When you thought you were so happy you could die

Jag önskar jag kunde vrida allt tillbaka på sin rätta plats. Som en arm ur led eller ett väggur som går fel. Men nu tickar liven i otakt på så många håll, och det finns inget jag kan göra. Jag bara lyssnar. Lyssnar på tickandet, slagen, som ett hjärtflimmer. Vi kommer ingenstans. Vi står stilla, du och jag och vi, allihop. Vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren? Det är jag. Och ni. Och jag vill trösta er, men jag är otröstad själv och det är så svårt att säga rätt saker när man blöder lite vid blotta minnet, historien upprepar sig. Och det är svårt att lyfta när något sitter så fast. Och det är svårt att se så klart men inte kunna visa. När ska allting bara lägga sig, de nya vassa kanterna slipas ned till vardag och normalitet, såren läka och tvivlet nötas bort? Jag älskar er.