Let the blow be swift

På en ton är jag tillbaka i tiden, till när allt utanför mitt hus var fast och tryggt och vanligt och vardag, och jag hade all tid i världen på mig att bara leta efter mig själv. Jag letade överallt. Hela tiden. Och jag hittade. Små bitar överallt, små bitar som formade en slags skrud att klä sig i och en väg att gå. En annan väg. Som inte var upptrampad av tusen fötter före mig. Som gav utrymme att vara och göra annorlunda. Som gav en annan rymd. Jag kan sakna den tiden.