Passive me Aggressive you

Jag vet att jag är lite sur idag för jag är trött och har ont, men jag blir så jävla MATT av all denna smygilska som sipprar fram mellan orden. Jag blir så sjukt TRÖTT av ENSAM ÄR STARK och DU GÖR FEL, MEN DU VET JU INTE BÄTTRE FÖR DU ÄR ETT BARN OCH JAG ÄR VUXEN, DU KANSKE OCKSÅ KOMMER FÖRSTÅ EN DAG. Jag trivs bra med tillvaron där ingen är bättre än någon annan, alla har olika egenskaper och på ett sätt kompletterar man ändå varandra, hur klichéartat det än kan låta. Det känns bra att vara behövd. Det känns bra att någon ringer och frågar en något som den tänker att "det kan nog hon". Det känns bra att bli anförtrodd något. Det känns bra att kunna prata utan att behöva väga varje ord. Det känns bra att vidga vyerna och genomgå aha-upplevelser och tvingas omvärdera saker på löpande band, och det bara för att jag klivit utanför den där pyttelilla cirkeln jag kanske ristade själv en gång, i asfalten på skolgården någon gång i begynnelsen. Den kanske är på väg att försvinna, eller så växer jag långsamt ur den och töjer dess gränser mer för varje gång jag faktiskt kan bidra med något, och inte bara kommer till ett redan dukat bord, ett kit som redan är komplett. Eller tycker sig vara.