne som använder sin magnifika röst till att sjunga en av mina finaste sånger ever! När han gick på Eton dårå. Ryset i min kropp nu. Om man har lust kan man ju lyssna här.

Livet just idag känns så himla himla bra. Det är fredag, det var kort jobbdag, jag ska spendera kvällen med Ei och Gullan På Bussen (kattungen heter det tydligen?!??!!??!?), jag känner mig så sjukt nära det jag drömt om sedan jag var kanske fjorton år och jag platsar till och med. Jag platsar. Och jag tror att allt kommer ordna sig med pengar. Och jag får sova hur länge jag vill imorgon.