Orkarinte/loveyouguys

S och C has left the building, och jag skiter faktiskt i den här dagen. Det har inte varit samma "vad gör han nu med HENNE usch jag vill dö/spy/gråta/sova tills tiden tar slut"-hysteri som tidigare år och det är först nu jag ens reflekterar över det. Förutom drömmen jag hade just när jag vaknade imorse. Skönt. Som Markus Krunegård just sjöng för oss tre framför Grammisgalan, att aska är bästa jorden (?) och man måste let go för att nåt nytt ska kunna gro blabla. Och jag har ju fullt upp med att vara skittrött hela tiden och bara skrika inombords av rädsla att misslyckas igen. Jag har förstått det nu. Att det är därför jag gråter på eftermiddagarna. Jag vet inte vad som händer om jag gör det. Misslyckas. Jag tror jag blir apatisk då.