"Så vad ska du göra sen då?"
Ja, inte fan vet jag och lika glad är jag för det för jag får rysningar när jag tänker på hur det vore att ha livet utstakat vid knappa 20. När jag tänker på att skriva upp mig på ÅR av utbildning i en stad på spottavstånd från där jag växt upp och levt hela mitt liv får jag klaustrofobi.
Givetvis finns många fördelar. Man får nya vänner. Man lär sig kul grejer. Man känner sig smart och duktig och gör alla omkring nöjda för man GÖR nånting. Man GÖR någonting, någonting RIKTIGT. Och då slipper man den tröttsamma frågan.
Givetvis finns många fördelar. Man får nya vänner. Man lär sig kul grejer. Man känner sig smart och duktig och gör alla omkring nöjda för man GÖR nånting. Man GÖR någonting, någonting RIKTIGT. Och då slipper man den tröttsamma frågan.
Och det där passar säkert många. Att glida in med skolrutinerna fortfarande kvardröjande i ryggmärgen, gå upp gå dit skriva lämna in betygsättas osv osv osv i all evinnerlighet. Jag trodde att det passade mig. Och så försökte jag. Och så kändes det som om jag skulle hoppa 10 meter i höjdhopp.
Efter det kom jag liksom ut ur låtsasvärlden. Det pendlade mellan en halvtom näsduksbox på bordet hos psykologen, vidriga morgnar efter suddiga kvällar när jag inte orkat säga nej eller helt enkelt bara velat slipa ner de vassa kanterna, total och underbar frihet och tystnad, oändlig kärlek, tid, självömkan, själväckel, bedövning, vilja och rädsla. Sen kom något nytt, starkt och bra och blåste bort en del annat och nu vill jag gärna ha det som lägstanivå istället för Marianergraven, men det kräver lite karantän för att allt det som är bra inte ska infekteras och vissna och dö. Just nu känns det hela relativt skitbra. Så, där har du det, Världen. Sanningen eller vad det nu är. Så nicka och var glad för att det svarta blivit mörkblått, eller sluta bara läsa. Jag vill aldrig få den frågan igen.
Mvh
Newsflash: Den frågan kommer aldrig försvinna, tyvärr. Fast kanske om man gör något "riktigt". Men vafan, man får väl göra som man vill. Bara för att en viss grej är idealet, betyder det inte att det är det idealet man vill ha själv.
SvaraRaderaDet mörkblåa kommer bli ljusare så småning om, det är jag säker på.
Man måste tydligen bli professor eller sjuksköterska eller pilot eller polis eller brandman eller läkare eller ingenjör eller nåt annat ORDENTLIGT för att räknas. Jag tänker fan bli silversmed och sitta för mig själv och smida dagarna i ända och skita i allt som världen förväntar sig från mig.
RaderaBli det!!! Så kan du göra nåt fint till mig. Men läste ni inte om klassfrågan på genus? Om Pierre Bourdieu och det sociala rummet? (http://sv.wikipedia.org/wiki/Pierre_Bourdieu) Han har ju en mall som heter typ "Det sociala rummet". Hittar inte mallen på svenska... http://sociologando.files.wordpress.com/2008/04/bourdieu1.png?w=480&h=480
RaderaDen tar år att förklara... Men. Den handlar om klass-skillnader. Han pratar om typ när man har mycket kapital (pengar) men kanske inte har mycket kulturellt kapital så är man sån där brat, duvet såna där lyxiga med yacht och sånt. Medan på andra sidan så har man mycket kulturellt kapital och kanske inte lika mycket ekonomiskt. Det är nobellpristagare exempelvis, alla författare etc. Som gör allt för konstens skull.
Sen har vi de som inte har så mycket kulturellt eller ekonomiskt kapital och som gillar fotboll, dricker öl. Tror det är de personerna som är i rutan längst ner till vänster. Där står "football" och Bierre = öl. Okej, fattar knappt den själv här.
Men det är "eliten" som sätter standarden. Medelklassen. Överklassen. Visste du att arbetarklassen typ "skapades" genom medelklassen, för att de skulle ha något att skylla allt det dåliga på? Det står något om det i Beverly Skeggs bok vad den nu heter. Man lade iaf på alla äckliga egenskaper på dem, typ att de var smutsiga hade ingen klass etc. Skaffade många barn. Vi tror att det inte finns klasskillader.
Men på genus hade de ett så jävla bra exempel om gynning och rosing. http://www.aftonbladet.se/kultur/article11308804.ab Den är så sjukt insiktsfull.