E n s a m h e t e n känns mer efter att man varit t v å även om det bara var e n  n a t t

"It’s a funny thing about coming home. Looks the same, smells the same, feels the same. You’ll realize what’s changed is you."

F. Scott Fitzgerald, “The Curious Case of Benjamin Button”

Have you ever thought about how many people think about you? It’s so bizarre. Imagine someone, out of the blue, thinking of your face. Something happens; they remember you. Your favorite song, how you dress, the way you talk, the look in your eyes when you are happy. They remember that about you, even if you haven’t seen each other in years. Everything in life is a reminder of a person, a place, a moment. You may think you’ve forgotten, but you haven’t. 

Nu har jag kommit på att man kan hitta collegens körer på Spotify så jag har legat som en apatisk i en darrande hög och drömt mig tillbaka. Sen kollade jag på trehundra klipp på youtube med snygga studentengelsmän som pratar om hur man kommer in på universitetet och känt mig värdelös och utan framtid.  Ja, och nu ska jag väl försöka sova och låtsas som om mitt liv någonsin kommer komma någonstans. Hej!

J'ai une idée inattaquable Pour éviter l'insupportable

Ikväll är första gången jag gråter över England sedan jag kom hem. Även om jag sedan jag landade i all snö och ensamhet känt det som om jag rör mig i något slags mellanrum i livet, varit tung och tyst inuti, så har jag inte gråtit. Men ikväll är allt så långt borta och jag är i ett sovrum i ett hus i världens minsta samhälle i ett fruset Sverige som är längre bort från Wheatsheaf Yard än jag någonsin varit.
Jag saknar husen, de enorma byggnaderna som sträcker sig mot himlen, som om de vore människor. Jag saknar alkisen i parken. Jag saknar alla jag inte trodde jag kunde börja älska på tre månader. Älska. Tre månader är jättekort tid. Men när jag tänker på det mörka träet, A bredvid mig i kapellet medan solen gick ned utanför det målade fönstret, kören som sjöng så att det kändes i magen som en bas och en rysning gick från min vänstra arm till min högra. Då tänker jag att det faktiskt är möjligt att älska någon efter den korta tiden.
Imorgon ska jag till doktorn.

17

Äntligen något att se fram emot i vårens ovisshet. Februari kommer kännas mycket enklare nu. Och om jag följer mina planer (grundade på inget annat än min intensiva längtan och önsketankar) kommer jag då bara ha två månader kvar tills jag sitter i ett hus med burspråk och öppen spis. Allt känns gammalt här. Som ett steg tillbaks till det jag inte ens gillade särskilt från början. Jag är trött på att vara någon annans gäst.

It's in my honey, it's in my milk

Vi pratade i minst en timme. Den enda saken var vad jag tog till mig. Trots att han inte ens betyder det för mig. Varför är jag så hopplöst beroende av det? Det är både sorgligt och äckligt.

Homecoming

Så jaha. Hemma igen. Jag fattar inte hur jag stått ut att bo här i 20 år av mitt liv. På en plats där affärerna stänger senast nio och då är dagen slut. Jag tycker om den här platsen på många sätt, jag tycker inte att det är "ett litet rövhål" som många andra här tycker. Men ALLTSÅ. I JÄMFÖRELSE. Jag vill tillbaka. Om jag kunde skulle jag åka tillbaka redan ikväll. Till och med Max blev uthärdlig i slutet och nu saknar jag alla och allt så oerhört mycket att jag inte tror jag överlever till dagen vi kan ses igen. Känns även rätt fettttt att nu ha nånstans att sova i Mexico, Spanien, Schweiz, Holland, Frankrike, Brasilien och kanske till och med Sydkorea. Och eventuellt hos allas vår tysk, men vi vet ju att han inte är den mest öppna och spontana. Älskar dem alla. På riktigt. Och mest av allt älskar jag staden.