Push play to continue

För första gången sedan urminnes tider går det att blicka framåt utan ångest och jag vet att jag kommer vara så himla nervös när det väl rör sig om dagar men jag ser fram emot något igen och det är härligt. Det får mig att hånskratta åt psykologens "du kommer nog behöva hjälp med det här" för TITTA jag gjorde det själv! Jag plockade upp bitarna, satte dem på rätt plats och jag fick dem till och med att stanna där. Och äntligen ser jag ett mål, en destination värd att anstränga sig för. Inte grå sörja. Inte en seg pappersmassa av dagar som trögflytande sträcker sig till horisonten och förbi den i all evinnerlighet. Jag vill känna nålen i skinnet igen, jag vill bländas av solen, jag vill lära mig saker och bygga mig själv, både inne och ute. Jag vill röra mig fritt, vidga världen. Ta del av den. Och det bästa är att allt det kan jag faktiskt göra. Och det ska jag.