För ett tag sen kändes allt bra, liksom enkelt och livet hade en slags trygg och tröstande takt. Jag behövde bara vakna. Som om jag stod längst ut på trampolinen, jag behövde bara ta sats för att livet skulle börja. Men nu vill jag krampaktigt hålla mig kvar där, i den trygga rytmen på trampolinen. Som jag känner till. Som är min familj, mitt rum, min säng, Cs hus, Jos lägenhet, mormor och morfar, farmor, allt det som jag vet redan. Som inte behöver upptäckas, bestämmas, ansträngas, funderas över. Nu känns det vita arket fruktansvärt, men ändå som frihet och för varje beslut jag tar i någon riktning minskar mina möjligheter på annat håll. Det finns så många alternativ. Jag vill alla, men inget. Allt låter bra. I teorin.
Jag vill bo i en stuga vid älven med S och cykla till affären på lördagarna, bara finnas och andas och inte känna pressen. Jag vill bo i en lägenhet mitt i en stad i ett annat land och plocka jordgubbar och sparris med Jo. Jag vill bara vara hemma och ha allt framför mig, ligga i Cs soffa med S och Jo på fredagarna, tävla i På Spåret. Jag vill åka till det karga och kalla urtidslandet med Räkan. Jag vill komma på vad jag är bra på, lära känna mig själv och vad jag är, komma fram till vad jag vill göra, plugga. Jag vill åka till Oxford, bo i stenhus, gå på kullerstenen och lära mig bra engelska. Men just nu känns allt jättejobbigt och värdelöst. Jag är så liten i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar