I övrigt rinner dagarna förbi. Ganska obemärkt, vilket är sorgligt. Jag vaknar, jobbar, äter, sover, vaknar. Det hjälper knappt att tänka på pengarna. De känns så avlägsna och inte alls kopplade till det jag gör där inne från 06.45 till obestämd tid varje dag. Dock går det relativt bra så länge jag inte tvingas passera fönster och alltså hinner få en glimt av verkligheten där utanför, eller så länge jag inte hör detta ordet: ÖVERTID. Imorgon är det övertid till 20. På torsdag också. Och på fredag till 18. Men det går jag BARA INTE MED PÅ. Så jag låter nog mig själv sluta 18, 18, 14. Så får de väl bli sura då. Jag tänker inte riskera denna härliga men ack så flyktiga emotionella stabilitet för ett par sketna böcker.