Fotstatus: öm.
Är livrädd för hälsporre eller annan härlig åkomma.
Trots detta kom jag nyss hem från dubbelpromenad med S och trots att jag hela tiden i mitt huvud ser hur hälbenet (?) sakta men säkert, för varje steg, sviktar djupare och djupare genom köttet för att snart spetsa sig genom hälhuden och komma ut som ett enhörningshorn ur foten var promenaden skön. Måste ta tag i min förfallna kropp, en gång för alla. Det är nu det händer. Det är krig.