Jag trodde det kanske skulle vara dåligt. Att jag bara skulle sjunka djupare, sådär som efter telefonsamtalen. Eller den gången vi stod i köket och jag råkade kyssa dig på halsen fast jag inte fick. Plötsligt fick jag inte kyssa dig på halsen fast jag gjort det så många gånger att den kändes som min egen. Jag visste ju inte då att du redan sålt den till nån annan. Kysste jag dig på samma ställe som hon? Fanns hon kvar på din hud när mina läppar rörde samma centimeter? Jag bad om ursäkt sen.
Det var det där jag var rädd för, för det rusar som kolsyra mot ytan i ett glas sockerdricka. Känslorna. Minnena. Men när jag skrivit de första orden kändes det rätt, och svaret var så fint och jag kände mig med igen. Det kanske inte heller är bra, men en quick fix och jag orkar inte om inga sådana finns. Hon skrev om att hon gråtit när hon läst det jag skrev till hans mamma, då för länge sen, och hur hon saknade mig. Alla saknade de mig. Och det var fint att höra för jag trodde inte jag hade något någon kunde sakna. På riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar