Mother-of-pearl

Allt bara står där, det bara finns. Samtidigt som mig. De senaste dagarna har jag inte kunnat tänkt på något annat än att allt det där faktiskt är där på riktigt, och jag kan vara i det. Jag kommer vara i det. Och först måste jag vänta. Jag bidar min tid. Tiden är inte linjär här, och samtidigt som jag ser dagar ticka närmre så lever jag parallellt med längtan, sätter den åt sidan, och plockar istället Shantaram och Delhis vackraste händer från hyllorna, bär tills ryggen går av. Tänker på pengar. Tänker på revben. Gråter mellan raderna. Klickar på sänd. Startar om. Och gör allt igen och igen och igen.