Det jag tänker på just nu:

Ibland när jag tänker på framtiden, i kombination med mig själv, blir jag väldigt rädd, för jag ser bara allt som kommer gå fel. Kommer gå fel. Jag kan inte söka ett jobb, för jag kan inte det ena eller det andra. Jag kan inte söka en utbildning, för jag kan inte tänka och analysera och vara smart och allt det där. Jag kan inte åka till ett land långt bort alldeles ensam där jag slipper allt det jag byggt upp omkring mig här, för jag kan inte klara mig själv. Jag skulle gissa att sådana tankar tar upp kanske 60% av min vakna tid. Men så satt jag, T och C vid mitt köksbord igår kväll, och pratade om det här med stress och press och ångest, och C sa: "Alltså... visst, det känns jobbigt och stressigt och skit ibland, men egentligen, på det stora hela, är det ju ändå ganska roligt?". Och då kände jag, för första gången på så himla länge, att ja. Ja, det här är faktiskt, på det stora hela, ganska roligt. Jag kan göra precis vad jag vill, jag kan välja och vraka. Det finns så oerhört många som inte kan det. Och jag orkar inte tänka på alla fattiga barn i alla fattiga länder just nu, som man väl borde, utan jag tänker på det jag ser omkring mig. Som gamla skolkamrater som redan fått barn, eller som inte har gymnasiebetyg, eller som satt sig fast i nån jävla utbildning eller ett jobb som de kommer hålla på med i ALL EVIG FRAMTID. Att redan nu VETA vad man kommer göra om fem, tio, trettio år. Då känner jag, för första gången på evigheters evighet, att det är fan rätt skönt ändå att inte ha en aning om vad jag kommer göra om ett halvår. Även om det är jobbigt och stressigt och skit ibland.