Till min enda trogna läsare (du vet vem du är<3333) vill jag bara säga att jag bloggar inte här under englandsvistelsen, har ett annat ställe att mata ut mina tankar om livet här på.
En kort uppdatering skulle väl se ut så här ungefär:
Jag älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar att vara här. Jag vill aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig komma hem. Om jag fick bestämma hur jag ville så skulle jag och alla nya hjärtekompisarna fortsätta att bo tillsammans här (eventuellt i nåt mer slottsliknande hus, skulle jag kunna tänka mig) och leva livet utan ett bekymmer i världen i minst ett år till. Jag vill gå i morgonyran på Cornmarket street varje vardagsmorgon, handla middag på Tesco, ta eftermiddagspromenader i Christchurch meadow, gå på museum, gå på teater och bio, se liveband på Cowley Road, hångla på dansgolv, hångla i sängen, hångla i gräset vid Isis, jag vill prata till två på natten fast vi måste upp och fokusera 07.30 dagen efter, jag vill få beröm för de sakerna jag faktiskt faktiskt kan och som jag börjar inse att jag faktiskt faktiskt kan, jag vill ligga under deras täcken i deras säng och se fem avsnitt av Skins på raken och dricka te och äta Ben's Cookies i pyjamasbrallor, dricka litervis med mjölk, jag vill trängas framför spisen när fyra personer lagar middag samtidigt och skrattar tills någon från puben nedanför ropar in genom det öppna fönstret, jag vill lära mig om hur det kan vara på andra ställen och få insyn i det jag förut bara läst om eller sett på tv. Jag vill se varje onsdag, torsdag, fredag och lördag som nya möjligheter. Jag vill lära mig mer cockney. Jag vill sitta på vår stammispub tills de stänger och prata om viktiga saker och spana på den söta fudge-killen. Jag vill äta bacon, brie and cranberries-panini från Fernando's på lunchen, jag vill sätta mig i en buss i kritvit morgonsol och se det fortfarande gröna landskapet breda ut sig åt vilket håll jag än vänder mig. Och tusen mer saker. För äntligen är det som hemma borta. Det har varit det sedan den första veckan här. Och det här är MINA personer. Jag vill vara vän med dem hela livet, jag vill se hur deras hem ser ut och hur deras länder ser ut och hur deras familjer ser ut och jag vill hålla dem i handen och aldrig släppa ens när vi dansar.
Antar att jag är din trogna läsare som besöker din blogg fastän den varit död i flera veckor och sådär. Du får allting att verka så great. Inspirera mig till att kanske göra likadant. För de där känslorna som du, och jag kände, som jag fortfarande känner är inte borta. De försvinner inte. För att jag kvävs i den här dystra staden. I mitt barndomshem. Och jag saknar alla mejl, men jobbar så mycket att jag inte tänker på det. Jag tycker att du ska stanna där så länge du kan. Hitta en lösning och vara där. Bli Au Pair eller fixa ett jobb så du kan stanna! Livet behöver fler utmaningar. Och jag har gett upp numera, känner jag. Men vad bra att du har det fint! Antar att dina förväntningar inte var alldeles för höga? Din resa förblir ett mysterium tills du ger mig lite details, my lady. Ha det bäst! Puss!
SvaraRadera