tisdag 13 december 2011
Lots sometimes
Jag försökte minnas idag, och det gick inte. Hur det känns. När jag tänker på det känns det nästan fånigt. Att man kan vilja offra så mycket för någon man knappt vet vem det är, och att man känner så mycket och starkt. Det är så avlägset nu. Det jag förnimmer, när jag verkligen försöker, är något slags barnsligt minne av fjärilar och värme. Inte den hisnande, enorma, solida och trygga känslan som fyllde varje hålrum, varje tomrum. Som var som en omfamning och ett djupt andetag efter att ha varit under vattnet. Som alltid fanns där, mot huden, inifrån och utifrån. Som en varm försäkran. Och allt jag vill är att bli påmind.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
åh. jag skrev en stor jävla text om något sorgligt men alldeles för utelämnande för att publicera. jag minns inte heller. men jag tror på det. och jag tror på det med fel personer, för att min föreställning om att någon bara vill ha en för ens yttre finns inte. men jag måste acceptera att ibland är folk antagligen så jävla mycket damaged goods att det faktiskt går. man vill ha trygghet, men den finns inte där. för man är så himla förvirrad och rädd att det kommer försvinna för man är inte ens vänner, man är främlingar som binds ihop av någonting som bara finns för att stärka den andres ego.
SvaraRadera