Det var något magiskt gnistrande i luften vid Blenheim Palace. Det går inte att beskriva på nåt annat sätt. Det var som att se världen i absolut skärpa efter en lång tid av suddiga konturer och skuggor. Vi var bara vi två. Vi två och det julsmyckade slottet, fasanerna och parken. Att någon som så nyss gjort entré i mitt liv ändå fått mig att känna så mycket.
När vi gick genom Woodstock och mörkret redan fallit, jullamporna lyste upp de små gatorna och fönstren, lät du mig höra din historia och jag kände mig speciell, för att du valt mig. Av alla. Av alla valde du mig. Färgerna, ljuset, själva luften var som en saga. Jag ville aldrig att bussen skulle komma. Jag ville stå vid ett vitt järnstaket med dig och höra allt du hade att säga. Det verkade aldrig ta slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar