Alltså. Söndag kväll och jag blir kall vid tanken på måndag tills jag påminner mig själv om att det kommer bli en bra vecka för jag har drömuppsättningen av arbetsuppgifter och det är kortvecka. PEPPAR PEPPAR, bör kanske tilläggas. Det händer ju "ibland" att man flyttas runt.
Efter sammanbrottet vid köksbordet har dagarna känts lite kortare och lite lättare, och jag börjar känna mig aningens tillfreds med att behöva sätta vissa delar av livet på paus för att dra ihop pengar till något roligt. Jag har insett att det är så det ser ut i verkligheten. Och det är ju sorgligt så klart, men är man 19 är det bara att tugga i sig. Och jobbar jag över svinmycket nu kanske jag kan kosta på mig att säga upp mig någon vecka tidigare. Men det är om jag känner mig wild.