Thunder Pressure Getting Lower

Rädslan för att somna är tillbaka. Eller kanske har jag bara svårt att slappna av. Jag trodde det var över. När revbenen pressade mot lungorna och pulsen bet mig i halsen när klockan närmade sig tio elva tolv, för jag visste att snart blev det tyst och tomt och mörkt och ensamt och huvudet började spinna långa trassliga trådar av Varför, Hur och När och allt gjorde så ont. Jag trodde det försvunnit. Och nu känns att blunda lika svårt som att memorera hela Pi med min dyskalkyli. Därför är jag vaken till fem och därför försvinner mina dagar på en timme och därför finns ingen verklig mening i mitt liv. Jag ska börja läsa igen.