Jag stod på trottoarkanten och på bänken bakom mig satt en tant i ena änden och en farbror med rollator i andra. De var inte ett par, men de måste känt varandra. Han såg lustig ut, lite som en åldrad Cornelis (minus det slitna) och med stora, bruna glasögon modell sjuttiotal. Förmodligen hade han haft dem sedan dess. Så hojtade tanten till (jag hade haft hörlurar i öronen och inte hört att hon nog påkallat min uppmärksamhet ett tag) och jag vände mig om och hon frågade vilken buss jag skulle med. Och jag förklarade vilken och vilken tid den skulle gå från stationen. Så frågade tanten om jag kanske skulle ha tid och vara så snäll att springa över vägen till kiosken och köpa tidningen åt farbrorn med rollatorn. Han började mödosamt rota i fickorna efter plånboken, och när han fick fram den letade han lika mödosamt bland sedlarna efter en med passande valör. Han hittade inte det han letade efter, och jag erbjöd mig att betala åt honom men det fick jag inte. Han suckade och vände sig mot tanten och sa, halvt på skoj och halvt på hjärtskärande allvar, "Varför ska man bli gammal för?" och det gjorde lite ont i hjärtat att se honom leta i sedelfacket efter en tjuga bland alla hundralappar, när jag redan sett minst tre av dem som han missat. Till slut påpekade jag det lite försiktigt, och han drog fram en av dem och skrattade lite överslätande och jag sprang tvärsöver vägen och köpte hans Aftonblad. När jag kom tillbaka ville han att jag skulle behålla växeln, men det ville jag inte så jag insisterade på att han skulle ta den. Sen pratade vi vidare om prinsessan Estelle och våren tills min buss kom, och de var så söta och skojade och retades med varandra och jag tänkte att hoppas jag är sådär skojig och har lite go när jag blir sådär gammal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar