Nu, kanske

Jag hade gråten i halsen hela tiden, och jag vet egentligen inte varför, men nu har jag och mamma gjort en lista på saker jag ska göra i mitt liv den närmsta tiden. Den listan känns bra. Jag gillar listor. Det har alltid varit det enda sättet för mig att strukturera upp tillvaron, minnas allt som ska minnas och inte missa något viktigt på grund av mitt vanliga slarv.

Vi satt vid köksbordet och pratade om allt i lugn och ro och jag blev inte ens arg eller fick det jobbiga trycket över bröstet och känslan av att tiden bara ramlar på och jag rör mig som under vatten, långsamt långsamt och jag  kan lika gärna sluta planera för jag kommer ändå inte hinna.

Och som vanligt föll allt på plats när min älskade, älskade mamma lyssnade och redde ut och gav förslag. Och nu känns allt lätt och skönt igen. Jag har en plan. Jag har ett mål, eller i alla fall något som liknar ett. Jag förstår lite bättre var jag är på väg. Jag vet inte vem jag är, vad jag kan och är duktig på eller vad jag vill, men jag ska boka in ett terapimöte (eller vad det kan tänkas heta) imorgon och se om det kan hjälpa mig att reda ut såna saker. Och kanske en del annat. Och just nu känns allt ändå rätt bra.

cinéma

Nu är jag hemma och om ett tag kommer Jo och E och hämtar mig. Jag är lite nervös eftersom Jo inte kört bil på några månader. Vi ska på bio. Det blir kul.

Far far away

Om ett litet tag ska jag sätta mig i bilen och efter det kommer jag vara isolerad i två dygn, kanske mer. Det är inte ens jag som bestämmer. Jag har ingen lust alls att åka till sjön, det är som att ångesten sitter i de blommiga väggarna ibland. Jag är rädd att inte ha något att göra, så att jag har tid att tänka. Därför har jag packat ner två DVD-boxar och den tjockaste boken jag har. Vi ses på andra sidan radioskuggan.

Smälter pga detta:

http://patrickwolfpalisade.tumblr.com

News from my bed

Jaha, "detta om detta!" sa Tiden och så var julen över och förbi. Jag har en vemodig känsla i kroppen. Sedan mitten av oktober har jag suktat och längtat och väntat på denna konung av högtider, och så bara small det till och sen var det slut. Precis som vanligt antar jag. Och istället för att hemvända idag har jag bara hemmat, dvs stannat hemma och glott på Midsomer och levt det glada pensionärslivet istället för att supa skallN i bitar med jämnåriga. Och lika glad var jag för det, men gladast var nog foten, så att säga.

A VERY MERRY CHRISTMAS

GOD JUL BLOGGEN XOXO

Jag har ingen riktig julstämning och snön kommer regna bort inatt, men det känns ändå kul att det rent tekniskt är julafton idag!

Dan före dan

Julefriden sänker sig över hemmet och nu har mammas födelsedagsgäster gått hem, och vi ska ta en kort breather innan julskinkan ska griljeras och granen tas in och kläs och sill och skinka provsmakas och jag ska bädda sängen med mina juligaste sängkläder och ta fram flanellnattskjortan. Men först ska jag och L se på Harry Potter och De Vises Sten.

O r k a O r k a O r k a

Allt känns jobbigt idag. Själva skinnet känns jobbigt, håret känns jobbigt, ögonen är jobbiga och jag vill bara duscha, sen sova. Och aldrig mer behöva resa mig upp. För det är jobbigt att gå, hela foten värker efter igår och mitt huvud gör ont. Och jag är hungrig och irriterad på allt och alla som är här. Eller som inte är det. Jag vill bara att alla ska hålla käften och att allt blir som det ska igen.

Passive me Aggressive you

Jag vet att jag är lite sur idag för jag är trött och har ont, men jag blir så jävla MATT av all denna smygilska som sipprar fram mellan orden. Jag blir så sjukt TRÖTT av ENSAM ÄR STARK och DU GÖR FEL, MEN DU VET JU INTE BÄTTRE FÖR DU ÄR ETT BARN OCH JAG ÄR VUXEN, DU KANSKE OCKSÅ KOMMER FÖRSTÅ EN DAG. Jag trivs bra med tillvaron där ingen är bättre än någon annan, alla har olika egenskaper och på ett sätt kompletterar man ändå varandra, hur klichéartat det än kan låta. Det känns bra att vara behövd. Det känns bra att någon ringer och frågar en något som den tänker att "det kan nog hon". Det känns bra att bli anförtrodd något. Det känns bra att kunna prata utan att behöva väga varje ord. Det känns bra att vidga vyerna och genomgå aha-upplevelser och tvingas omvärdera saker på löpande band, och det bara för att jag klivit utanför den där pyttelilla cirkeln jag kanske ristade själv en gång, i asfalten på skolgården någon gång i begynnelsen. Den kanske är på väg att försvinna, eller så växer jag långsamt ur den och töjer dess gränser mer för varje gång jag faktiskt kan bidra med något, och inte bara kommer till ett redan dukat bord, ett kit som redan är komplett. Eller tycker sig vara.

Lilla Julafton i Floggaläggan

Nu är saker för imorgon ordentligt bestämda och det ska bli så kul att träffa Jo för det var länge sen, och Räkan har man ju inte sett röken av utom på diverse elektroniska skärmar. S sprang man ju runt och var dum i huvudet med bara för några dar sen, men det ska ju bli kul ändå. Vi ska julhandla och stroppa runt på stan och känna oss julfina, fika med C och sen julstöka i Jos kök hela dagen tills vi stupar och vaporerar till ett dis av nejlikor och senap. Och Räkpojken ska få julklappen jag tänkt ge henne i ett år nu. Den kommer göra succé. Det kan inte gå på något annat vis. Nu ska jag hälla lagen över sillen och sen är den klar.

Mat

Jag glömde att köpa ingredienser för dubbel sats till sillen, men efter att jag kompletterat med mer rödlök och lite sånt fint kommer jag stå och röra i grytorna som ett proffs. Jag kommer vara mycket stolt över mig själv, för jag brukar knappt koka nudlar annars. Idag fyllde morfar år, så det var middag och tårta, och imorgon är det mat hos farmor. Man gör ju inget annat nu i juletider.

03:58

Ja och så var det mitt i natten igen och jag och Räkpojken sitter i varsitt hus i varsin skog och ser på samma Jason-klipp och tillåter oss att nörda ner oss ordentligt, bara för att vi just inatt är lite känsliga och saknar det ständiga bakgrundsbruset om flickors rätt att gå i skolan på skånska.
Saker som gör mig så himla glad: Räkan vill sitta uppe hela nätterna och prata om mat eller framtiden eller saker man hatar, C ringer och pratar i timmar och bryr sig på riktigt, S är hemma från Paris och har finaste lockarna och Jo är som Jo är och man vill bara inreda en mysig bur med massa kuddar åt henne och ha henne vid sin fotända forever och lyssna på allt hon säger, både det smarta, det jobbiga och det konstiga. Jag är glad att vi delade ett svettigt tält för några månader sen.
Imorgon ska jag lägga in sill.

Saknaden

Jaha. Jaaaaahaaaaaa. Nu har Musikhjälpen gjort slut med mig. Jag kommer sörja i ett år, tills de återvänder och får mitt liv att åter blomstra. Om Jason inte är med nästa år igen kommer jag tappa livslusten.

Jag lider ju av kraftig förlossningsskräck, men om jag skulle föda någons barn så skulle det vara Jasons. Och det skulle bli vackert.

Saker jag kommer vilja ha om ca sju timmar: bacon

Söndag på en lördag

Så konstig dag idag. Blev väckt halv två och nu är det ett obestämt något fram till jag ska börja göra mig färdig för ikväll. Jag vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv tills dess. Och jag har bara ätit två lussebullar till frukost. Ei kom och gav oss en julklapp och var världens sötaste som vanligt, och vi fikade innan jag ens vaknat till liv ordentligt. Han for omkring över mitt golv och frågade varför han inte hade färg på sina fingrar. Så jag tog fram nagellacket, men han ville inte ha för jag hade inte alla färgerna han brukar få. Bara rött. Så det gick ju inte. Sen frågade han varför jag hade en sådan tröja jag hade. Det är en klänning, sa jag. "Har du ingen rumpa?" undrade han då. Jag sa att det hade jag, men den var under klänningen så den syntes inte så bra. Han trodde inte riktigt på det, så han kollade efter. "Och kalsonger hade du också!"

Secret Diary of a Call Girl

Hur stor separationsångest är det okej att få efter att man sett slut på en serie?

Impossible is nothing

Tåstatus: onaturligt böjd och röd. Dock mindre svullen. Vill VERKLIGEN kunna gå på fredag. Helst redan imorgon, men VERKLIGEN på fredag. Orkar inte halta runt i Staden.

Idag är jag mycket mycket stolt över mig själv. Stolt och nöjd. Eller, först var jag missnöjd över mig själv och hela mitt väsen, för jag vaknade halv ett. Men sen tog jag tag i mig själv och detta hände: JAG. STÄDADE. GARDEROBEN. Å H  S Å  H I M L A  D U K T I G T  A V  M I G   J A G  V I L L  G E  M I G  S J Ä L V  EN  P R E S E N T  E L L E R  Å T M I N S T O N E  E N  M E D A L J !

And I have to speculate that God himself did make us into corresponding shapes like puzzle pieces from the clay

Ja. Jag är fortfarande vaken.

Äntligen planer

I min väldigt flytande och oformliga tillvaro känns detta väldigt bra: på torsdag fyller C år, och S kommer hem från Paris. På fredag ska jag träffa basgruppen igen, och prata om De Stora Frågorna över diverse fyllda glas. På lördag ska jag dansa med C och fira. Och nästa vecka ska det julstökas hos Jo, med julhandling, minijulbord och allt som hör till. Älskar när almanackan fylls med roliga saker och inte bara stress eller ingenting.

Musikhjälpen

Jag ÄLSKAR Musikhjälpen. Det är bland det BÄSTA jag vet att kunna slå på tvn mitt i natten och så får man vara med i mysigheten. När man inte kan sova. Jag tror det egentligen grundar sig i den vintern jag hade körtelfeber och var hemma i sex veckor, och vände helt på dygnet. Det året kollade jag på Musikhjälpen nästan oavbrutet, och det blev liksom som en länk till omvärlden. Man blev ju ganska isolerad. Dels för att jag var tvungen att sova middag efter ansträngningen att gå ut efter posten, och av den enkla anledningen saknade möjlighet att umgås med folk, men också den lite mer inofficiella anledningen: jag luktade för illa för att våga gå ut ur mitt rum. Det kom med sjukdomen alltså. Det är tydligen ett symptom. Äcklades djupt av mig själv. Så, där har ni sanningen.
I alla fall så har jag alltid tyckt om den här "det händer något stort"-känslan. Den som gjorde att jag satt klistrad framför prinsessbröllopet, och som höll mig kvar framför Nobelmiddagen i lördags. Jag blir helt varm och mysig inuti. Det känns som om jag är part of something bigger. Synd bara att jag är för fattig för att ge dem pengar.

Sängläge

Ibland tänker jag på vilka som läser här egentligen. Jag vet ju några, de som jag känner i verkliga livet och sådär, men jag undrar om det är någon mer eller om det bara är den handfull läsare som jag redan känner till. Jag vet ju givetvis att det inte är chockerande många, men det känns kul och lite svindlande att tänka att det töntiga jag ligger här i min säng med knäckebrödssmulor i och skriver, kanske läses av någon i andra änden av landet.

Brumalia

Oh, idag beställde jag Brumalia också! Spänningen är olidlig.

Lots sometimes

Jag försökte minnas idag, och det gick inte. Hur det känns. När jag tänker på det känns det nästan fånigt. Att man kan vilja offra så mycket för någon man knappt vet vem det är, och att man känner så mycket och starkt. Det är så avlägset nu. Det jag förnimmer, när jag verkligen försöker, är något slags barnsligt minne av fjärilar och värme. Inte den hisnande, enorma, solida och trygga känslan som fyllde varje hålrum, varje tomrum. Som var som en omfamning och ett djupt andetag efter att ha varit under vattnet. Som alltid fanns där, mot huden, inifrån och utifrån. Som en varm försäkran. Och allt jag vill är att bli påmind.

FAN

JÄVLA JÄVLA JÄVLA ALLT!!!!!!!!!!!!! Passade på att gå in i en dörr med högerfoten nyss och nu har jag brutit/stukat mittentån nåt helvetiskt. Det gör så jävla jävla ont, och jag skäms för att säga det för det låter töntigt att ha ont i en tå. Men far åt KUKJÄVELN VAD DET SMÄRTAR. Jag kan ju inte ens gå för helvete. Och imorgon skulle ju jag och Räkpojken *göra stan* i jakt på de sista julklapparna, och rulla i fett på McD. Vi får se om ett julmirakel inträffar under natten, annars blir jag väl sängliggande imorgon. Igen. Universum/kosmos/Gud... Jag gör slut med dig nu.

Ett ickeproblem

03.30 kan det gå åt två håll. Antingen känns det som om imorgon kommer vara den bästa, mest produktiva dagen på månader. Eller så känns allt bara meningslöst och som om jag lika gärna skulle kunna sova bort hela dagen. Just nu känns det halvfestligt att ha "köp keso" som enda punkt på imorgons att göra-lista.

Men hej

Vi såg Simon och Ekarna och den var bra. Och detta: har utvecklat kärlek till Bill Skarsgård. Men den är kanske... 70% fysisk, så jag vet inte om jag bara är i en fas av need some lovin eller om jag vill gifta mig. Time will tell.

Ekarna

FO skulle visst till Skottland. Jaha, så var det med det. Men EO var där, och jag tycker så mycket om henne så åh. Som att vi vore syskon på riktigt nästan. Och sen när alla åkt hem var bara jag och mamma kvar i sommarstugan, och såg Funny Games mitt i natten och blev rädda. För att vi var i ett sommarhus. Ensamma. Mitt i natten. Med kylen full av ägg.
Nu ska jag duscha, ta på mig en klänning och låtsas som om jag är söt och fin, äta nån torr kesoblandning och sen åka ner till bion. Alltså: min förslappning har gått så långt att jag blir glad att få "klä upp mig" för att gå till Folkets Hus.

Tick Tock Goes The Clock

Jävla helvete helvete helvete nu är jag fortfarande vaken igen fast jag borde sovit för minst tre timmar sen och VARFÖR GÖR JAG ALLTID SÅ HÄR FAN. Och imorgon ville jag följa med C till Staden och springa ärenden och känna mig viktig (som sällskapsdam endast då, men ändock) med henne men jag har lovat att jag ska tvätta och städa och packa och stå redo när klockan slår fyra. Då blir det visserligen roligheter med FO, men det känns ändå stressigt. Jag vet inte vad det är med mig nuförtiden, jag blir helt tokig av stress för minsta lilla planerade sak. Igår när jag vaknade och såg att jag sovit en timme för länge (obs hade ingen tid att passa överhuvudtaget, det var bara i mitt huvud jag bestämt mig för att gå upp en viss tid och göra vissa saker) blev jag skitstressad och började rationalisera bort saker från min att göra-lista innan jag ens kommit ur sängen, bara för att jag tänkte att jag inte skulle hinna. Vad är felet?! Och imorgon har jag EN tid att passa - 16.00 - och ändå känns hela dagen förstörd. Jag måste börja gå upp tidigare eller något. Det känns som att tiden bara springer genom mig.

You can get addicted to a certain kind of sadness

Måste sluta. Måste skära av, bort. Inte värt det längre ju. Aldrig varit värt det. Aldrig varit värd det. Jag minns inte din röst längre.

Duktighetsministern

Idag har jag förmått min kropp att göra mer än jag gjorde på hela förra veckan, sammantaget. Jag har lagat mat, hängt tvätt, tvättat, promenerat, handlat viktiga saker jag sagt åt mig själv att köpa i tre veckor, INTE handlat godis/chips/kakor, växlat in min vinstlott från födelsedagen till två nya = kommer vara miljonär när denna dag är över (tänk om jag är det!!!!), dammsugit hela huset, vattnat alla blommor och sorterat alla jävla sladdar som legat som ett helvetestrassel bredvid sängen i veckor. Och ätit macarons i sängen medan jag grinat framför Oprah. Glamoröst. Nu lyssnar jag på P3 Dokumentär och förkovrar mig. Imorgon tror jag att jag ska ta tag i min personliga hygien och KANSKE angripa den numer katastrofområdesstämplade garderoben. Min plan är att ta famnen full med allt som ligger överst först några varv, sen gå på hyllorna och sist det som fortfarande är upphängt på galgar. Sen ösa ner det i en hög på golvet, sortera och vika. Det jag inte vill/kan ha längre ska jag sälja på Tradera och således bli fruktansvärt rik. Jag har denna vecka även lämnat in timrapporten från jobbet förra månaden och dessutom jobbat lite till. Das war alles. Tack för mig.

Uppbokad

Efter ett mycket otrevligt möte med en arbetskamrat utanför Ica igår bestämde jag mig idag för att äntligen ta tag i mig själv och skriva in mig på den där satans "önska jobbpass"-listan jag var på kurs om tidigt i höstas PÅ MIN FRITID. Tänkte att jag skulle chocka alla non-believers på jobbet som anser mig vara en slashas och ta både nyår och nyårsdagen. Så nu håller jag tummarna, men samtidigt inte, att de ringer och ger mig de passen. Pengarna kommer bara rasa över mig om jag får dem, med tanke på att det är saftigt OB till de där härliga röda dagarna. Med den lönen är mitt vuxenkonto närmare fördubblat, och jag kommer leva loppan. Alternativt spara till resa, där jag kan leva loppan på isländska (/annat språk, beroende på hur väl denna jobbjakt utvecklar sig).

I go alone 

In the dead of night 

and crawl the forest 

to wrong my right

i burn my clothes

i roll in earth 

and give myself

a second birth 

Fyller år (nästan) helgen vecka 48 jaoooo

19

Jag börjar mitt nittonde år i en lätt berusning, lagom för att göra saker jag inte trodde jag skulle våga, men inte utan kontroll. Nu försöker jag kolla på film men det går inte så bra att fokusera, och imorgon får jag massa presenter!

Lördag

Ett dumt, dumt hopp, men kanske inte en dum idé. Och vad har jag att förlora?

Tralala

Idag var jobbet roligt och de blev så himla glada när de såg mig. Imorgon ska jag på genusmiddag och på torsdag ska jag skåla i öl till min egen ära. Och på lördag ska jag dansa. Jag tycker om alla mina fina söta vänner. Jag hoppas att allt blir bra.

Sometimes it hurts instead

Jag känner i hela kroppen, i ryggraden och i fingertopparna, att det kommer hända den här veckan. Det skulle vara så självklart, om det skulle ske de här dagarna, innan min födelsedag så att han förstörde den igen trots att han för länge sedan glömt den. Han kommer stå där, med henne under armen och sitt nya skägg över hela sitt nya ansikte och inte se mig. Inte känna någonting alls. Inte röra en min. Precis som förra gången. Precis som alltid. Och jag kommer låtsas som ingenting, men inuti kommer något gå sönder igen. Och jag vill inte det. Inte om det jag kände idag betyder att det är lagat, helt igen. Jag vill inte låta honom komma in där igen, rakt in där allt det sköraste finns, men han når dit på en blick och sedan blöder jag igen.

Sometimes I feel like

Hela dagen idag har jag känt mig helt kär, men det finns ju inget objekt jag fäster dessa känslor vid så det är bara något konstig slags flygande maskrosdun som värmer mig inifrån men som också får mig att längta till döds efter att träffa någon att låta känslan slå rot i. Det kanske är ett klartecken från inuti att det är grönt ljus igen. Det kanske är en startsignal. Det kanske funkar igen, det där hjärtat.

All was well

ÅH VAD SKÖNT JAG ÄLSKAR DIG C!!!!!!!!!!!!!!!!!

Advent är mörker och kyla (min favoritlåt i barnkören)

Fint ändå att det kom snö på första advent. Och idag julpyntades huset, och så åkte vi och köpte den OBLIGATORISKA honungssenapen på klostret. Och bakade pepparkakor. På fredag fyller jag år och sen C och sen mamma och sen julafton!

Och jag är så feg egentligen, för hade jag inte varit det hade jag sagt det högt.

S i l e n c e

Läser säkert inte ens här. Bryr sig kanske inte. Eller nej, det var elakt. Bryr sig. Men kanske inte som förut. Eller, jag vet inte. Känns ännu mer som om jag saknar värde, som att jag inte tillför något, som om jag är töntig och i vägen och inte passar in. Som om min roll är bortediterad och inte har en plats mer. Bara kanske hemma, bara kanske i sängen eller soffan eller köket, men aldrig i musiken och i ljuset och i skratten och där saker händer som det pratas om som minns som berättas om. Kanske är det mitt fel egentligen. Kanske har jag blivit grå och trist och efterhängsen och jobbig och ful och dum. Det är så jag känner mig, onekligen. Här i mitt hus, går aldrig ut, ser inget nytt. Det är kanske därför. Men jag saknar.

Den här bloggen är så jävla dålig.

Joyeux Noel

Såg just Joyeux Noel och grinade från början till slut. Herregud vad bra. Herregud vad sorgligt.

Kvitto

Saker börjar kanske ta form. Jag börjar kanske kanske kunna greppa något fast och konkret när jag trevar i den här dimman som ligger mjölkig och ogenomtränglig över hela mitt liv, min framtid och mig. Det kanske är så, att ju närmre man kommer, ju mer skingrar den sig. Igår grät jag tills jag somnade halv fem, för någon annans skull. Kanske egentligen min. Det är nog ett ganska tydligt tecken, och det ska faktiskt bli skönt att ta tag i det här nu.

Snartttttt

Även fast det kanske är för tidigt börjar jag redan planera våra fredagskvällar, vad vi ska laga för middag, utflykter vi kan göra på lördagarna och promenaderna vi kan ta på söndagarna.

Är ganska kul, även som handikappad.

Jaha. Medan jag tycker synd om mig själv och lunkar fram som en pensionär här hemma så är C i huvudstaden och efterfestar med Skrillex och Wiz Khalifa. Inga konstigheter. Jag frågade om han presenterade sig "MY. NAME. IS. SKRILLEX." men hon har inte svarat än. Hon kanske snackar AIK med Wiz Khalifa, who knows?

Vekling

Nej nu är jag TRÖTT på att ha ONT och att HALTA och vara SVULLEN och inte kunna röra sig. Vill ju att detta ska ha gått över tills på lördag. Det här är så jävla äckligt, det känns som om senorna i knät sitter runt ett stort klot och när jag rör benet glider de omkring på det där klotet. Det tar emot på fel ställen. När det här hände sist sa läkaren att jag kanske skulle behöva operera om det hände igen. Känns ju sådär. Att kunna böja benen är ganska viktigt i min vardag.

PARTY LIKE A ROCK STAR

Igår åkte jag till Staden igen. Först gled jag hem till F i stadslyan och åt stark men god thaigryta och drack äppelvin. Sen satte vi av till fots mot inflyttningsfesten hos JoH och där var det en miljard människor och ungefär lika många grader celsius. Vi skrattade och pratade med roliga och åt kakor och goda röror på kex ("chips") och sen skulle vi på nation men vi hamnade på McDonalds och så kan det gå ibland! Men nästa helg är det Deportees och då ska vi INTE äta fett istället.

Tråkig sak: På väg från lägenhetsfesten in till stan råkade man ju ramla på hala löv va och vred knät IGEN = har haltat sedan dess. Skäms för att vara *hon som ramlade* men det var ju inte på grund av fylla, det var ett ärligt misstag som kunde hänt vem som helst! Alkoholen lindrade bara smärtan, så den verkade endast positivt i situationen. Idag har jag huggit julgran och linkat omkring i skog och mark, och nu ska jag vila min lilla kropp amen.

I woke up today in a very simple way

Jag vaknade nyss. Igår var väldigt trevligt och åh vad jag tycker om basgruppen!!!! Ju mer jag lär känna dem ju mer vill jag att det ska kunna vara så här för alltid, att vi kan träffas allihop och prata om viktiga eller oviktiga saker tills vi blir gamla och grå. Men snart kommer väl folk spridas lite över världen och vi kommer glida isär och inte ha så mycket gemensamt längre och så. Men tills dess kan vi ju ses och skratta och berätta saker som ingen visste förut om varandra. Ett liiitet, litet obehagsmoln bara, som seglat upp, men annars var allt jättemysigt. Nu ska jag äta chipsen från igår och kolla på How I Met Your Mother.

Mindre nervös

Nu har jag städat, dammat och dammsugit. Fortfarande iklädd pyjamas. Är svettig och äcklig. Nu ska jag smyga genom alla nystädade rum och duscha, sen handla och jag är så JÄVLA RÄDD FÖR IGÅR LÄMNADE JAG FAVVOCYKELN VID TORGET OCH FICK SKJUTS HEM = KAN VARA STULEN INATT ÅH NEJ!!!!!

Nervös

Nu är jag som vanligt efter i min tidsplanering och nervös som fan för Basgruppen kommer ikväll och jag ska städa och handla och göra mig fin och jag skulle gått upp ur sängen vid tio SENAST men nu är klockan 12.50 och här sitter jag!!!!!!!!!!!!

Chokladboll och te

Jag fick jobba idag igen, men jag sov bara 3 timmar så det blev en jobbig dag. Somnade till medan jag ströläste Flugornas Herre i väntan på att någon behövde hjälp. Det skäms jag ohyggligt för nu.

Efter jobbet gick jag direkt till bussen och åkte in till Staden. Där mötte jag K på stora torget, och vi nationsfikade och pratade i tre timmar. Först var det lite stelt och konstigt, vi har ju inte suttit ner och pratat ordentligt på över ett år. Men sen släppte det där obekväma och det kändes bara så himla skönt. Hon var glad och kanske kär och tyckte att mina planer lät kul och spännande, inte dumma och misslyckade som jag kände när jag berättade dem. Hon pratade om sin utbildning och om lägenhetsjakt och om han som kastat bort henne. Sedan pratade vi om J och I. Jag älskade allt hon sa. Jag ville spela in det och lyssna på det tre gånger om dagen i månader. Fast det kändes lite sorgligt när hon berättade om den gången hon och J pratat om mig första gången, innan hon ens sett mig, precis när jag och J träffats. Och på bussen hem var det så konstigt att åka förbi husen där han bor nu. De bor nu. Någonstans där inne sitter han just exakt nu, tänkte jag, och tittade ut över hyreshusområdet. Sedan sov jag hela vägen hem.

Nova

Inatt sov jag två timmar. Sedan ringde klockan för jobb, 06.00. Sådana morgnar är det värsta jag vet. Och sådana nätter är ännu värre. Jag hatar att jag fortfarande tänker allt det där, att jag fortfarande minns. Och nu är jag rädd för att det enda jag ser fram emot ska gå förlorat och jag är arg på min egen feghet och min hjärna känns som gröt som jäser mot kraniet och får mig att må illa. Jag vill bara sova tills allt är bra och ordnat.

Mind

Idag började jag grina när mamma och pappa bara frågade helt lugnt NÄR jag skulle åka till Vardetnublir, för att de på grund av ett missförstånd fått för sig att jag skulle åka i februari. Jag har inte velat leta ordentligt hittills, för jag har så svårt att se mig själv i den situationen och i det sammanhanget, "det är ju bara att bita ihop, äsch det är inget", men jag borde nog hitta en psykolog på riktigt nu.

To the Lighthouse, My Friend

Detta var DET. BÄSTA. JAG. N-Å-G-O-N-S-I-N. SETT. Jag ville bara explodera i små partiklar och sjunka in i Patrick Wolfs kropp och ligga där för alltid och bara få VARA EN DEL av det OTROLIGA han faktiskt är. Och William stod vid merchen och jag blev helt pirrig och starstruck lite och varm inuti för det var så fint och jag köpte en tour poster av honom och kände mig skithäftig fast jag bara sa "poster" och "thanks" i princip. Den ska jag sätta över min säng och sen be till den varje kväll. För hur kan man inte vara värd det när man har en FALK på axeln när man står på scen?! Plus spelar ALLA bra låtar (nästan) och sjunger som om man själv är ett intrument. Och det blixtrade och dundrade och kändes i magen. Förbandet var ruttet dock, och det var fruktansvärda väntetider och köande (inte pga mycket folk, för det var precis lagom, utan pga konstig planering) men det var SÅ HIMLA VÄRT DET och hela jag känns som en ballong fylld med fyrverkerier och ÅH KOM TILLBAKA SNART, MIN ÄLSKADE PATRICK WOLF!!!!!!!

TIME OF MY LIFE

Idag ska jag se Patrick Wolf och det kommer bli helt jävla otroligt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Now you're just somebody that I used to know (you didn't have to stoop so low)

TRÖTTHETEN/ILSKAN

Efter helgen är jag dränerad, och inte av dans dans dans utan av tjat tjat tjat om död, besvikelse och tider som flytt. Det är knäpptyst i hela huset nu, ingen orkar prata och ingen orkar lyssna. Det känns sorgligt att det behöver vara som det är, jag skulle önskat det annorlunda om jag kunde. Det känns som en kalldusch av egocentrism, blindhet  och dödsångest varje jävla gång vi träffas, och jag vill inte det. Jag vill att det ska vara enkelt och trevligt och att hon ska SE och att hon ska HÖRA och JAG ORKAR INTE LYSSNA MER. Och det är sorgligt för jag kommer säkert ångra mig när det är för sent.

Visselpipa

Ilskan är kanske dum att hålla fast vid. Inte pålitlig och trygg att gripa efter. Ett sjunkande skepp på ett sätt, men samtidigt Titanicdörren som finns där att flyta på för ett ögonblick, om man vill, men egentligen syns ingen annan utväg. Och jag vet att jag borde släppa den där dörren, för jag vet att den kommer försvinna i djupet så småningom och har jag inte hittat något annat att flyta på tills dess är jag förlorad. Men jag stannar i ilskan ett litet tag till. För jag vet inte hur man gör.

Shake it out

Det här känns så himla RÄTT. JA, jag tycker att jag är en quitter och JA jag är besviken på mig själv och JA det kommer kännas helt jävla ruttet att inte vara en del av allt det roliga som alla genusar kommer syssla med, men VAD FAN jag ORKAR JU INTE? Varför ska jag tvinga mig när allt jag gör är att tappa hår av stress (true story) och sover fem timmar HÖGST per natt för hundra tusen tankar sticker mig som hundra tusen nålar i huvudet? Idag vaknade jag sent, såg på tv och läste i min nya bok. Sen åkte jag till Gymnasiumstaden och handlade saker och åt middag med mamma och L. Nu ska jag läsa lite till kanske, gå en promenad i mörkret med min nyladdade iPod kanske och allt jag ska tänka på är hur SKÖNT det är att idag fick jag jobb och jag ska tjäna pengar och bli GLAD och inte bli fattigare och vara LEDSEN mer. Och imorgon ska jag gå upp tidigt, promenera någon timme, sen ligga i Cs säng så länge jag bara hinner och kan, och det ska bli FANTASTISKT för det var så länge sen!

Jo

"Är det nu man ska tacka för MVGt i musik?"

Prisa gud

Så löste sig allt, allt, som legat som en hård, bultande, värkande, vass sten i magen. Och jag kan andas igen. Och jag ska göra mitt bästa nu men jag behöver inte ens det om jag inte vill. Det riktigt pirrar i cellerna av denna FRIHET jag inte känt sen dagis. Halleluja.

Linda

Jag trodde det kanske skulle vara dåligt. Att jag bara skulle sjunka djupare, sådär som efter telefonsamtalen. Eller den gången vi stod i köket och jag råkade kyssa dig på halsen fast jag inte fick. Plötsligt fick jag inte kyssa dig på halsen fast jag gjort det så många gånger att den kändes som min egen. Jag visste ju inte då att du redan sålt den till nån annan. Kysste jag dig på samma ställe som hon? Fanns hon kvar på din hud när mina läppar rörde samma centimeter? Jag bad om ursäkt sen.
Det var det där jag var rädd för, för det rusar som kolsyra mot ytan i ett glas sockerdricka. Känslorna. Minnena. Men när jag skrivit de första orden kändes det rätt, och svaret var så fint och jag kände mig med igen. Det kanske inte heller är bra, men en quick fix och jag orkar inte om inga sådana finns. Hon skrev om att hon gråtit när hon läst det jag skrev till hans mamma, då för länge sen, och hur hon saknade mig. Alla saknade de mig. Och det var fint att höra för jag trodde inte jag hade något någon kunde sakna. På riktigt.

Looking for a new place to begin

Jag kommer inte lyssna på nåt annat resten av året. Resten, resten, resten av året. Ja, förutom PW då, men det är ju standard.

But a one of these days your heart Will just stop ticking, And they sorta just don't find you till your cubicle is reeking.

NEJ.

A

Fattar inte hur jag ska få ur mig en mening till och jag har inte ens skrivit en tredjedel av tentan som ska in imorgon. Jag kommer grina ikväll.

OCTAGON

Har kollat på MMA med pappa hela kvällen. Vi var ensamma ikväll. Det osade mycket amerikanskt och mycket testosteron. När en av de tävlande presenterades som "The All-American" och dessutom var FÖDD på en amerikansk flygbas i Japan, var jag tvungen att fnissa. Vi åt glass och godis och sa "aj!" och "oh!" när det smällde ordentligt där i det som kallades THE OCTAGON ofta och med mycket mäktig röst av någon av kommentatorerna. Jag tycker att det är en idiotisk sport, jag tycker all aktivitet som har som MÅL att någon ska förlora medvetandet är fullkomligt dåraktig, men jag kom ändå på mig själv att tycka det var rätt spännande. Ibland. Mot min vilja. Jag har ikväll också insett att det är helt befängt att tro att jag någonsin kommer klara vare sig tentan eller PM, så nu slänger jag snart in handduken och bara lever på A-kassa resten av livet. God natt.

Me and my cousins and you and your cousins

Jag trodde inte det skulle spela någon roll, men en konstig blandning av glädje, värme, saknad och sorg pulserar i hela kroppen, bara av en vänförfrågan på facebook.

OCH PÅ ÖVERVÅNINGEN ÄR SÅGEN IGÅNG

Det går sjuuuuukt långsamt, men det går framåt med tentjäveln. Vill ta ett nacksving på hela skiten och strunta i den, men det är väl bara att trycka ur sig lite ord och sen ta ett till U helt enkelt. Känns som att jag går en långsam väg till galgbacken med den här tentan, men jag kan ju knappast vara den första. Det var så SKÖNT att prata med MJ, och vi insåg att vi kände precis lika. Halleluja. Aldrig har jag känt mig så totalt dränerad på intelligens och intellektuell förmåga som just nu. Ser detta framför mig: jobba inom vården forever. Kafferum, fikapaus, innetofflor, tvättmedelsdoft, dämpad tystnad, feta rumpor, lätt rasism och *fräsiga* kärringfrisyrer DAGARNA I ÄNDA. Jag mäktar inte med.

Men jag får AD PÅ H&M-REKLAMEN PÅ BLOGLOVIN

T E N T A

Det bara susar i huvudet av min konstiga sjukdom, och hur ska jag kunna få ner allt det viktigaviktiga på papper och hur ska jag formulera det till ett G och hur ska jag överleva ett till U om det blir ett och jag vill bara SLIPPA DET HÄR.

King Charles

Har både omtenta och PM till början på nästa vecka. Är en centimeter från stressgråt just nu. Vill dö.

Tröstar mig med detta, som har god potential att bli en Paolo Nutini/Patrick Wolf-kärlek i mitt liv:

Revelation

Jag har bestämt mig nu. Jag ska skriva en helt otrolig PM (vill bara säga eTT helt otroligT PM, men tydligen är PM ett n-ord) och sedan hoppa av sista kursen på uni med flaggan i topp. Det är inte värt stressen och magontet och gråten. Jag kommer aldrig någonsin få ett bra betyg så länge jag mår som jag gör, och bara tänker negativa tankar om mig själv och mina prestationer. Det funkar inte längre. Jag behöver ta tid till att må bättre. Jag ska jobba, tjäna pengar, vila, läsa böcker JAG SJÄLV valt, sova mer än 5 timmar per natt, INTE ha ont i magen, INTE ha daglig ångest, träffa Räkpojken och C mer (eftersom de båda - kanske - också kommer ha tagit en pluggpaus då), gå promenader, laga god mat, gå ner i vikt, BARA göra roliga saker som jag MÅR BRA AV. Gå på bio, börja på tantvattengympa, köpa fina kläder, INTE ha tenta över JULAFTON. Jag behöver ta ett steg tillbaka och sluta se mitt liv en millimeter framför mig, utan se det i ett större perspektiv och försöka se var jag vill gå med det. Det är mitt mål nu. Och det känns så jävla skönt att äntligen inse att man inte BEHÖVER plåga sig själv hela JÄVLA tiden. Man KAN göra saker som BARA är roliga. Det räknas också som att göra någonting. Man behöver inte läsa litteratur från 1700-talet och fatta ALLT på två dagar för att räknas som människa. Så det så.

Just nu

Jag rör mig i ultrarapid och allt gör jättejätteont. Det känns som om det ska komma ut saker ur min panna och jag är sjukt stressad över PM-skiten. Ungefär så.

Fan

Jag är sjuk = missade dagens föreläsning och kommer förmodligen missa morgondagens också = måste läsa skitmycket kurslitteratur för att fatta. Och jag vet inte vad jag ska skriva PM om än, och tiden bara går och jag får paniiiiik.

Hihihihihihhihhhhihhhihi mamma röjer i källaren så hon märker inte att jag ska se på film nu istället för att plugga hihihihi!!!!!

Sjukkkkkkkkkkukkkkkkkkk

Huvud: fyllt av bomull. Känsla: kommer ej gå till skolan imorgon. Känsla 2: kommer få totalångest om jag inte går till skolan imorgon.

En liten morgonsaga

Igår var T här. Vi såg på film. Först en djupdykning i Disneys underbara värld, och sedan Boys Don't Cry som ett härligt slag i magen. Efter den mådde vi lite dåligt, så vi avslutade kvällen i Forks med Bella och Edward. Det var ju skit som vanligt, men det fyllde sitt syfte som hjärndöd underhållning. Precis när jag skulle sova kände jag den vedervärdiga, olycksbådande stickande känslan i halsen. Helvete, tänkte jag, men orkade inte gå upp och ta en shot echinacea. Detta fick jag som ett slag i ansiktet imorse, då min hals kändes som stoppad med tre ägg. Struts. Och det gjorde ont överallt och jag ville bara dö, eventuellt somna om. Men! Inte gick väl det. Jag hade ju date med barnmorskan för blodtryckskoll, och jag vill ju gärna veta om jag är nära döden/min aorta ska sprängas (vet ej om det är vad som händer när man har högt blodtryck, men det är vad jag föreställer mig. Halspulsådern som brister i ett läte mycket likt vattenballong-mot-asfalt-ljudet, blod som sprejar över tapeterna i mitt tragiskt tomma flickrum osv). Så jag gick upp, tog en alvedon och ett glas echinacea-brus och cyklade till läkarstationen. Väl där började jag må fruktansvärt illa, och på vägen hem var jag tvungen att tvinga mig själv att inte öppna svalget på vid gavel och låta mitt maginnehåll glasera asfalten. När jag till slut nådde hemmets lugna vrå hade mamma vaknat = man får inte gå och lägga sig igen utan måste verka pigg och effektiv och plugg/städsugen. Dock hade hon gjort frukost, och vem kan vara sur/besviken på livet när smält ost kittlar smaklökarna. Visserligen var jag inte jättesugen på att äta när min mage bara väntade på första bästa tillfälle att bege sig på semester genom min munhåla, men mamma sa att man visst inte skulle ta de där brustabletterna på fastande mage och att det förmodligen var därför jag mådde illa. Så jag åt och nu känns det lite bättre. Men min alvedon börjar ge med sig så halsontet är tillbaka. Och jag är fruktansvärt trött. Detta kommer inte bli min favoritdag.

*hatar livet med Räkpojken på chatten*

*funderar på att gå till psykolog*

Internetz

Töntig sak som får mig att må lite dåligt ikväll: bytte profilbild på facebook igår. Till en photoboothbild där jag sjunger till den där bedroom eyes-låten. Och nu tycker alla att det ser ut som om jag anspelar på obscena saker med min osyldiga lilla sång-mun. Så nu måste jag ju byta bild (*viker mig*) men jag har ingen att byta till och vågar ändå inte byta så snabbt för då märks det att jag blev nervös av deras kommentarer. Hatar facebook.

Housewarming

Det var ju jättetrevligt hos Si, så klart. Sen gick jag, TK och EÅ till McDonald's och efter det cyklade de hem till EÅ och jag gick till bussen. Där var det fem tjejer som "fyller faktiskt sjutton i deceeember" som pratade om sex framför en lysten tjugosjuåring och allt kändes väldigt typiskt och äckligt. På bussen kom FO och alla hennes vänner som firat hennes födelsedag och det var kul för det var länge sedan jag träffade henne. Vi pratade och sedan sov jag lite. C och MC klev på sen också. Men jag var för trött för att gå fram till dem. Nu ska jag sova för imorgon kommer T, men först ska jag lyssna på mina finaste Disneylåtar. Till exempel Once upon a December och On My Way. Bölar.

Koma

Jag vill inte åka till Staden och Si. Jag vill bara ligga hemma och se på film och göra ingenting hela kvällen. Jag orkar inte duscha/klä på mig/sminka mig/gå till bussen/handla/ta stadsbuss ensam i mörkret till Si/ta stadsbuss ensam i mörkret hem/ta nattbussen hem/gå ensam i mörkret till mitt hus. Är ej upplagd för detta.

King of the road

Så himla mycket film har vattnat min hjärna idag. Önskar att jag kunde ägna varje dag i resten av mitt liv åt att se bra film. Åtminstone en om dagen borde man ju rimligtvis hinna? Men nu slår jag ändå ihop butiken för ikväll, efter att slutligen ha fulgrinat till Remember Me (inte mitt stoltaste ögonblick). Andra filmer jag slukat idag: Like Minds (har visserligen sett den förut, men de är ju så jävla snygga), The Dreamers, Youth in Revolt. Ja nu när jag skrev ut den kändes ju inte listan sådär ofattbart lång, men det känns som om jag bara legat på min säng med datorn på magen och bättrat på mitt liggsår hela dagen. Fast! Jag har även gjort detta idag: övningskört. Jag var kung tills jag nådde det kritiska momentet att svänga in på gården igen. Då fick jag ett mindre utbrott och pappa fick dra i handbromsen för bilen var tydligen "på väg in i grannens häckjävel" och då fick jag nog och klev helt enkelt ur bilen så fick pappa göra vad han ville. Vi pratade inte på ett tag efter det.

I'm so heavy, heavy

Som om något är så himla fel, jag är nästan nervös och stressen liksom nyper mig i magen varje gång jag tänker på skrivaskrivaskriva. Och det vet jag förstås vad det beror på, men den andra obehagskänslan har kommit från ingenstans och jag undrar varför för jag ska inte plugga mer den här veckan och imorgon ska jag till Si på inflyttningsfest och på söndag kommer T för en dag i filmsoffan och allt borde ju kännas fint. Mest av allt saknar jag nog C.

-

Det är så tomt nu. Jag känner mig värdelös. Oanvändbar. Obehövd och som om jag bara är överflödig i världen och som om jag inte har en enda sak som någon vill ha. Jag ser inte mitt syfte i några konstellationer någonstans någonsin. Fan vad det är en gammal känsla och fan vad trött jag är på att det är hans fel och fan vad jag inte orkar tänka allt det här varje dag hela tiden och FAN vad jag bara vill skära bort den här jävla ballasten och lyfta igen. Orkar inte släpa i marken mer.

Och nu fick jag veta att mamma ska vara ledig på måndag, precis som jag. Kuk. Jag som hade tänkt ta det lite lugnt.

Misslyckande

Idag är jag mest bara arg och jag sa ingenting - inte ett ord! - på seminariet idag och jag känner mig värdelös för det där satans Uet och jag vill bara kolla på film och inte hålla på och krångla hela hela tiden. Jag är trött på min familj och irriterar mig på allt de gör. Och jag har slutat tycka om mat, ingenting har varit gott de senaste veckorna och jag vill bara SOVA för jag SOVER ALDRIG.

Nej alltså det här kan inte vara ironiskt.

F l i c k o r n a i r e k l a m e n

Obs jag är säkert jättedum nu och inte fattar att man har *bytt roller* och att om man skulle skriva så här om kvinnliga modeller så skulle jag fatta att det var ironiskt. Men jag orkar inte vara så uppmärksam just idag.

G o s s a r n a i r e k l a m e n

Blir arg på den ruttna texten herr Henriksson tryckt ur sig. För det första hittar han ju bara på massa total nonsens om dessa REKLAMBILDER med LEJDA MODELLER som faktiskt inte har en historia ÖVERHUVUDTAGET, för det andra tycker jag ett uttalande i stil med "Inte heller på bild 31 är det väl någon tvekan? Det är en reklambild för Valentino, vars marknadsförare gjort sig kända för sina homoerotiska antydningar. Det gäller att tänka sig in i betraktarens ställe. Var sjutton befinner sig betraktaren? Uppenbarligen ganska nära. Nära i verkligheten eller bara i fantasin? Är killen på bilden medveten om att betraktaren befinner sig så nära? Jo, det är han nog. Sådana här killar brukar minsann vara mycket medvetna om vad de ställer till med. De representerar den halva av männen som vill bli betraktade, ett slags exhibitionister till skillnad från den halva av männen som vill titta. Båda vill i allmänhet också något mer." eller att referera till en modell som "sötnosen" känns väl jävligt UNKET ändå? Dessutom är språket dåligt.

Well the past is history and the future is a mystery and today is a gift, that's why they call it the present

MTV <3

and rise rise rise to the meaning of life

Orkar inte. Har varit hemma sedan 12.30 men har inte börjat plugga än. Och om en timme ska jag duscha, sen åka till farmor och äta middag. Vill ha ett liv igen. Hatar den här jävla tomgångstillvaron.

Bang bang

Nu har jag flyttat upp på loftet. Jag orkade inte höra henne hosta tills hon spyr igen igen igen. Känner mig ganska elak, men jag måste ju få sova.
Det känns ganska konstigt här uppe. Det är en annan känsla.
För flera år sedan bodde jag här, när farmors lägenhet renoverades och hon fick bo i mitt rum under tiden. Eller om det var när hon gjort illa höften, jag minns inte. Då brukade jag ligga här och lyssna på ljudbok tills jag somnade, och ha lampan ute vid takbjälkarna tänd för annars blev det för mörkt.

Jag och J brukade vara här ibland. När vi ville vara ifred. Ibland sov vi här. Ibland bara låg vi. En gång grät jag. Han höll om mig.
Nu står det bara en gammal toarulle kvar under nattduksbordet. Som ett hån mer än en påminnelse. Jag borde slänga den.

Skön...t

Detta går långsamt.

One is Not Born a Woman

Saker som var bra idag: Gamla basgruppen. Föreläsningen. Föreläsaren. Fika med T. Sova på bussen hem.

Saker som var oerhört jobbiga idag: Att gå upp 05.30 efter fyra timmars sömn due to superhostande syster på andra sidan väggen. Gå hem från bussen i absolut ösregn och blåst efter att ha sovit jätteskönt på den varma bussen. Inse att jag har en hel del plugg att göra som kanske inte kommer bli så gjort. För google.docs-länken jag måste ha för att läsa har försvunnit från min dator.

Men nu ska jag sätta tänderna i lite Lesbianism: An Act of Resistance och sen dunka vidare med Politiskt vald lesbiskhet. Identitet som ambivalens. Men varför stanna där? Women's Friendships and Lesbianism, Obligatorisk heterosexualitet och lesbisk existens och One is Not Born a Woman ligger ju och väntar de också. Ska bli skönt att balansera upp det hela med lite heterosexuellt Desperate Housewives mitt i.

Once upon a dream

Det var en lägenhet, fin med stora fönster och utsikt över en gammal stad av sten och kyrkor och enorma träd. Det var massa skor i hallen, och dörrar överallt. Där bodde han, och vi hade just träffats, egentligen var jag med hans kompis men de slogs och jag följde med honom hem istället. Han var söt och smal och smart, med blyga ögon. Han var kär i mig och allt var ljust och bra och enkelt. Hoppas jag drömmer samma dröm inatt.

Just nu på P3: Jag.
Och så jävla äckligtpinsamttragiskt det känns. Men jag tror det är ganska träffsäkert. Ibland.

Idag

Istället för att plugga har jag idag: sett From Hell, sett Gilbert Grape, tyckt att Johnny Depp är det snyggaste som någonsin avlats fram, ätit ett mål mat, lagat ytterligare ett, inte borstat tänderna.

The feathers are shaking and the beaks are chattering

Det är nåt konstigt på gång. Fåglarna är som tokiga. De krafsar och flaxar mot fönstren, hackar näbben mot glaset. De har hållt på sedan jag vaknade.

the future has been cancelled due to lack of interest

Idag är sista anmälningsdag för vårterminen, som bekant. Jag har inte sökt nåt. Detta gör mig både lugn och nervös. Lugn för att: jag kommer inte ha samma krav på mig när jag jobbar som på uni, jag kommer inte hela tiden vara sjukt stressad, jag kommer tjäna pengar, jag kommer ha FRITID på riktigt. Nervös för att: jag har trivts så himla bra med unilivet förutom det som stressat mig och jag vill inte känna att jag inte hör dit längre, och får jag inget jobb så är ju allt bara ruttet. Fast å andra sidan har jag ju flera jobb på G, och hatar jag livet som ickestudent är det ju bara att söka igen till nästa höst. Andas in, andas ut.

UUUUUUUUUUUUUUUUU

Nu har jag fått veta resultatet på min allra första universitetstenta. Det blev ett glänsande, skinande, saftigt U. Känns som att jag vill hoppa från ett broräcke. Aldrig i mitt liv har jag fått ett så dåligt betyg. Ja, om man inte räknar matten då. Men det gör jag aldrig.

Time of my life

Skickade just ett mail till tävlingen om att få träffa Patrick Wolf på meet & greet efter spelningen på Debaser OMG OMG OMG OMG OMG tänk om!!!!!!!!!! Kommer. kissa. på. mig.

Ingen fara

I fredags bakade jag en fantastisk kantarellpaj, packade min lilla resväska, tog Jo, E och C under armen och for över stock och sten till sommarstugan. Där var det höst och tyst och härligt. Vi spelade spel och åt och åt och åt och pratade och sen sov vi. Sen åkte E hem dagen efter, men lite senare kom Räkpojken för att ta hans plats, och dessutom lämnade han kvar bullarna han tagit med sig och vi inte ätit dagen innan, så det blev ju inga spillda tårar över den saken. Så åt vi lite till, gick en promenad bland alla löven och pratade om viktiga saker och spelade mer spel och C fick inte ens några raseriutbrott trots att det var frågesport och tävling. Jo lagade sin spenatsoppa som var god fast jag egentligen inte diggar spenat så värst annars, och allt var mycket behagligt. Bilden nedan illustrerar vad jag vaknade till båda morgnarna.

THIS IS YOUR BAPTISM

Nu har den här bloggen fötts ur något ganska ruttet och ganska märkligt, och jag hoppas den tar mig vidare på nya, finare äventyr. May the wild electricity be with us, helt enkelt, bloggis.