När jag åker skidor är det med skräckblandad förtjusning.
Jag smäller på mig pjäxorna, så hårt att blodet nästan inte når tårna, och klickar med stor tillfredsställelse fast dem i skidorna så att jag får en skön känsla av stöd och balans, på ett vis som påminner om när man har tighta jeans. Allt sitter fast där det ska, liksom. Sen ställer jag mig i liftkön.
I liftkön/liften kan jag känna två saker. Antingen är jag fantastiskt sugen på att så snabbt som möjligt kasta ifrån mig det där förrädiska ankaret och sedan ge mig av i ca 2 km/h nedför den glittrande branten, ELLER så får jag samma känsla som när jag åker bil ibland. Att jag bara vill sitta kvar för det är bekvämt och så fort jag klivit av så förväntas jag kunna saker/vara pigg/ha kul/vara aktiv/se bra ut.
Oavsett vilket av de två alternativen jag känner kommer jag oundvikligen behöva kliva av liften och glida ut över toppen av backen och skåda ner över sluttningen, ta en aldrig så kort andpaus och sedan dödsföraktande börja kasa nedför.
När jag fått upp farten, och möjligheten att bara glida in på nån toppstuga och sätta i mig sju våfflor istället för att kasta mig mot min egen prematura död är sedan länge förbi, leker två nya känslor tafatt inom mig. De tumlar om varandra i takt med farten skidorna håller (hastigheten är helt upp till dem, det blandar jag mig inte i) och huruvida underlaget är livsfarligt eller lagom. Mitt inre pendlar mellan å ena sidan en känsla av frihet, att rida på kammen av en våg och känna att jag kontrollerar den, ett kittlande sug i magen, ett fniss i halsgropen, ett pirr i benen och en aning av tyngdlöshet när skidorna lättar från snön, och å andra sidan djup panik, en känsla av ofattbar maktlöshet och brist på kontroll, en förnimmelse av att när som helst, vilket ögonblick som helst, kan allt (framför allt jag) krossas på en mikrosekund och jag kan ligga sulad mot de hårda iskristallerna som resterna av en morot man rivit upp på ett rivjärn. Exakt så känns mitt liv och min tillvaro just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar