NEJ. Jag ville verkligen inte det här. Jag ville verkligen inte halka bakåt igen. Jag trodde inte att jag hade gjort det! JAG HADE JU INTE GJORT DET?! Kanske är jag bara trött. Och lite stressad. Och redan missnöjd med mig själv. Antagligen. Absolut troligast är att så är fallet. Men ändå - varför är det något litet mjukt som svider och skaver och irriterar någonstans långt in? Varför är jag så jävla patetisk och långsint och har ett så fattigt liv att detta fortfarande har plats i det, utan konkurrens? Varför låter jag en ny jävla blick och en så välbekant nacke bli ett fritt fall, ett år tillbaka i tiden? Jag skäms. Jag skäms faktiskt. Jag tycker det är pinsamt att det fortfarande svider och skaver långt in. Jag vill ta bort det. Amputera den lilla förbannade mjuka delen där i, den som alltid sveper med blicken över rummet och som alltid påminner, alltid förespråkar försiktighet. Samtidigt som jag mer och mer ser ett mönster av egoism, rädda mitt eget ansikte och behovet av att själv få välja bilden av mig själv. Ibland vet jag inte vad som tar mest plats - ilskan eller narcissismen?