Att samma helg kan vara den bästa och den värsta någonsin (<-- sanning med modifikation, men ändock), samtidigt. När jag kände hennes bröstkorg pressas emot min, någonstans mellan terminal två och fem, trodde jag att hjärtat inte skulle hålla. Den extatiska lyckan rymdes inte i mig, väskor slog i andras väskor i farten och de suckade men jag kunde inte bry mig mindre för den lilla glada kroppen var i mina armar igen och jag ville att den här stunden skulle rinna över och att alla fyra korta dagarna skulle fyllas av den här varma, sprakande, elektriska glädjen.
Två morgnar senare var jag ensam, tillintetgjord, smutsig, skyldig och liten. Jag kunde inte ens se mig själv, tittade mig inte i spegeln på toaletten länge nog för att orka registrera. Vita, tjocka, lånade strumpor. Jag skämdes.
Sedan en överväldigande våg av tacksamhet, lättnad, och klichéartat men innerligt hopp om människors genuina godhet. Det andra låg kvar under skinnet, men att sitta bredvid henne i en liten grön teater, höra och se det bästa jag ens kan föreställa mig, och känna storheten ända in till trumhinnan var som att tvätta sig från allt sen då. Och nu tänker jag ta allt det där, välja ut delarna jag kan lära mig något av, och sedan bara låta resten sjunka så djupt och långt bort från mig som det är möjligt. Och jag ska lyssna på henne, för hon är en enastående människa. Det var faktiskt ett äventyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar