Igår var T här och fick mig, omedvetet, att minnas allt det där med att vara två, ha en som är nästan som en själv - ett steg närmre än en vän kommer. Det är konstigt att jag minns allt det, det om att ha någon som alltid är där och som vill vara där, men att jag inte minns hur det känns att vara kär. Alls. Allt det där om att bli glad bara någon kliver in i samma rum, liksom? Vad fan är det? Känns skitjobbigt och tidskrävande.