En ny idé om hur livet borde vara tar form. Det är skakigt att tänka utanför lådan. Igår jobbade jag från kvart i sju till åtta, mina fötter svällde upp till äckliga klossar och efter dagens nästan lika tröga kvart-i-sju-till-sju-pass strålar och dunkar smärtan i hälarna.
Jag är så tacksam för att få jobba, jag är tacksam för att jag tjänar så bra med pengar, jag är tacksam över att jag ska få göra något jag verkligen verkligen vill och har velat så himla länge. Jag är stolt över mig själv för att jag tar mig upp ur sängen varje dag fast jag helst vill ligga kvar och gråta i kudden, jag är stolt för att jag klarade att ta körkort på så kort tid och helt själv och att jag nu kan sätta mig i bilen och åka var jag vill utan att behöva fråga föräldrarna som en barnunge. Jag ser fram emot att lämna lagerjobbet och allt ont som hör till det bakom mig, att se mer av världen och av mig själv, att lära mig nya saker och få nya perspektiv. Jag vet inte exakt vad jag vill men jag vet med bestämdhet vad jag inte vill och det är ett bra steg framåt.
Trots allt detta som är bra och sant och på riktigt, är det som en svart, isolerande filt på insidan av mig, som om hela jag liksom vore fodrad med någon slags mörk tysthet som sväljer alla ljud, som slätar ut toppar men förstorar dalar, som hela tiden håller mig på den papperstunna kanten. Och allt det där pågår inuti, det virvlar och är blickstilla. Och så tror någon att jag bryr mig om en fånig skriven replik på sånt som står här. Haha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar