Ikväll är första gången jag gråter över England sedan jag kom hem. Även om jag sedan jag landade i all snö och ensamhet känt det som om jag rör mig i något slags mellanrum i livet, varit tung och tyst inuti, så har jag inte gråtit. Men ikväll är allt så långt borta och jag är i ett sovrum i ett hus i världens minsta samhälle i ett fruset Sverige som är längre bort från Wheatsheaf Yard än jag någonsin varit.
Jag saknar husen, de enorma byggnaderna som sträcker sig mot himlen, som om de vore människor. Jag saknar alkisen i parken. Jag saknar alla jag inte trodde jag kunde börja älska på tre månader. Älska. Tre månader är jättekort tid. Men när jag tänker på det mörka träet, A bredvid mig i kapellet medan solen gick ned utanför det målade fönstret, kören som sjöng så att det kändes i magen som en bas och en rysning gick från min vänstra arm till min högra. Då tänker jag att det faktiskt är möjligt att älska någon efter den korta tiden.
Imorgon ska jag till doktorn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar