Plötsligt tar saker fart igen. Behaglig fart, inte skrämmande stressande rusande fart. Och jag har en hög med böcker bredvid sängen nu, det var länge sedan sist. Länge sedan jag faktiskt läste dem. Imorgon ska jag sitta i timmar och lära mig allt jag någonsin kan få in i huvudet på en dag, ha med mig frukt och allt sånt. Begrava mig i regler och plikter och begränsningar och påbud och förbud och vikt och höjd och bredd och belastning. För jag kan. Jag kan och jag vill.
För jag har kommit långt sedan dess. Det är inte invid mig nu, inte i ögonvrån utan i backspegeln och även om jag ibland tror att det faktiskt sitter i mig för att det är så nära fortfarande förstod jag idag att det inte är så. För de var en ynka kilometer ifrån mig, de hälsade och de kommer vara där minst en gång i veckan nu och allt jag egentligen tänkte var att visst är det väl märkligt hur livet kan bli? Att jag kan sitta i min säng och läsa, de kan sitta i en cafeteria, och det är egentligen som om vi aldrig ens vetat varandras namn.
Tänk på alla korkade drägg som tagit körkort, så mår du bättre! Kan jag ta körkort, kommer du kunna. Bara för att man komplicerar saker i sitt eget huvud betyder det inte att man är dålig. För man kommer fatta sen att det är så sjukt simpelt att köra bil, när man fått köra i en alldeles själv ett tag. Alla borde lära sig genom att köra själv på ett öde område. Jag tror faktiskt man fattat bättre då - min pappa sa så en gång. Och jag håller fan med honom. Man vågar köra på ett annat sätt när man är ensam. Visst, sjukt läskigt i början. Men trygghetskänslan växer verkligen!
SvaraRaderaParagraf två är jag inte riktigt säker på vilka du menar, kan bara gissa. Men gissar kanske fel.
Massor med kärlek och allt sånt bra!!!
<3<3<3