Once a failure

Ibland blir jag rädd att det här blivit mitt grundläge. En känslostandard. Typ som att ständigt hamna below the yellow line i Biggest Loser, och att jag inte ens ser de övre nivåerna längre. Fast med känslor. Alltså, som om spektrat försvunnit och kvar finns bara en basnivå som är tio snäpp lägre än det brukade kunna vara. Som att vara känslomässigt lobotomerad. Avtrubbad och blind. Och bara lunka på. Det känns knappt längre.