lördag 26 november 2011
S i l e n c e
Läser säkert inte ens här. Bryr sig kanske inte. Eller nej, det var elakt. Bryr sig. Men kanske inte som förut. Eller, jag vet inte. Känns ännu mer som om jag saknar värde, som att jag inte tillför något, som om jag är töntig och i vägen och inte passar in. Som om min roll är bortediterad och inte har en plats mer. Bara kanske hemma, bara kanske i sängen eller soffan eller köket, men aldrig i musiken och i ljuset och i skratten och där saker händer som det pratas om som minns som berättas om. Kanske är det mitt fel egentligen. Kanske har jag blivit grå och trist och efterhängsen och jobbig och ful och dum. Det är så jag känner mig, onekligen. Här i mitt hus, går aldrig ut, ser inget nytt. Det är kanske därför. Men jag saknar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
åh. den känslan. hatar den. men den brukar gå över. det är ju trots allt ens inställning till allting, det kan ju bli bra ändå. kanske blir det en ond cirkel att stanna hemma. man liksom växer fast i väggarna. börjar bilda samma nyans som ens tapeter. blir ett med inredningen. människor tenderar att sakna saker man inte har. jag brukar också sakna tider som var bra. men det betyder inte att de är över. man kan ju alltid get back in the game när man känner för det. fast lite svårt om man känner sig bortprioriterad, men kanske är det bara en inbillning.
SvaraRaderaoch på tal om annat. jag tror jag vet varför jag gör det, m. för luckoruset. för känslan att man kan fokusera på någon som är så fin att man vill skrika och gråta glädjetårar. fast i och för sig är allting mest romantisering från min sida. kanske är jag även rädd för att bli bortkastad. mitt värde raderas. jag blir den där lilla regndroppen i ett stort hav när jag hellre vill vara den som landar på hans ansikte och rullar ner för kinden. smeker hans hud för en sekund. haha fan vad fult det lät. jag är en hopplös romantiker. jag behöver gå ut och känna mig uppskattad av någon annan. men det svåra & "förbjudna" är ju det som är så kul. jag vill ju ses, och bli upphånglad mot en vägg. men grejen är den att jag kommer gå igenom händelsen flera gånger om i mitt huvud sedan. det är mitt problem.
sorry för mina långa texter, men måste ventilera hos någon.
haha, jävlar. känner mig som en riktig besatt stalker som skriver milslånga fanbrev till dig. även om du inte alltid svarar. känn dig älskad, hahaha :((
SvaraRaderaMen jag älskar ju dina milslånga brevkommentarer och mail!!!
SvaraRaderajag borde publicera en tidning om mitt känsloliv. lyssnade på deportees idag av en slump. de fanns som "liknande artister" på spotify när jag lyssnade på the motorhomes. haha, kom på av en slump att into the night är kalasbra. deportees är bra förresten, ska lyssna lite mer på dem. någon dag. senare idag kanske vem vet. seriöst, min blogg borde bli mer som en tidning, fattar inte hur jag kan skriva så lite i den när jag kör värsta word vomit med dig. haha, kanske för att alla på min blogg inte ska veta allting, för ingen kommenterar någonsin som om de inte bryr sig och jag blir arg över det när jag har en dålig dag. så ibland tänker jag faktiskt på att du kanske blir glad av kommentarerna för de flesta vill ju ha feedback. men det känns lite för besatt att kommentera vartenda inlägg du skriver, som något slags fan med tvångstankar.
SvaraRaderaförresten, evan peters (han som är med i kick-ass & american horror story-serien) är så jävla söt. nördigt söt. har en liten crush på honom (tittar på kick-ass idag men har pausat. det är kick-ass nördkompis med blond lockigt hår och fina bruna ögon. man vill ju bara dö på golvet med spasmer.) okej, ska sluta nu. hej.
(hahaha, dör igen. sjukt långa svar. folk måste tro jag är dum i huvudet)
SvaraRaderaHaha nej, inte dum i huvudet! Bara rolig. Älskar att få kommentarer för då känns det som om jag skriver något riktigt och inte bara hjärnmos.
SvaraRadera