Nu, kanske

Jag hade gråten i halsen hela tiden, och jag vet egentligen inte varför, men nu har jag och mamma gjort en lista på saker jag ska göra i mitt liv den närmsta tiden. Den listan känns bra. Jag gillar listor. Det har alltid varit det enda sättet för mig att strukturera upp tillvaron, minnas allt som ska minnas och inte missa något viktigt på grund av mitt vanliga slarv.

Vi satt vid köksbordet och pratade om allt i lugn och ro och jag blev inte ens arg eller fick det jobbiga trycket över bröstet och känslan av att tiden bara ramlar på och jag rör mig som under vatten, långsamt långsamt och jag  kan lika gärna sluta planera för jag kommer ändå inte hinna.

Och som vanligt föll allt på plats när min älskade, älskade mamma lyssnade och redde ut och gav förslag. Och nu känns allt lätt och skönt igen. Jag har en plan. Jag har ett mål, eller i alla fall något som liknar ett. Jag förstår lite bättre var jag är på väg. Jag vet inte vem jag är, vad jag kan och är duktig på eller vad jag vill, men jag ska boka in ett terapimöte (eller vad det kan tänkas heta) imorgon och se om det kan hjälpa mig att reda ut såna saker. Och kanske en del annat. Och just nu känns allt ändå rätt bra.