Jag trodde att se det genom glasrutan skulle kännas som att krocka med glasrutan. Men det var bara i en sekund, kanske en halv minut. Det var mest konstigt. En odefinierbar känsla av nära men ofattbart långt bort. Det är först nu, ett på natten, som jag kanske på allvar känner efter. Det är kanske inte nyttigt det heller, jag tror jag generellt känner efter för mycket, men jag tänker på alla de sakerna som bara jag visste. Och innerst inne, faktiskt, blir jag lite ledsen ändå. För det var liksom mitt, liksom vårt, och nu är det deras. Och jag vände i dörren som en idiot och flydde fältet. Äcklad. Av situationen, av henne, av hans smala nacke och av mig själv.
Och jag vill det verkligen inte, men förvånande nog känns det som om jag ska gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar