Jag har aldrig längtat bort särskilt mycket. Jag har längtat till andra platser, men aldrig bort. Trots att nästan alla omkring mig, nästan hela mitt liv, pratat om att ta sig B O R T. Men jag har trivts ganska bra. Jag har, självklart med vissa undantag, varit nöjd. Dock alltid medveten om att det är livsfarligt att vara för nöjd, för bekväm, för då kommer man aldrig till en annan plats och det är ju ändå det som målet alltid varit.
Men nu, trots att närapå VARJE människa omkring mig nu är positiv och inte svart nedåtdragande arg hård, vill jag bara åka härifrån. Göra det jag sagt till mig själv att göra i så många år att jag inte minns första gången tanken slog mig. Jag vill växa över de här små sakerna, de här små människorna, de här små känslorna. Staden är så liten, alla känner alla lika väl som här hemma och jag har under alla år bara känt mig välkommen en gång och det var med en människa och ett liv, som revs bort från mig som ett gammalt plåster. Det svider inte längre, men ett litet ljust ärr finns kvar och det kommer det nog göra tills jag dör för det är i mig men jag tänker inte stanna här och lyssna på sådant låtsasyrande om något som inte ens är verkligt och som inte på något vis kan passera som det. Jag vill lämna det där bakom, jag vill glömma för det var påfrestande, det ska gudarna veta, men jag stod ut och det var jag inte ensam om men att sedan behöva inse hur det förvanskats med tiden, det tänker jag inte stå ut med och därför åker jag. Jag åker och jag växer, och jag kommer till slut vara så mycket större att jag kan trampa ner och glömma. Hoppas det gör ont.
Haha TV1000 sa något episkt inatt på reklamen. Det var ungefär som det du skriver här. Att man skulle ta steget ut och göra saker för att utvecklas, haha. Kommer inte ihåg exakt hur de sa det. Men det är normalt att längta bort, speciellt om man bor i en liten skithåla där alla ligger med alla. Som min stad, alla har kopplingar till varandra. På ett sätt är det väl kul att hitta nån man känner när man är ute, men man kan nog aldrig vara helt anonym i en småstad. Plus, man måste egentligen våga. Rädsla är en lame ursäkt. Man kommer få värsta confidence boost om man gör något man är rädd för. Man ska nog inte tänka för mycket, utan vara göra det - som Nike ständigt skyltar det. Att åka någon annanstns är som att börja om på nytt, skaffa sig en ny identitet och kunna hitta andra delar av sig själv som man inte ens visste fanns. Känns sig lite självständig och möta massor med brunögna fräkniga pojkar - hoppas jag!!! Men förstår känslan. Det känns som man inte kan andas och man vill bara bort någonstans. Till en ny stad, var som. Hela staden krymper och det känns som man bor i en skolåda. (Eller ja, jag BOR ju i en skolåda). Sen lugnar man ner sig och så är det över ... tills det blossar upp igen någon annan dag. Så gör det Maja, do it. Och om det inte kan ske nu, kan man åtminstone drömma lite tills det verkligen händer. En gång läste jag den här. Kanske inte riktigt samma grej. Men den handlar ju om att våga. http://rodeo.net/niotillfem/2008/10/det-har-med-att-vara-radd/
SvaraRadera