Tiden är så konstig nu. Varje dag suckar minuterna sig plågsamt långsamt fram över dammiga hyllor och gnisslande vagnshjul, en sekund är obegripligt lång och jag rör mig i ultrarapid. Men den försvinner så snabbt, stressen sköljer genom mig varje gång ännu en dag är slut och jag ligger i sängen och tänker på allt jag inte hunnit och allt jag borde göra Imorgon. Samtidigt vet jag att det inte kommer bli gjort Imorgon. Kanske inte dagen efter det heller. Och hela tiden krymper månaderna till veckor till dagar till timmar och sen är det panik igen.